Om man kunde se igenom människor. Veta vad de tänker på, vad som är fel, vad som tynger deras hjärtan och vad det är som gör de gladast. Ibland önskar jag att man kunde det. Ibland önskar jag att folk kunde se igenom mig. Veta vad som tynger mig, vad som gör mig gladast och vad som är fel.
För då hade man inte behövt berätta. För det är det som är svårast. Att berätta. Hur ska man berätta för människor som man känt i flera års tid, att man känner sig som en skugga, som bara hänger med utan att få någon direkt respons? Hur ska man berätta att man gråter sig till sömns ibland på grund av att man känner utanförskap? Hur ska man berätta att man känner att det inte är samma vänskap längre? Hur ska man säga allt detta utan att de ska titta ännu mer snett på en.
Efter att man har ställt upp på människor, i vått och torrt, men inte fått någonting tillbaka. Efter att ha oroat sig över dem, ställt upp på dem, skrattat med dem, gråtit med dem, berättat sina hemligheter med dem. Efter att ha gjort allt detta vill man ha kvar vänskapen. Väl? Men att bli lämnad i sticket på grund av att man inte pallade mer. Man pallade inte ställa upp mer utan att få någon respons, man pallade inte vara den som alltid hörde av sig först och man pallade inte heller vara den personen som frågade hur alla mådde.
Ska man få skit för att man inte pallade mer? Även fast man vet att dessa människor som tynger ner en, som får en att gråta sig till sömns ibland, inte är värda mig och min tid. Även fast man vet detta, gör det ändå ont som fan. För det gör ont att bli lämnad i sticket, det gör ont att se människor som man delade allt med innan, helt plötsligt delar allt med någon annan. Det gör ont att bli ersatt. Det gör ont att bry sig. Men det får göra ont.