Ett mjukt försommarljus gled in genom det målade glaset och kastade ett grönrött sken över stengolvet. Det var skönt för männen och pojkarna vars bruna kåpor klistrades mot deras svettiga kroppar att från den gassande solen komma in i kyrkrummets stearindoftande svalka. Klockorna ekade ovanför dem likt avlägsna änglabasuner; erinrandes om dagens ingång och den stundande bönen.
Raden av munkar närmade sig det väldiga altaret i slutet av kyrkrummet där Remus, klostrets starets, väntade dem iklädd sin långa, svarta kåpa. Hans vattniga, blå ögon täcktes av ett par runda glasögon med tjocka ramar och på hans huvud som kröntes av en buske av grått hår vilade en hög, svart mössa. I en lång guldkedja från hans kraftiga hals hängde ett stort guldkors som vilade mot hans uppsvällda mage.
Rafael, en blek pojke med mörkt hår och mager kropp strök bort sin av svett fastklibbade lugg från pannan och såg bort mot den gamle mannen vid altaret, vars avväpnande leende alltid fick honom att flacka med blicken. Denne vände strax ryggen till och påbörjade bönen. Rafael, van vid de besvarande verserna som under jämna mellanrum skulle yttras från munkarna, kunde som vanligt låta sig sjunka in i en kontemplerande dvala.
Han mindes sin mors ansikte bakom järngrinden novembermorgonen för några år sedan, kunde fortfarande höra ljudet av hennes spetsiga klackskor avlägsna sig över grusgången på andra sidan klostermuren.

Glöm mig, hade hon sagt till honom, du måste försöka glömma mig. Rafael hade fattat tag i grinden, brännande kall av den krispiga luften, och vägrat släppa den, men hänsynslöst tvingats därifrån av en äldre ordensmedlem. Han hade grinat och försökt vråla sin mor tillbaka, men hon kom aldrig.
Det hade regnat den morgonen. Trotts den täta dimman som gjort det omöjligt att se mer en några meter framför sig, hade hans mors bistra min framstått tydligt för honom. Sedan den dagen hade han lovat sig själv att aldrig gråta mer, inte fälla en tår för någon annan.
”Amen!” utropade de församlade och tvingade Rafael tillbaka till verkligheten. Han kikade mot slutet av radens högra sida mot den par år äldre pojken Dimitrij; lång och ranglig med fräknar och krulligt, rött hår på huvudet. Denne flinade lekfullt tillbaka med sitt typiskt ironiska leende, blottandes sina krokiga tänder, och räckte ut tungan.
”Dimitrij!” dånade plötsligt staretsens basstämma genom salen. ”Ja fader Remus!” svarade Dimitrij häpet.
”Jag trodde att vi förstod varandra gällande pajaskonster under bönen.”
”J…Ja fader!”
”Vi får nog ses och prata om klostrets regler igen efter kvällsvarden.”
Dimitrij sänkte skamset sin blick till svar. Även Rafael tittade ner men kunde inte hjälpa att le litet. Dimitrij råkade ofta ut för tillsägningar, vilket Rafael börjat se upp till och ta efter. Det fanns något i denna rebelliska natur som han själv längtade efter och det var genom ett av dessa missöden som de två kommit att bli vänner; i det närmaste bröder. Dimitrij var Rafaels beskyddare, och Rafael som redan var den yngsta av tre bröder hade helt naturligt tagit på sig rollen som skyddsling.
Efter morgonbönens slut begav sig munkarna under dämpade samtal mot matsalen på andra sidan klostergården. Rafael ställde sig vid portöppningen för att vänta på Dimitrij, men såg hur denne hölls kvar av staretsen som med en ringprydd hand vilandes på hans axel verkade tala till honom. Rafael tyckte att gesten var något märklig: att en högt uppsatt man bara la sin hand så där på en enkel munkbroders axel, och försökte smyga sig närmare för att kunna snappa upp samtalet, men just när han var nästan inom hörhåll lämnade Remus den unge munken med en lätt klapp på hans rödhåriga huvud. Dimitrij gick med snabba steg i riktning mot Rafael och knuffade ilsket sin vän åt sidan när denne försökte gå honom till mötes.
”Dimitrij vad…?”
Rafael som helt överrumplats av avfärdandet väntade tills Dimitrij lämnat salen innan han själv gick därifrån. Han hade aldrig sett sin vän på det här sättet: så kall och introvert med ett besynnerligt uttryck i blicken, och kände sig orolig inför tanken på att hans beskyddare kanske tröttnat på sin roll när han nu till och med fick staretsens uppmärksamhet. Han bävade inför risken att bli ensam, att utan vare sig beskyddare eller vän försöka överleva mellan klostrets hänsynslösa stenväggar. Rafael svalde en klump som sökte välla ut över honom, suckade uppgivet, och korsade den väldiga gräsmattan mot matsalen. Den tidigare så klara himmelen hade börjat gå i moln och dolde den obarmhärtigt brännande solen.
Han urskiljde snabbt sin vän vid slutet av bänkraderna längst in i salen; det fanns bara tre andra pojkar runt deras ålder i klostret och ingen av de hade samma eldfärgade kalufs på huvudet. Efter att i matkön fått sin ranson bestående av en mugg mjölk, en grå brödskiva och en lika färglös hög med rykande gröt i en liten träskål med en klick smör ovanpå, närmade han sig försiktigt sin väns plats.
Dimitrij såg inte ens på honom när han kom utan stirrade likgiltigt in i sin egen grötskål. Rafael satte sig likväl bredvid honom och började skeda i sig av maten. Gröten var så varm att han brände tungan och tvingades kvickt fylla munnen med en klunk mjölk. Mjölken, som kom från en bonde inte långt från klostret, smakade alltid på gränsen till opastöriserad, var nästan fet som smör och bar med sig en lustig bismak av salt.
Dock var den alltid en välsignelse och välkomnad kontrast till en mathållning som var så torftig att de lika gärna kunde ha serverats sina egna sandaler och kåpor.
En vit rännil sökte sig ner utefter hans av finnar och eksem något röda haka och droppade mot bordets grova träyta. Han smackade och sörplade ljudligt i sig mjölken i ett försök att fånga Dimitrijs uppmärksamhet.
Träskeden som Dimitrij höll i sin vänstra hand var utan spår av att ha doppats i gröten, och högerhanden vilade skälvande som av frossa ovanpå hans knä. Hans små läppar rörde sig i ett ohörbart mummel och han drog ideligen med fingrarna genom håret. Rafael petade försiktigt till honom i sidan och frågade försiktigt: ”Du äter ju ingenting, vad är det med dig egentligen?”
Dimitrij tittade häftigt upp mot honom med en hård blick, verkade komma på sig själv och tvingade fram ett leende, varefter han ryckte på sina smala axlar och sedan såg tillbaka ner i skålen. Efter en stunds tystnad mumlade han dovt:
”Det… det är ingenting med mig. Känner mig lite sjuk bara…ja…du vet lite ont i magen. Förmodligen brödet som är mögligt igen.” Han flinade stelt.
Rafael såg klentroget på Dimitrij, tog hans hand och kände hur ovanligt kall den var. Han tryckte den lätt i sin och viskade i dennes öra: ”Jag ser väl att du bär på någonting…möt mig vid brunnen bakom köket ikväll så att vi kan prata.”
De återupptog sitt ätande utan att se på varandra.
Resten av dagen förflöt utan större dramatik med alla böner och rutiner som hörde en munks leverne till. Timmarna tickade förbi och kvällningen stundade. Ett par skuggor kastades mot klostermurens väldiga yta och det knastrande ljudet av steg över grus studsade lätt mot dess räfflade stenblock.
De möttes ofta vid brunnen för att kunna prata ostört. För de mesta var det Dimitrij som hade någonting att förtälja: ett skämt eller någon lustig anekdot om någon av de andra munkbröderna, och hade många gånger tröstat Rafael innan denne riktigt vant sig vid klostermiljön. Nu var det för första gången ingen av de som tycktes vilja ta till orda. De stod en lång stund och såg på varandra under en tystnad som endast bröts av spelet från syrsor och rasslandet från det höga gräset längs med ringmuren som skiljde dem från skogen. Ett svagt skvalpande hördes från botten av den väldiga brunnen. Rafael var den första att yttrade sig.
”Dimitrij…kan du inte säga varför du är så här…så här tyst? Du är dig inte lik. Vad pratade du egentligen om med Remus….Dimitrij?”
Dimitrij stirrade stint förbi Rafaels frågande blick mot brunnen, men tycktes vakna upp ur sin dvala och vände sig plötsligt mot honom.
”Remus sa att han kan plocka bort synden från mig… ja… så sa han faktiskt! Han skulle kunna göra mig fri från synd!” Dimitrij log brett när han sagt detta.
”Vadå ́ ́plocka bort ́ ́?”, frågade Rafael konfunderat.
”Jo du förstår, min vän”, svarade honom Dimitrij med en något högdragen ton i rösten, som om han bar på kunskaper bortom gränsen för Rafaels förstånd ”Så här sa han till mig: att det finns många olika sorters synder som var och en bär på, ja, till och med en för varje människa. Synden, alltså just den sort som jag bär på är tydligen särskilt ond och behöver speciell behandling. ́ ́Men jag är beredd att hjälpa dig, min son ́ ́, sade Remus till mig ́ ́du ska komma till mig så att vi tillsammans kan rena din själ från ondska ́ ́ så sa han faktiskt! Han tror alltså inte att jag är förlorad än!”
Rafael skruvade litet på sig och kände sig något illa till mods. Han såg fundersamt in i sin väns ögon som verkade lysa av antingen nyfunnen frälsning, eller vanvett, och blev med ens medveten om hur mager Dimitrij hade blivit; hur hans hållning verkade kuvad och svag. Den annars så gladlynt kraftfulla tonårsrösten som aldrig var långt ifrån ett skratt lät nu färglöst stel och något frånvarande. Han närmade sig långsamt sin vän och tog tag i hans skälvande hand.
”Vad har han gjort mot dig?”
Vid denna fråga vände Dimitrij plötsligt åter sin blick mot Rafael. Någonting tycktes brista bakom det annars så stolta ansiktet, och tårarna började rinna ner för de fräkniga kinderna. Rafael drog sin vän till sig och höll honom så under ett par minuter. Det svaga snyftandet från Dimitrij dämpades något av Rafaels munkkåpa och tårblandat snor sögs upp av det bruna tyget. Det var en lustig känsla för Rafael att vara den som någon annan tydde sig till för att få tröst. Dimitrij stötte honom dock plötsligt ifrån sig och sprang utan ett ord tillbaka mot klosterbyggnaden. Rafael stod kvar och såg efter honom.
Rena själen…plocka bort synd?
Han satte sig vid brunnen, såg ner i dess becksvarta inre och plockade upp några gruskorn som han sedan lät falla ett i taget ner i mörkret. Var gång ett korn lämnade hans näve dröjde det flera sekunder innan ett avlägset plask hördes från djupet. Rafael rös till vid ljudet, böjde sig över brunnsöppningen och kände lukten av mossa, fuktig sten och gammalt vatten. Dess stilla skvalpande ekade overkligt starkt, nästan som i en dröm, mellan stenväggarna .
Om en människa föll i skulle den aldrig komma upp igen, tänkte han för sig själv. Brunnen: källan till liv för både munkbröderna och alla växter som odlades i klostret, skulle då inom kort förvandlats till en grav och dess vatten till gift.
Uppslukad av denna säregna tankegång drog Rafael av sig sin vänstra sandal och lät den falla ner, varefter en större plums hördes. Han var på väg att även slänga i sin andra sandal men hejdades av en kraftig hand som grep tag om hans höjda arm.
”Roar det broder Rafael att förorena vårt dricksvatten?”
Det var en av de äldre munkbröderna, Josef, vars gällt nasala stämma var svår att ta miste på. Han stank alltid av ingrodd svett och rökelse, och gormade ständigt över beteenden som inte höll sig innanför hans ramar. De yngre munkbröderna brukade hitta på retsamma sånger och skämt om honom, men det var ingen som hånade brodern rakt i ansiktet, då han stod i god kontakt med staretsen.
”Nej…Nej förlåt jag… jag tänkte mig inte för”, stammade Rafael med ena armen fortfarande i munkens grepp.
”Kanske kan en kvälls straffkommendering hjälpa broder Rafael att åter minnas värdet av vårt gudsskänkta vatten!”
Det låg någonting triumferande i den äldre broderns röst. Rafael, som var allt för van vid Josefs pläderingar och vad som väntade den som sa emot för att våga ge svar på tal, lät sig villigt ledsagas tillbaka in i byggnaden, haltandes av den bara foten som stacks av de vassa gruskornen .
Han förstod inte vad som hade kommit över honom. Det där med att kasta skon i brunnen hade inte varit en vaken handling; han kunde knappt minnas varför han gjort det. Han tänkte åter på Dimitrij och vad denne sagt honom; såg det välbekanta ansiktets främmande minspel framför sig och känslan av hans snyftningar mot sitt bröst. Den äldre munkens grepp hårdnade och Rafael tvingade svårmodigt tårarna tillbaka. ́ ́Nej inte för dig… inte en droppe! ́ ́, tänkte han envist och knöt nävarna tills knogarna vitnade.
Det var inte första gången han blivit dömd till straffkommendering. Städskrubbens interiör var honom väl bekant med alla verktyg och allt bråte som upptog större delen av utrymmet. Rummet var bara på ett par kvadratmeter med dammiga träväggar och ett lika smutsigt stengolv, och i den kvava luften låg en unken lukt av olja och svavel.
Rafael brukade ställa sig i mitten av skrubben en liten stund för att samla och släppa ifrån sig tankar. Han andades in den dammiga luften genom näsan, hostade lätt och blundade. En lätt smak av kol dröjde sig kvar på hans tunga, och öronen susade av den tjocka tystnaden. Den något för stora sandalen som Josef rotat fram åt honom ur förrådet kändes ovan och främmande mot hans molande fot.
Det fanns en trygghet här mitt bland skräp och uråldriga redskap. Skrymslet rymde en tidslöshet, nästan nostalgisk; ett tomrum för sinnet dit varken rädsla eller skam nådde. Den påminde honom om det gamla ruckliga skjulet hemma på familjegården, dit han så ofta sökt sin tillflykt från sysslor och gräl. Han mindes hur de tunna träväggarna alltid ruckats och gnisslat av vinden; kände ännu lukten av sågspån, ved, kåda, motorolja och stanken av mögelost som hans far fått för sig att lagra på ett av dess rangliga hyllplan. För ett ögonblick var det som han åter befann sig hemma; han kunde nästan känna det stampade jordgolvet under sig och väggarna som gungade lätt av blåsten.
Han visste inte hur länge han stått där när plötsligt ett dovt ljud av röster hördes bakom honom. Rafael blinkade till, vände sig om, och blev med ens tvungen att knipa ihop ögonen när de bländades av en tunn ljusstråle emanerandes från ett hål i väggen. Han kisade en stund tills ögonen vant sig vid ljuset och pressade sedan huvudet mot väggen. På andra sidan kunde han urskilja en mindre kammare, endast upplyst av tjocka stearinljus i rummets hörn. Mitt i kammaren stod en bred säng täckt av ett blomstermönstrat överkast och på dess högra kant
satt hans vän Dimitrij med händerna vilandes på var sitt knä och blicken sänkt precis som under morgonbönen då han så tvärt tillrättavisats av staretsen. Det var den sistnämndes röst som likt åska bullrade mellan kammarens stenväggar:
”Jag måste väl knappast påminna dig om löftet jag gav din far?”
”N…nej fader”. Dimitrijs röst lät ängslig och utmattad.
”För du vet mycket väl att jag lovade honom att få ett slut på dessa sattyg. Minns du din fars
ord dagen då du kom till oss, vad den dåren sa till mig?”
”min far var ing… ”
”Tig! Jo jag ska påminna dig om vad han klämde ur sig för ynkliga vämjeligheter, vilken
naiv enfald han vågade yttra rakt i ansiktet på mig , förmodligen trodde han väl på det själv, jo det han sa till mig var:
́ ́Ni ska veta att det egentligen inte är något ont i pojken! ́ ́. Staretsen fnissade hysteriskt för sig själv vid upprepandet. ́ ́Han har bara precis som sin gamle far hamnat på irrvägar, låt inte hans pojksträck svärta ner ert omdöme av honom! ́ ́
Dessa ord verkade dock få Dimitrij att känna förhoppning, för Rafael kunde se hur hans vän smålog litet vid erinringen. Bakom detta leende dolde sig en djup vördnad och kärlek inför sin far som sträckte sig långt utanför klostrets murar och Remus smädelser.
Rafael tänkte på sin egen fader, och undrade om denne någonsin älskat vare sig honom eller hans mor och bröder. Kanske de få gånger han inte varit full på sprit eller brännvin. Han kunde fortfarande se sin fars livlösa ansikte framför sig och de två konstaplarnas bistra uppsyn när de visade upp det som en gång varit torpets ägare för sin familj. Både modern och de två äldre sönerna hade brustit i gråt, men Rafael, vars femåriga sinne inte fullkomligt förstått det inträffade hade enbart stirrat fascinerat på den dockliknande ansiktet och den blålila tungan som hängt ut mellan de vaxartade läpparna.
Hans tankegångar suddades ut av ett högt smackande ljud som fick honom att återuppta sitt spionage. Den gamle mannen, tidigare dold för Rafael, närmade sig nu pojken ovan sängen, som med tårar i ögonen gned sig över en illröd kind. Staretsen smekte sin ringprydda hand och örfilade pojken än en gång, varpå han kavlade upp sin kåpa till midjan och fäste den med en livrem, blottandes sin groteskt uppsvällda underkropp.
”Nu min son”, viskade Remus knappt hörbart med sin dovt knarrande basröst. ”Är du beredd att bevisa din själs renhet? Är du redo att göra bot?”
Scenen som följde skulle hemsöka Rafael för resten av hans liv. Först kunde han inte tvinga sig till att se på. Allt var plötsligt overkligt som i en mardröm; allt vad han tidigare trott om klostret, munkordern, hela hans världsbild kändes med ens uppochnervänd.
Under allt detta stretade Dimitrij inte emot och gjorde heller inte minsta försökt till att göra sig fri från den gamle mannens grepp. I pojkens blick speglades varken sorg eller ilska utan en tomhet; en acceptans eller snarare likgiltighet inför sig själv och det som gjordes mot honom.
Dimitrijs läppar skiljdes strax från den gamle mannens ådriga lem och han tvingades hostandes huvudstupa ner på sängen.
”Det är bra min son!”, frustade staretsen med händerna hungrigt spelande över pojkens utmärglade rygg. ”Din botgöring är snart fullbordad!”
”Ja fader”, ljöd Dimitrijs späda röst, plötsligt monoton och avlägsen som om han befann någon annanstans. Den gamle mannen verkade dock inte längre höra pojken utan drog maniskt upp hans kåpa, förde sin väldiga kroppshydda mot Dimitrijs och trängde hänsynslöst in i honom väsandes:
”Ta emot min rening, ja, ta… ta emot min frälsning!”. Ett vansinne brann i Remus blick när han yttrade dessa ord. ”Lille vän, lille vän kan du inte kalla mig för det där, du vet, det där som gör mig så tokig, det… säg… säg det nu!”
Rafael kände hur förståndet började rinna ur honom likt mjölken över kanten på en överfylld bägare. Först nu upptäckte han hur Dimitrijs ena öga och mungipa börjat rycka. Dennes ansikte, tidigare en ogenomtränglig mask, brast och han grät; ohämmat och gällt som ett mycket yngre barn. Rafael pressa händerna för öronen och gled ner med ryggen mot väggen. Han stödde sig mot knäna, kastade upp magens innehåll på det dammiga stengolvet och föll sedan ihop med armarna om benen. Stanken av uppkastningen som blandades med det ingrodda dammet och rosten från verktygen gjorde honom svimfärdig. Skräcken och illamåendet var paralyserande och gjorde det omöjligt att tänka klart.
”Gråt inte!”, ropade Staretsen med en gäll och ilsken stämma. ”Det är Hin håle som försöker ta sig ut genom dina tårar!”. Han stötar blev allt hårdare. ”Säg mitt namn nu!”
”Morg…”, tvingade Dimitrij fram mellan gråtspasmerna. Staretsen slog honom med handflatan över bakhuvudet.
”Säg det! Säg det eller må din far brinna i helvetet!”
Dimitrij tvingade sig själv att öppna munnen och svarade: ”M…Morgonstjärna! R…Rena mig. Rena mig Morgonstjärna!”
*
Pojken låg efteråt darrandes ovan sänghalmen och viskade ohörbart för sig själv, medan han ideligen spottade som i ett försök att få bort smaken av den gamle mannen från sina läppar. Remus drog flåsandes ner sin uppvikta munkkåpa och torkade med en silkesnäsduk bort svetten från sitt ansikte och satsen från Dimitrijs rygg.
”Din bot är nu fulländad, min son. Jag är stolt över dig. Änglakören gråter av lycka över din vilja att renas.”
Rafael kände hur förtvivlan och rädslan snart ersattes av ett brinnande hat, så starkt att illamåendet och sorgen rann av honom. Hans blick föll på ett av verktygen som hängde längs med väggen, och han gjorde en ansats att plocka ner det från krokarna, men undanlät sig då plötsligt en kraftig nysning.
Han slog skräckslaget händerna för munnen men Staretsen som redan hört oväsendet vände sig vilt mot hans håll med immiga glasögon och darrande underläpp.
”Vem där?”, frågade han med panik i rösten. För ett ögonblick var mannens auktoritet som bortblåst, och han lämnade sängkammaren i språngmarsch.
Nu var det Rafaels tur att gripas av panik. Om Remus fann honom här skulle denne utan tvekan ta livet av honom. Han tvingade sig själv att tänka rationellt, och såg sig snabbt om i rummet efter en flyktväg. Hans blick for över rummets alla hörn och vinklar, och fastnade till sist vid en punkt i taket: en lucka!
Rafael ställde sig med skakande ben på en ranglig trälår och sträckte sig efter takluckan. Han tvingades ställa sig på tå, fingrarna var bara ett par millimeter från handtaget och om han bara kunde sträcka sig litet längre skulle han nå.
Plötsligt hördes staretsen tunga steg utanför dörren. Rafael kände hur svetten rann över pannan och ryggen, och med hjärtat i halsgropen tog han ett språng från trälåren. Hans smala fingrar slöts om metallringen, luckan öppnades, och med armarna värkande av mödan drog han sig snabbt upp och lyckades krampaktigt dra igen den. Han kunde precis höra hur dörren under honom slogs upp och Staretsen som frustande trädde in i skrubben.
Rafael låg dödstyst under ett par minuter och kände hjärtslagen hårt bultandes i tinningen. Remus verkade genomgå en inre kamp där nere, för Rafael kunde höra hur han med allt häftigare och ljudligare rörelser rotade igenom bråten på golvet. Efter en kort stunds sökande lämnade han dock rummet, och drämde svärandes igen dörren.
Flera minuter gick innan Rafael vågade röra sig, och det var med ett belastat sinne som han till slut klättrade ner från vindsutrymmet till städskrubben. Tankarna virvlade runt i huvudet. Han var utmattad och allt för trött för att längre orka känna efter. Kanske var det så Dimitrij känt sig under staretsens övergrepp, kanske var det denna mentala trötthet som han burit på under varje vaken minut.
Rafael visste inte om han kunde hjälpa vare sig Dimitrij eller sig själv, men han var säker på att det var dags att lämna klostret. Först var det dock någonting som måste göras; någonting som han måste rätta till.
Han gick fram till yxan på väggen och slöt sina smala fingrar om dess blankpolerade träskaft. Tyngden var inte så väldig som han väntat sig, utan kändes nästan lätt i hans händer. Rafael prövade att svinga den genom det dammtäckta mörkret och kände hur pulsen ökade. Han lyfte på kåpan och förde in verktyget mot bröstet. Klingan kändes kall men modingivande mot hans knottriga hud, och med ena handen mot den dolda yxan under klädnaden lämnade han skrymslet för att bege sig mot sitt rum.
Han väntade sig vid varje hörn att Josef skulle dyka upp men denne verkade ha tappat intresset och syntes inte till. För det var ofta så med Josefs straff, så länge han fick chansen att skrämma upp de yngre bröderna var det honom detsamma hur väl själva straffarbetet utfördes. Förmodligen sökte han i denna stund upp ett nytt offer över vilken han kunde vräka ur sig sin frustration.
Efter att ha rundat hörnet till sin korridor klev Rafael utmattad in i sin sovkammare där han strax föll ihop över sängen och gled in i en orolig sömn, fylld av bottenlösa brunnar, kacklande demonansikten och Dimitrijs brustna ansikte, ur vars ögon en röd, oljeliknande vätska flöt ut.
Han väcktes med ett ryck morgonen därpå av kyrkklockornas dån som kallade till morgonmässa och den föregående natten tycktes honom overklig, som om han drömt alltsammans. Han rullade över på sidan och blev med ens påmind om natten händelsers realitet då han kände den hårda konturen av yxan under sig. Sömdrucken och desorienterad skylde han verktyget med täcket, och begav sig mot kyrksalen.
Det var svårt för honom att koncentrera sig under bönen och han kastade ständigt oroliga blickar mot Remus, samtidigt som han kände en allt starkare lust att bara resa sig upp och gå därifrån. Ett hat gentemot alla församlade sved i hans bröst och hans blick hårdnade, sökte borra sig in i den åldrade mannen vid altaret.
Kyrkklockornas dån, de mumlade bönerna från munkarna och staretsens mässande flöt ihop till ett outhärdligt sorl i Rafaels huvud. Det fick nerverna i hans armar och ben att börja rycka, och ett raseri bubblade upp inom honom som blev allt svårare att kuva.
”Broder Rafael?”, hördes Staretsens djupa stämma från altaret.
Rafael väcktes ur sitt raserimantra och stirrade med ilskan fortfarande pulserandes i kroppen mot den gamla mannen. Någonting vilt måste ha dröjt sig kvar i hans blick, då Remus verkade för ett ögonblick förbluffad över pojkens uppsyn. De andra munkarna upphörde med sina böner och riktade snart alla sin uppmärksamhet mot den ovanliga scen som utvecklade sig.
En tryckt tystnad la sig som ett kallt lapptäckte över salen och bröts endast av de avlägsna Durackorden från klockorna utanför stenväggarna.
Remus stirrade en lång stund utan att verka veta hur han skulle bemöta detta till synes trotsiga beteende, och blev ännu mer överrumplad när den unge munken reste sig upp. Rafael såg mot munkbröderna och sedan tillbaka mot staretsen varpå han sammanbitet sade:
”Jag tänker inte be era böner längre!”. De andra munkarna kunde se hur pojken började skälva vid dessa ord. ”Det har gått upp för mig hur fel allting är…hur fel… ni är… ni har ljugit för oss… du har använt oss som en…som en flock får… jag… jag vill inte vara ett får längre…inte efter vad du gjort mot Dimitrij!”
Staretsens blev blodröd i ansiktet. Han började frusta likt ett vildsint djur och pressade ilsket fram orden mellan de tunga andetagen: ”V…vågar du… ta… ta ton mot…mot mig o…oförskämda slyng…”
”Vad är Dimitrijs synd?!”, avbröt honom Rafael och gned ilsket bort tårarna med högerarmen. ”Jag tror inte att det finns någonting att ́ ́plocka bort ́ ́ från honom! Inte ens en ́ ́morgonstjärna ́ ́ som du kan göra en sådan lögn sann! Du ska aldrig få honom att gråta igen, hör du det!”
Rafael såg hur nämnandet av ́ ́morgonstjärna ́ ́ hade fått några av åskådarna att skamset vända bort sina blickar. Den enda som verkade oförskräckt och snarare vredgad var Josef vars ansikte också antagit en djup rodnad. Han gjorde en ansats för att tysta pojken, men hejdades av en blick från staretsen. Denne verkade nu ha samlat sig och gav endast ifrån sig en lång suck som fick några av skrifterna han hade framför sig att fladdra till, varefter han med en kall och stadig röst kungjorde:
”Jag tror att broder Rafael glömt sin plats här i klostret. Han ska gå till sin cell nu och stanna där tills gryningen.”.
Han gav ett tecken åt Josef att föra iväg pojken, som emellertid självmant börjat avlägsna sig från rummet. Rafael insåg vid tröskeln att det här förmodligen var sista gången han såg vare sig kyrkan eller Remus igen.
Rafael sov inte den natten. Han visste utbrottet skulle komma att får allvarliga konsekvenser dagen därpå, kanske skulle han rent av bli satt i en av ”skamcellerna”.
Minnet av den unge brodern Sakarias som efter att av misstag ha vällt omkull en av de väldiga ljusstakarna i altarsalen blivit satt i en cell under flera dagar utan vare sig vatten, mat eller ens ett stearinljus som stöd, dök upp i hans bakhuvud.
Efter några timmars frustrerad kamp ovan den smala sängen bestämde han sig till slut för att fullfölja sin plan. Han klädde sig under kontemplerande tystnad med ängsliga blickkast ut genom fönstret i kortsidan av den smala munkcellen som vette mot skogen framför klostret. Väldig och mystisk låg den som ett skuggfält; en ruvande hynda i full beredskap att kasta sig över sitt bytes strupe. Hans lilla hand sökte sig trevande under sänghalmen och en rysning drog igenom honom när hans fingrar nuddade den iskalla, grova klingan.
Rafael smög försiktigt ut till hallen och begav sig genom korridorerna fram till de äldre munkarnas kammare, och följde även denna gång tills en något bredare port krönt av en tjock, svart metallstjärna blev synlig. Hans hjärtslag var så starka att de stängde ute alla andra ljud och bedövade hans sinnen. Han öppnade porten och smög sig genom rummet fram till en väldig säng framför ett brett fönstret.
Den kolossala gestalten ovanpå madrassen, vars väldiga kropp höjdes och sänktes under ljudliga snarkningar, kastade en bred skugga över stengolvet som belystes av månskenet från fönstret. Luften var kvav och det stank av vin och svett.
Rafael var som besatt av något främmande väsen. Han slickade sig nervöst över de krackelerade läpparna; kände smaken av blod och galla i munnen. Det var som om han iakttog sig själv utifrån när den rostiga yxan höjdes av de tunna, skakande armarna kastandes en hotfullt avlång skugga som flöt ihop med den sovandes. Hans puls var så snabb och hård att
det kändes som om han skulle svimma; handlöst falla ihop över golvet, men musklerna levde sitt eget liv och ett adrenalin spreds likt vildeld genom kroppen. Rafaels grepp om skaftet hårdnade och han lyfte yxan över ryggen, för att sedan med en kraftfull sving låt den falla över den djupt sovande mannens ansikte. Ljudet av kött och ben som krossades fick hans nackhår att resa sig och huden att knottras. Hugget var dock inte tillräckligt starkt emedan staretsen med ens började rycka i väldiga spasmer över sängdynan och ett gurglande skrik trängde sig ut genom den krossade munnen. Rafael tvingade sig själv att ånyo höja det av blod, köttslamsor och hjärnsubstans täckta verktyget och än en gång låta det falla över mannens feta strupe. Guldkedjan med stjärnan klövs tillsammans med huden och en blodstråle strilade ut över kroppen som med ens upphörde att rycka.
Pojken kände ingen ånger inför sitt dåd, endast en djup meningslöshet och vanmakt. Yxan föll skramlandes till marken och han lämnade sovkammaren på ostadiga ben för att sedan ta sig till Dimitrijs cell.
Inne sovkammaren möttes han av sin något förbryllade vän, sittandes upprätt i sängen. Denne var på väg att öppna munnen men tystnade vid ett tecken från nattgästen som därefter pekade mot hallen och sedan visade på klädbyltet på bordet bredvid sängen. Dimitrij såg en stund in i sin väns blick som för att försöka utröna vad som rörde sig där. Han såg in i de kastanjebruna ögonen och synade det för honom tidigare så barnsliga ansiktet, som nu verkade förefalla honom förändrat. Den pojkaktiga osäkerheten och den osäkra blicken var borta och hade ersatts med en genomträngande blick som gjorde det omöjligt att tvivla på vad han menade att de skulle göra. Utan att säga något drog han kvickt kåpan över sig och satte på sig sandalerna, varpå han lät sig föras ut genom hallen, förbi klocktornet, över den stora gräsmattan framför matsalen och till sist fram till klostergrinden.
När de nu åter stod framför den stora järngrinden var det som om båda i minnet kastades tillbaka till dagen de först kommit till klostret; första och sista gången de passerat porten.
Båda förde de långsamt sina händer mot järnstängerna och började klättra. Grindgallret var kallt och grovt, och skar in deras handflator, men de lyckades till slut ta sig över och stod strax ovan grusgången utanför klostermuren. Pojkarnas sög hungrigt i sig den kalla luften och de kände för första gången frihetsvittring. Rafael skakade något av kylan och adrenalinet som dröjde sig kvar i kroppen efter det tidigare dådet, men kände sig för tillfället allt för upprymd för att oroa sig.
De två vännerna såg leende på varandra i en gemensam glädje över sin nyvunna frihet, men deras triumferande miner suddades strax ut när ilskna rop började höras från klosterbyggnaden. De äldre munkbröderna genomförde alltid nattliga patrullering bland de yngre ordensmedlemmarnas rum, och skulle inom kort upptäcka liket och de två försvunna bröderna.
”Vad händer nu?”, frågade Dimitrij. ”Nu springer vi”, svarade Rafael, och de sprang.
När de uppslukades av de väldiga trädkronorna och bladverken var det som att träda in i ett främmande rike. En kraftfull doftvåg av barr och löv slog hypnotiserande emot dem. Månljuset doldes av den tätbevuxna växtligheten och kvällningen flöt in i skogens oändliga skuggtimme. Endast några få strålar trängde igenom lövtaket och bildade små pölar av ljus i det trolska dunklet. Ljudet av deras flämtande andetag och hastiga steg över marken sögs upp av de tjocka trädstammarna som för att skydda deras flykt. Stillheten kontrasterades dock snart av rasslet och larmet från de efterföljande munkbröderna.
Efter att ha sprungit i vad som kändes som en evighet kom de fram till en glänta i vars mitt en väldig ek höjde sig, och satte sig där för att hämta andan med ryggarna mot den väldiga stammen. Deras tunga andetag ångades i den kyliga nattluften och var det enda som hördes utom vinden som då och då fick grenverket ovanför dem att rassla till. Fötterna värkte och benen var täckta av rivsår.
Rafael kände det som att de gärna kunde ha stannat där under återstoden av sina liv; sakta uppslukade av gräs och mossa. Han såg sig om efter Dimitrij som satt med huvudet mellan knäna.
”Sover du?” frågade han försiktigt. Det dröjde ett tag innan Dimitrij svarade honom. ”Nej jag…jag satt och tänkte bara.”
”På vadå?”
”Vad gjorde du egentligen innan du kom till mig i natt?”. Dimitrij fick någonting oroligt i
blicken när han frågade detta . ”Jag ser på dig att någonting har hänt!”
Rafael lutade sig närmare och viskade in i hans höra: ”Remus kommer aldrig att göra dig
illa igen.”
Dimitrijs ögon blev stora och färgen försvann ur hans ansikte. ”Du… du dö…dödade
honom…eller hur?”.
Rafael la sin hand på hans axel till svar, men Dimitrij ryggade skräckslaget tillbaka och
började krypa baklänges bort från honom. ”Rör mig inte! Jag…jag vill inte att du rör mig…du…varför? Jag skulle ju bli fri från synd! Han lovade att rena mig… du…du har förstört allting…ALLTING… VAD HAR DU GJORT!?”. Dimitrij började paniskt dra med händerna genom håret och höll de sedan hulkandes för ansiktet.
Rafael gjorde en ansats att tala men avbröts av de annalkande förföljarnas ljudliga steg över löv och kvistar. Han tvingade Dimitrij upp på benen och drog honom springandes med sig djupare in bland träden, allt eftersom ljudet av antagonisterna växte sig starkare. Ilskna
mansröster blandades med hundskall och fick pojkarna att kände sig som villebråd; inte längre människor utan vettskrämda djur av instinkt drivna till flykt.
När buskaget och träden stod så tätt att de knappt kunde ta sig fram tog med ens vegetationen slut för att avslöja en bred fors. Rafael vars simkunskaper var långt ifrån tillräckliga suckade uppgivet och fruktade ett abrupt slut på deras tidigare så lyckosamma flykt. Dock upptäckte han till sin glädje en liten övervuxen brygga några meter bort. Bredvid landgången låg en eka förankrad, fastbunden i en lågt hängande gren. Tillsammans rusade de fram till vattnet, täckta av löv, jord och med sår över armar och ben, och lösgjorde båten för att sedan inta var sin plats.
Ekan, vars durk varken läckte eller verkade murken, guppade lätt när Rafael drog upp årorna och med ett lertäckt ben sköt ifrån strandkanten. Årtagen bildade små vågor över den annars spegelblanka vattenytan och fick några kronblad att flyta bort mot andra sidan av floden. De kunde höra hur ljudet av förföljarna ökade för att sedan åter igen dö ut. Deras avvikelse från skogsstigen hade gått obemärkt förbi. Snart hördes blott skogens nattliga sus, porlet från de droppande årbladen när de av Rafael höjdes över vattenytan, och flodens svaga skvalpande.
Rafael lät årorna vila när farkosten fångas upp av strömmen, var på han åter riktade uppmärksamheten mot sin vän som låg lutad över relingen vid fören.
”Dimitrij… tror du att vi någonsin kommer att hitta hem igen?”
Hans vän plaskade med ena handen i det becksvarta vattnet och lyfte inte ens blicken till svar; det verkade knappt som om han märkt att någon tilltalat honom. Efter några minuter var det dock Dimitrij som bröt tystnaden.
”Du skulle inte ha lagt dig i, Rafael. Vi kommer aldrig kunna återvända! Men det var väl kanske det du ville från början? Min far han… han skulle ju ha hämtat mig… allt skulle ha
blivit bra… nu kan jag aldrig se honom i ögonen igen…det… smutsen går inte att tvätta bort längre…allt är ditt fel…”
Dessa svidande ord fick Rafaels mage att knyta sig. Plötsligt hade hans goda intentioner vänts till ett enda stort misstag. Han vände sig frågande till Dimitrij med gråtmild stämma: ”Tror du att Gud förlåter mördare? Att jag får komma till himmelen ändå?”, men Dimitrij svarade honom inte, utan koncentrerade sig åter på att penetrera den spegelblanka vattenytan med fingrarna.
De fortsatte sin färd längs med floden som kantades av skog på bägge sidor. Rafael styrde kursen med en åra neddoppad vid aktern, och kunde snart skönja hur nattens mörker bröts av ett svagt gryningsljus i fjärran.
”Morgon igen”, viskade Rafael med blicken vänd mot ljuset. ”Ser du hur vackert det är?”
Inte heller denna gång besvarades hans fråga. Han höll blicken mot gryningsljuset under några minuter men blev strax trött på sin medresenärs tystnad, och vände långsamt huvudet mot styrbord bara för att upptäckte att ingen längre satt där. I själva verket var båten, med undantag från Rafael, tom på liv. Endast ett par sandaler och den bruna kåpan låg kvar på den plats där Dimitrij så stilla slumrat.
Rafael öppnade munnen för att skrika men fick inte ur sig ett enda ljud. Med skakande händer greppade han tag i räcket och sökte febrilt med blicken över vattenytan, dopade ner armarna så djupt de nådde, men insåg snart att det var för sent, att hans sista vän i världen var förlorad. Rafael sjunk ihop med armarna om sina ben och knep ihop ögonen, samtidigt som hans mors ansikte och hennes bitande ord visualiserades för hans inre:
…Glöm mig…du måste försöka…glömma mig…
Han kunde inte hjälpa det längre; underläppen började skaka, näsan rann, och tårarna som först stuckit i ögonen utan att falla och gjort hans blick suddig började rinna. För första gången sedan avskedet av modern drunknade Rafael i sorg och tillät sig själv att göra det. All undertryckt smärta rann ur honom utan att kunna hejdas likt blodet ur ett nyupprivet sår.
Efter att ha hulkat och skakat tills han inte orkade längre reste sig Rafael och såg bort mot solens långsamma klättring över horisontlinjen. I sina händer kramade han den lilla munkkåpan som han pressade mot sitt fuktiga ansikte, varpå han tog Dimitrijs sandaler och släppte dem en i taget över relingen.
Om en människa föll i skulle den aldrig komma upp igen.
Han stod inför ett vägskäl. Bakom honom låg den enda värld han någonsin känt till och framåt någonting annat; ett främmande landskap. Rafael önskade att Dimitrij varit med honom, tagit hans hand och sagt honom att allting skulle bli bra. Han grep själv sin högra hand med den vänstra, drog in den friska morgonluften genom näsan och blundade. En överväldigande doft av nyutblommad jasmin och rosmarin tog sig in genom hans näsborrar och fick honom att le. Han lät sig följa med strömmen, lämnade all smärta och trygghet bakom sig, och glömde…
Författare:: Nils Byrén