Du är ju en hjälte

Kvällen är sen, strax efter 2200. Jag vet, för jag hann just handla innan jag körde hem efter träningen. Det brukar vara som bäst att handla strax innan stängningsdags, det går fort och komplikationsfritt eftersom affären är näst intill tom på människor. Jag kör min bil i djupa tankar längs med den folktomma raksträckan av huvudgatan som går genom den lilla staden där jag bor. I mitt perifera seende strax till höger noterar jag en rörelse som sker hastigt. Min blick dras dit och jag ser en man som ofredar en ung kvinna. Han drar i hennes jacka och hon försöker slita sig loss. Jag funderar över vad jag ser och det tar ett par sekunder för min hjärna att uppfatta och registrera det som sker.

I stan där jag bor har det härjat en våldtäktsman under en tid utan att denne har kunnat gripas. Flera unga kvinnor har blivit utsatta och polisen står villrådiga. Allt detta far igenom mitt huvud när jag bestämmer mig för att bromsa in min bil. Jag gör det kraftigt och bestämt. Jag går med raska steg ut ur bilen och närmar mig de två. Mannen står med ryggen mot mig och den unga kvinnan försöker slita sig loss från mannen som håller henne i armen. Jag hör kvinnans gälla rop ”släpp mig”. När jag hör kvinnans förtvivlan väcks en ilska i mitt inre och en känsla av kraft uppfyller mig. Jag har nyss avslutat min boxningsträning och jag känner att musklerna fortfarande är varma och fyllda med energi och blod. Ilskan i mitt inre blåser upp mig ännu mer. Jag är arg över att unga flickor och kvinnor inte kan få vara i fred utan antastas när de går ut. 

Jag ställer mig precis bakom mannen, stabilt med fötterna och lyfter mina underarmar och knyter mina händer som skydd för ansiktet. Jag känner mig beredd, jag kommer att slå en riktigt rak höger om jag känner mig hotad. Jag vet det. Jag väser mellan tänderna ”Vad håller du på med?” ”Lämna flickan i fred”. I den förvåning som uppstår så släpper mannen flickans arm. Jag skriker till henne att hon ska sätta sig i min bil omedelbart och att den är upplåst. Flickan blir förvånad men rusar till bilen. Hon sätter sig i passagerarsätet fram. Mannen vänder sig till mig, hans ögon är helt svarta. Han frågar vad jag håller på med. ”Detsamma” väser jag mellan tänderna. Jag ser att han måttar ett slag men innan det kommer hejdar han sig och backar. Han backar flera steg och märker inte trottoarkanten som till slut fäller honom. Han blir liggande på rygg och jag går fram till honom. ”Försvinn” är det enda jag fräser åt honom. Han reser sig och går därifrån. Han vänder sig om då och då, han svär åt mig och kallar mig olika fula ord.  Jag känner fortfarande ilskan som kokar i mitt bröst. När han är på säkert avstånd återvänder jag till bilen. Kvinnan sitter i framsätet och gråter. Jag sätter mig i förarsätet och låser bildörrarna. Jag frågar hur hon mår och det är ok säger hon. ”Var bor du” frågar jag. Hon ger mig adressen, jag vänder bilen och kör hem henne. I porten står hennes mamma och tar emot. Vi hinner inte byta så många ord under bilresan. Innan hon lämnar min bil säger hon ”Du är ju en hjälte” ”Tack”.

När jag kör hem lämnar kraften mina muskler och jag känner mig genast tömd på energi. Min ilska är som bortblåst och jag är bara matt. Jag lyfter telefonen och ringer polisen och berättar vad jag har varit med om. Jag kan också ge signalement på mannen viket kan hjälpa dem i det fortsatta letandet.

Morgonen efter tar jag min tidiga morgonpromenad som är en del i min träning. Jag är mer uppmärksam över omgivningarna än vad jag brukar vara. I en park, sovande på en bänk, ligger en man. Jag känner igen färgen på kläderna. Jag går fram och ser mannen från igår kväll liggande på sidan. Han sover tungt. Jag backar några steg och sätter mig på en bänk i skydd av några träd. Jag tar upp min mobiltelefon. Jag ringer polisen. Inom en kvart ser jag två polisklädda män baxa in en bångstyrig man i baksätet på polisbilen.

Jag sitter kvar på bänken en stund och tankarna går till flickan som jag befriade från mannens grepp kvällen innan. Jag är ledsen över att situationen är sådan att rädslor får styra vår frihet och att vissa individer ger sig själva tillåtelsen att inskränka andra människors frihet. Jag hoppas att fler personer än jag ser vikten av, och är orädda nog, att ingripa och inte bara gå förbi när något olustigt sker. Jag tänker på min dotter därhemma och hoppas innerligt att någon kommer till hennes räddning den dag hon eventuellt behöver det. 

Författare: Tina Vilhelmsson