Oti är en man av urbefolkningen på ön Guvutu i ögruppen Fiji.
Denna tidiga morgon sitter han utanför basttakhuset, några meter
ovanför sandstranden och i närhet av flera andra öbors boningar.
Hans hustru Naru och två söner, fyra och sex år gamla, sover ännu
där inne. Oti brukar sitta här en stund i gryningen och se när den
mörkblå lagunen ljusnar, medan solen stiger över palmerna på
kullarna bakom honom.
Lagunen blir först ljus längre ut och längst där ute kan han se den
glittrande atollen, som på vissa ställen är två meter över vattenytan.
Ännu är det skugga där Oti sitter. Han planerar för dagens sysslor.
Först skall han paddla ut med kanoten och kroka några rockor. Skinnet
på en rocka är vasst som en rasp, och Oti slipar med det de träfigurer
som han snidat av stycken från kokospalmers stam och som en kapten
på en skonare byter till sig när han besöker ön några gånger om året.
Palmerna här vid stranden blir aldrig så höga som de som växer
längre in på ön. Öns kokosnötsträd är en stor tillgång. Nötterna ger
mat och dryck, bladen användes till tak, väggar, mattor och rep. Av
stammarna från de grövsta kokospalmerna görs de små kanoterna.
Större kanoter görs av de väldiga mangoträdens stam.
Oti går bort till jordkällaren som är täckt med en tjock matta av bast.
Den är grävd intill två höga mangoträd som hindrar solstrålar att nå
dit. Här läggs fisk som inte skall tillagas genast. Sin machete har Oti
där och med den skär han bort några bitar av en bläckfisk, som han
lägger i en bastkorg. Macheten hänger han innanför sitt höftskynkes
bälte som Naru har flätat. Han tar korgen och sin fiskerev, med en
krok av hajben, och går till sin kanot som ligger i sanden. Den har en
utriggare som gör att den är pålitlig i vattnet.
När han har paddlat ut ett par hundra meter så stannar han upp en
stund. Solen har nu nått hela lagunen, och han ser att Mapui går i
lågvattnet vid ön med kastnät. Det är matfisk som han vill fånga.
Han smyger sakta mot fisken. Mapui är pärlfiskare. Han kan dyka i
nästan tre minuter när han plockar musslor. Han finner dem ute på
atollens insida, där de hänger i klasar ner mot botten. Det är färgen
på musslans skal som ger pärlor olika färg. Det tar tre år innan den
pärlemor som är på insidan av musslans skal har bildat en pärla,
när ett sandkorn har kommit in i den. Det är då som han dyker ner
och plockar dem. Han kan se på musslornas skal när de är färdiga
att skörda.
Dagen är redan het, men en vind från öster svalkar något när Oti
paddlar längre ut i lagunen. Där agnar han sin krok med ett stycke
bläckfisk, och kastar krok och bete mot botten. Det rycker kraftigt i
reven och en stor rocka landar i kanotens botten.
När han har agnat om och tänker kasta kroken igen, så känner han
att vinden har ökat, och ser att himlen över ön är blygrå. Han kan
på lagunens yta se den olycksbådande linjen av en stormby.
Oti vet att stormar från öster kan ha en väldig kraft. Han paddlar
mot ön. Den kraftiga vinden har snart nått stormstyrka. Så kommer
regnet drivande och förvandlar lagunen till en rykande gryta. De
salta regndropparna förblindar honom och det är endast av vindens
riktning som han kan veta åt vilket håll som han paddlar. Oti förstår
att han med sin paddel inte kan hålla stånd mot denna storm. Han
driver obönhörligt bakåt. Risken är stor att kanoten slungas emot
den vassa atollen. En lika stor fara är om den driver mot atollens
öppning och ut på havet. Där skulle den snart bli vattenfylld av de
höga vågorna där. Han bestämmer sig för att lämna kanoten och
simmande försöka att nå ön.
Oti har varit med om att begrava svårt sargade män som i stormar
har slungats mot atoller. Han ser det som ett än värre öde än att
drunkna. Han gled över relingen och började simma. Som alla öbor
på Söderhavsöarna är han en god simmare. Ibland rullar han över
på rygg och flyter genom att bara röra på armar och händer, något
som han lärt sig redan som barn. Men ön är långt borta.
Oti känner att vindens tryck har minskat, och lagunen är åter stilla.
Det blir lättare för honom att simma.
Rakt framför honom, på endast fyra meters avstånd, skars vattnet
av en stor fena. Han simmar rakt emot den. Sakta gled den ut i en
båge åt höger och började sedan kretsa kring honom. Han fortsatte
att simma. När den var utom synhåll, låg han med ansiktet mot
vattnet och väntade. När den blev synlig igen fortsatte han simma.
Denna haj var mätt, det förstod han. Under stormen hade den lätt
kunnat äta fisk på vågtopparna. Om hajen varit hungrig skulle den
aldrig avsett att rusa på honom. Den var tre meter lång, och med
ett enda bett kunde den hugga av honom på mitten.
En stund gick och hajen blev djärvare. När den såg att han inte var
farlig, slöt den sina cirklar allt närmare. Med sina små ögon såg
den på honom när den gled förbi.
Oti förstod mycket väl att den snart skulle jaga upp modet för att
rusa på honom.
Då beslöt han sig för att slå till först. Han fortsatte att simma och
väntade på sitt tillfälle. Nu kom den långsamt glidande, endast på
två meters avstånd. Oti kastade sig mot den och låtsade att han
gick till angrepp. Den gjorde ett kraftigt slag med stjärten och tog
till flykten. Den simmade snabbt i allt vidare cirklar och försvann
till sist.
Han var nu helt utmattad och rullade över på rygg för att ligga och
bara flyta en stund. Det var så Palou fann honom, han hade som de
andra männen på ön paddlat ut när stormen var i avtagande för att
söka efter honom. Palou hjälpte honom upp i sin kanot.
Då de närmade sig ön såg Oti att Nari stod på stranden. Hon hade
stått där och oroligt spanat ut över lagunen alltsedan stormen.
Stödd på sin hustru gick så Oti till deras hus.
Utanför atollen ligger denna natt den tremastade skonaren Aurai
för ankar. Kaptenen McCoy, en vitskäggig äldre man bördig från
Skottland, har i många år idkat byteshandel med invånarna i Fiji.
Hans hud är lika mörkt brun som de bofastas är. MacCoy har sin
hemmahamn på Tahiti, där han anskaffar de förnödenheter som
människorna på öarna eftertraktar. Det han byter till sig är pärlor
och originella snidade alster. Allt får han sedan sålt på Tahiti till
uppköpare som kommer dit på vissa tider.
Med åren har han blivit en kännare av pärlor och vad de är värda.
Ju mörkare en pärla är, ju värdefullare är den. En helt svart pärla
med god lyster kan värderas mycket högt.
Han är alltid ärlig när han värderar de pärlor som han skall byta
till sig. Det är en förutsättning för att ha vandel på dessa öar.
När det dagas hissar två av besättningen ner jollen, lastad med
bytesvaror. Sittande i aktern låter han sedan de två ro honom
till ön.
Författare: Bengt Peterson.