En fjäderlätt hand sträcker sig mot trädstammen. De är lika, trädet och handen.
Knotor och brokiga leder omgärdar deras inre. Träd åldras. Träd blir sjuka. Precis
som oss människor.
— Ser du hur högt trädet är, morsan?
Långsamt kikar hon snett under den riktning mannen pekar.
— Oja, säger kvinnan.
Hennes kinder är prydda med en rosig glans och den storögda blicken alldeles klar.
De går vidare. Hennes vänstra fot har hamnat lite utanför rullstolens stöddyna. Kvickt hjälps crocstofflan upp av en hand.
— Det är så lätt hänt, farmor, säger en ljus kvinnoröst.
Höstlöv och grus prasslar och knarrar under fötterna medan de låter sig färdas längs Pålsjöskogs promenadstråk. Stämningen är mjuk och på samma gång tryckt.
Sonens fru går närmare för att viska till ett av sina två barn.
— Ska du inte berätta? Hon hade blivit så glad.
Barnbarnets mörka hår dansar i vinden när hon tar sats för att komma ifatt. Väl framme på huk bredvid rullstolen sammanflätas deras händer och familjens blickar mjuknar.
— Vad kall du är, säger den äldre med en lätt rökhes röst.
— Farmor, vet du? Jag och Christian ska få barn. Jag ska bli mamma.
— Åh, så roligt.
— Vi har ju precis fått lägenhet, där har blivit så fint! Du får komma och hälsa på snart.
De delar en stund av sällsam närhet. Det åskådande barnbarnet berörs till tårar.
Mamman stryker hennes rygg.
— Farmor har inte pratat såhär mycket sen…
Tårarnas eskalering tar dem i en ny riktning.
Det är som att den äldres ande utan förvarning liksom sipprat ut och hennes tidigare så jovialiskt närvarande aura förbyts. Blir som bortblåst.
Blickar vänds från varandra och mannen skjuter bestämt rullstolen framför sig för en promenad av kvickare slag. Efter sig lämnas en grupp buren av indignation i ett jäktande eko.
Mamman med sin gravida dotter bildar en enhet. Efter dem följer en mattoid.
Den skamsne.
Författare: Louise.