En sen augustinatt, ute på en av åkrarna som tillhörde bondgården som min farfars far en gång hade köpt med sina hopsparade riksdaler under sent 1800-tal, satt jag i min traktor (en gammal Valmet 665S). Jag, min fru Maria, och ett gäng anställda jobbar tillsammans på bondgården. Min fru har gjort klart för mig att hon “absolut aldrig” tänkt ta några av kvällsrutinerna, vilket jag inte haft några problem med då jag gillar att få lite tid för mig själv. Det var därför jag satt där i min traktor klockan 01:25 när något mycket märkligt hände.
Det sista man gör varje kvällsrunda är att man tar en tur vid åkrarna för att se till så att allt ser ut som det ska. Vi har låtit bygga grusvägar som går runt åkerfälten, och det var när jag skulle svänga av en av dessa vägar ut på en åker för att se till stenmuren som vetter mot skogen i öst, som jag såg fågelskrämman. Inte för att det är något konstigt med att ha fågelskrämmor (även om de i vissa sammanhang kan väcka starka känslor av obehag). Dock fanns det ett problem, varken jag, min fru, eller någon av de anställda har låtit sätta upp en fågelskrämma. Där stod den, som om den alltid stått där. Det var dock svårt att se några detaljer av den då det var mörkt och en av traktorns strålkastare hade gått sönder några dagar innan. Trots detta fick jag en stark känsla av att jag kände igen den, det tillsammans med en känsla av obehag som jag inte kunde skaka av mig. Känslan av att något inte stod rätt till utan att veta exakt vad det var som var fel. Det uppenbara var såklart faktumet att en fågelskrämma dykt upp från ingenstans, men det var något annat. Hur som helst så begav jag mig snart efter upptäckten hemåt. Det tog en stund för mig att somna den natten.
Jag vaknade följande morgon cirka klockan 8:30 av ljudet och doften av ägg och bacon som stektes. Minnet av nattens märkligheter blev snart suddigt och vidare funderingar var något jag struntade i. Händelserna var som bortblåsta från mitt sinne när jag tog den första tuggan av frukosten som Maria tillagat. Det är nämligen så att hon gått ett flertal matlagningskurser med alla möjliga specialiseringar. Att hon ville bo samt arbeta på en bondgård hade den enkla anledningen att hon ville jobba med de färskaste råvarorna för att kunna experimentera med sin matlagning. Konsekvensen av detta är jag får äta den godaste maten möjlig till frukost, lunch, och middag. Det var alltså inte svårt att glömma gårdagens obehag. Dock skulle konstigheterna fortsätta att dyka upp.
Varje morgon har vi ett morgonmöte där vi går igenom vad som behöver göras och när under dagen det ska utföras och vem som ska utföra arbetet. Det var en måndag, alltså dagen då vi håller i veckomöte tillsammans med morgonmötet där vi diskuterar vad som ska göras, vilka mål som ska uppnås, och utvärdera den tidigare veckan som gått. Det underliga som hände den här gången var att Simon, en av de anställda, inte infann sig på mötet. Ingen hade hört av honom sedan igår och han brukar aldrig bli sen. Simon hade visserligen alltid varit lite av en enstöring men sen var han aldrig. Han har ett hus som ligger i skogen vid stenmuren, isolerat från omvärlden. Det fick mig att tänka på gårdagens händelse. Var det Simon som låtit sätta upp fågelskrämman och nu skämdes över att han inte frågat om tillstånd? Allt kändes en aning långsökt men vi hade inte tid med att sitta och glo, så dagen fick fortskrida utan Simon.
Arbetet rullade på som vanligt, förutom att effektiviteten på arbetet var sämre med en man färre än vanligt. Tanken slog mig att Simon kanske blivit svårt sjuk då jag försökt nå honom hela dagen utan någon jaktlycka. ”Jag ger honom någon dag på sig, sen får jag se hur det är fatt,” tänkte jag medan jag skördade det sista av råget med en av skördetröskorna.
Ett par dagar gick utan ett ljud från Simon. Maria och jag hade grälat kvällen till torsdagen. Det handlade om Simon och att jag tydligen “inte bryr mig om mina anställda”. Det slutade med att hon stormade ut ur huset vi bodde i för att ta sig till Simons hus i skogen och se hur det var med honom. Nästa dag hade hon fortfarande inte kommit tillbaka. Det hade hänt innan att hon åkt sin väg hem till sina föräldrar eller till en vän när vi bråkat. Hon ansåg att det var bättre om man fick lugna ner sig innan man pratade igen för att minska risken för att bråket skulle bubbla upp igen. Så jag var inte förvånad över att hon inte var hemma när jag vaknade av en alarmklocka istället för ljudet av Maria som lagar mat.
Den dagen, en fredag, var det ännu en gång dags att inspektera stenmuren som vetter mot skogen i öst. Det var då konstigheterna tog fart igen, något som snart skulle övergå i fruktan utan dess like. När jag svängde av grusvägen ut på åkern så möttes jag nu inte av en fågelskrämma, utan av två fågelskrämmor. Chocken och obehaget som sköljde över mig gick snabbt över till en känsla av vrede. “Vem fan är det som håller på och sätter upp fågelskrämmor på mina åkrar?” tänkte jag när jag kastade upp dörren på traktorn och tog med en ficklampa jag låtit lägga i en av sidofickorna. Det sista jag kommer ihåg innan jag rusande kastade mig in i traktorn och åkte som i ljushastighet bort från platsen för att ringa polisen var att jag riktade ficklampan mot de två fågelskrämmorna och möttes av det mest fruktansvärda och blodisande jag någonsin sett.
Jag sitter nu häktad för dubbelmord. Nästan hellre det, jag skulle ändå aldrig sätta min fot på bondgården som min farfars far en gång hade köpt. Det var inga fågelskrämmor jag hade sett där en natt ute på åkern. Det var Simon och Maria spetsade på pålar.
Författare: Theo