En lärares dag

Hur ska man orka – en lärares dag.

Sofia tittar ut genom fönstret från hennes ännu tysta och mörka klassrum. Hon ler när hon får se en av snöfigurerna som några av eleverna gjort på skolgården. Men glädjen byts snabbt till irritation när hon ser snöbollar flyga mellan träden. Jävla snö, muttrar hon.

Klockan är kvart i åtta, kaffet har redan fått en ljummen ton sedan hon tog det från automaten i lärarrummet, lika bra att bara svälja det, tänker hon och grimaserar av den beska smaken.

Trettio nya meddelanden i mailboxen sedan igår blinkar ivrigt på hennes laptop. Jag orkar inte, suckar hon inombords. Huvudet har värkt i flera dagar, ska hon klara av den här dagen
måste hon få lite ro från alla måsten. Men hur?

Dörren öppnas och kollegan Anna kommer in, hon tänder taklamporna och kvittrar glatt.
”God morgon! Vilken härlig vinterdag.” Så oförskämt morgonpigg, tänker Sofia.
“God morgon”, svarar Sofia stilla med blicken mot datorskärmen.
Hon försöker visa med sitt kroppsspråk att hon behöver jobba just nu. Men att tyda kroppsspråk är nog inte kollegans grej, konstaterar Anna irriterat.
“Det var så roligt”, fortsätter kollegan, “jag måste berätta vad som hände, jag skulle lämna minstingen på förskolan medan Jacob åkte till jobbet tidigt och när…”
“Jag hör dig,” avbryter Sofia, “men jag har en del att ordna innan eleverna kommer.”
Anna ser överrumplad ut, ovan att bli avbruten kanske, tänker Sofia när hon fortsätter.
“Jag lovar att lyssna sen på rasten, jag måste göra det här nu.”
Kanske blev Anna sur, men Sofia har varken tid eller ork att fundera över det nu. Det hinner gå någon sekund efter det att Anna lämnat rummet så hörs en svag knackning från dörren till elevernas kapprum.
”Sofia, Sofia är du där?”, ropar en uppriven barnröst.
Med en suck går hon mot dörren. Fem minuter kvar tills tjugotvå nioåringar står utanför dörren och behöver mig, tänker hon när hon öppnar dörren. Här står en av dem.
“God morgon Fabian”, säger Sofia med vänlig röst.
“De kastar snöboll, jag fick en i pannan!”

Pojken låter både ledsen och arg när han vaggar från fot till fot och håller handen på pannan.
Hon kan se att tårarna runnit och att han mycket riktigt har ett rött märke i pannan.
“Gör det ont?” frågar hon och ger en tröstande strykning på hans jacka. Pojken nickar.
Hon sätter sig på huk framför honom och frågar med omtänksamhet i rösten;
“Vet du vilka det är som kastar?”
“Liam, och hans dumma kompisar.” Han tittar på henne med flackande och orolig blick.
“Vet du vad, vi gör så här. Klä av dig ytterkläderna och sätt dig inne i värmen med din bänkbok. Jag ska prata med pojkarna sen. Känns det ok?”
Precis när hon uttalat orden ringer skolklockan och alla barn flockas framför dörrarna till sina klassrum.

Känslan av att jaga klockan är ständigt närvarande. Nu står eleverna på rad utmed väggen intill skolbyggnaden, precis som hon har lärt dem. Men några knuffas och stökar en bit bak i ledet. Såklart samma pojkar som Fabian nyss berättat om, som kastat snöboll.

“God morgon”, säger hon med sin djupare lärarröst.
Alla elever svarar henne utom en som har fullt upp med att knuffa runt de andra. Sofia känner hur det brinner till i henne. Förvånad över ilskan i hennes egen röst, skriker hon;
“Liam! Kom hit nu!”
“Vadå, jag?! Jag har väl inte gjort något!” Han låter arrogant och verkar nästan njuta av stunden i rampljuset hinner Sofia tänka.
“Jag vill prata med dig”, fräser hon mot pojken framför hennes ansikte. Ett blinkning hos pojken får henne att haja till. Var det just rädsla hon såg i hans ögon? En olustkänsla infinner
sig i henne när hon återigen ser hans osäkra blick och hon växlar till sin mjukare, men ännu bestämda röst.
“Sätt dig med din bänkbok, du och jag pratar sen på rasten.”

Vilken morgon, så mycket känslor. Hon känner stressen för det hon inte hunnit med. Oron för Fabian som kom in gråtande och sårad. Hennes ilska mot Liam och hans rädda blick.
Medan barnen sitter tysta och läser i sina böcker passar hon på att andas några djupa andetag som hennes terapeut lärt henne. Jag måste lära mig att inte jaga upp mig så, tänker hon. Den
här stunden är vanligtvis fin. Hon kan ta sig några minuter att studera de små medan de sitter försjunkna i sina böcker. Men inte idag då morgonrutinerna fått avbrott gång på gång.
Planeringen på tavlan för elever med särskilda behov och närvaron ordnar hon medan eleverna läser.
“Ja, då är det dags att lägga undan sin bok och titta upp”.

Den autistiske pojken gör just det. Lägger undan sin bok och tittar upp i taket.
Sofia glömmer ofta bort hur mycket han bokstavstolkar det hon säger och tillägger;
”Tittar upp mot tavlan”.
*Det har blivit dags för tiorasten. Sofia manar eleverna med allvar i röst,
”Ingen snöbollskastning!”
Hon vet att några elever kommer att lyssna, andra inte.
Egentligen vill hon prata med Fabian, för att se hur han mår, gör hans panna ännu ont? Men hon måste få ett grepp om Liam som kastade snöbollen först.
Liam sitter vid sin bänk och plockar med en penna.
Sofia tittar på honom. Han ser så liten och ömtålig ut nu. Där ute, på skolgården med sina vänner, kan hon bara se den stöddiga och arga Liam. Men här och nu ser hon pojken. Den
osäkra och rädda pojken som skruvar på sig i stolen.
“Jag fick höra att du kastat snöboll i morse, Fabian fick den i pannan. Han fick väldigt ont.”
“Men jag kunde ju inte veta att han stod där”, mumlar han fram. Liam fortsätter att snurra och leka med pennan, utan att lyfta blicken mot henne.
“Oavsett får du inte kasta snöboll”, säger hon uppgivet. “Du knuffades i kön också. Det är inte heller ok.”
Pojken tittar tyst ned mot den snurrande pennan, efter en stund stillnar hans händer och
han frågar tyst;
”Tänker du berätta det här för pappa?” Sofia hajar till av hans oväntade fråga. Där finns ingen attityd, inget frånskjutande av ansvar. Bara denna fråga.
“Om det fortsätter såhär måste jag prata med dina föräldrar. Det är ju inte för att vara dum, utan för att vi vuxna ska kunna hjälpa dig att göra rätt”.
“Jag vill inte att du pratar med pappa. Mamma går bra, men inte pappa, han blir så…arg.”
En stark känsla av olust når Sofia. Liam har ofta blåmärken, men hon har tänkt att de lika gärna kan bero på hårda tacklingar under fotbollen som en hårdhänt förälder. Måste hon göra en orosanmälan till socialtjänsten på den här pojken också, tänker hon uppgivet.
“Vet du vad Liam, rasten är nästan slut så vi hinner inte prata mer nu, men jag lovar att inte säga något till din pappa just nu. Men, du måste lova mig att inte kasta snöboll på skolgården.”

Pojken tittar upp, rycker till lite i mungipan och nickar mot henne.
Sofia är så kissnödig. Medan hon småspringer mot personaltoaletten i den andra byggnaden funderar hon över det åtgärdsprogram hon skulle sätta sig med i eftermiddag
som just blev utkonkurrerat av detta med Liam. Detta måste hon ta tag i direkt. Medan hon sitter på toaletten, ringer skolklockan in. Kollegorna i lärarrummet har precis lämnat de gröna sofforna och till hennes glädje ser hon att kaffemaskinen är ledig, hon
fyller på en kopp kaffe och tar den med i handen, dags för nästa lektionspass.

*Sofia står framför klassen när hon avslutar dagen. Hon sjunger en sång med barnen, precis som de gör i slutet av varje skoldag.
“Nu är det dags att säga ha det bra, ha det bra, tack för idag.”
Barnen tar sina saker och går ut mot kapprummet. Hennes insida är i upplösningstillstånd, hon är så trött. Den pedagogiska lunchen var en katastrof, Smilla tappade all sin mat i knät
på en femteklassare som inte tog det hela så bra. Matsalen var högljudd och ingen av pedagogernas förmaningar verkade hjälpa. Under lunchrasten pratade hon med Fabian som
känner sig mobbad av Liam. Det blev ingen paus då heller, mer än de tre minuter då hon stirrade på insidan av personal-toalettens dörr igen.

Hennes tankar snurrar, när ska hon hinna planera lektionerna till imorgon som hon ännu inte hunnit med? Det är bara för mycket skit! Hon sjunker ned vid en av barnens bänkar och
lägger huvudet i händerna samtidigt som hon blundar. Hur ska jag orka, suckar hon och försöker hålla emot tårarna som är nära att tränga fram. Sekunder senare knackar det intensivt på dörren. Herregud Anna, tänker Sofia. Inte nu.

”Nu bara måste jag berätta för dig om min morgon, du anar inte…”
Kollegan pratar på, till synes ovetande om att Sofia inte alls lyssnar. Sofia reser sig och går till sin dator. Hon öppnar ett nytt mail och anger klassens föräldrar som mottagare.
Det är fina vinterdagar ute. Vi tar en utedag i snön imorgon.
Skicka med barnen varma kläder och en pulka om de har, annars får de låna stjärtlappar här.
Hälsar fröken Sofia

Nöjd över sitt beslut slår hon ihop datorn, släcker lamporna och lägger sig ned på den stora runda ljusblå mattan i mitten av klassrummet. Anna pratar ännu, men hon verkar haja till
när lamporna släcks och fnittrar osäkert till när hon avslutar sin långa monolog.
“Jag vilar fem minuter här innan mötet, hälsa de andra att jag kommer snart”, mumlar hon till Anna.
Dörren stängs och Sofia vänder blicken ut mot snöflingorna i luften. Idag har hon hatat snön, men imorgon tänker hon älska den.

Författare: Marija