Grävningen

Hon slängde upp spaden över kanten och efter några steg i gropen satte hon sig på dess botten. Jorden slickade ryggen, somligt föll ner över axlar och hår. Hon suckade, sträckte ut benen raklånga och drog baksidan av handen över pannan. Byxorna var fläckiga. Nu blev ansiktet det med. Flera hårtestar hade lossnat ur uppsättningen bak nacken och hängde ostyrigt.
Skjortan var även den lortig, rutorna inte alls så tydligt tecknade i tyget som i början. Det här var nog den längsta grävningen av alla gånger.
Ärmarna hade åkt ned så hon vek upp dem och skulle precis knäppa fast dem, då upptäckten av hur ena knappen fattades satte stopp. Så typiskt.
Säkerhetsnålen som höll ihop öppningen i halsen fick komma till pass istället. Så där. Nu.
Hon ställde sig på fötterna och såg ut över kanten. Våt och grå slickade fukten marken. Särskilt långt gick inte att se. Dimman låg så tät att den knappt lät fram dagens ljus. Det var svalt. Hon suckade, drog jordiga
armen ännu en gång över pannan.
Från ingenstans kom han. Det såg så ut åtminstone. Vem som skulle kunna kliva ur den vita luften. Ändå bara han på det sättet, hoppade ner, ställde sig intill, granskade hennes nuna. Hon kände det. Blicken vandrade över näsa och kind, haka, så landade den vid hennes händer.
–Är du i form?
–I form?
–Ja, vid god vigör?
–Vigör…??
–Jag tänker nog du förstår vad jag menar.
Hennes ögonbryn höjdes i en fundering. Visste knappt ordets betydelse.
Frågade istället:
–Tror du den är tillräcklig?
–Tillräcklig?
–Ja, både stor och djup nog?
–Jag har inte sett en så stor grop någon gång. En hel källare torde
rymmas här. Har du grävt hela själv?
Hon suckade och såg ut över kanten igen, bortåt. Det var verkligen vem som, som kunde komma fram ur det där, ur den vitgrå luften släpande mot grästäckt mark. Utan stigar alls, planlös, vidsträckt fri, men utan sikt.
Tonläget gjorde avslöjandet. Tilltro saknades till henne om det här. En undring om vem som grävt till och med. Vansinnesprojekt, enligt tidigare utlåtande. Ändå så intresserad. Ögonen stod ur skallen på honom. Varför dök han upp nu? Vad ville han veta? Vad skulle han göra med det? Han sa:
–Bygga ett kapell. Menade du det? Eller var det ett skämt?
–Verkligen, muttrade hon.
Uppspärrade ögon blev fortsättningen på det, innan han fortsatte:
–Ja, verkligen. Menade du det? Skulle du verkligen ta dig an det
många försökt, men misslyckats med sorgsna, irrande själar till
följd? Samla dem som något stjärnskott. Vad tror du om dig själv
egentligen? Du skulle ha hört på mig och mina råd först, innan du
drog iväg så här. Stabiliteten själv.
Han pekade menande på sitt bröst med tummarna, mot det självklart införstådda.
Egentligen var det svårfattligt. Hur något alls kunnat undslippa läpparna.
Det till honom, som pekade på sig själv och sitt uppblåsta. Genast när det hon bar på sluppit lös, hade det utvidgats. Planen, som var hennes. En gammal dröm, den att bygga något med händerna. Något att samlas i, för fler, inriktade mot vackra ting. Då hon kom på idén, ville den fladdra iväg.
Det ansiktet utstrålat måste ha varit euforin, glädjen av att ha kommit på sin linje. Svår var tanken hur det gav ett snedvridet återsken och förvred föreställningar hos en sådan som honom här. En hel rad av spott och spe hade tornat upp sig i spåren av hans utspridda rykten. Det var aningar som
gav en lätt hukad gång, ville vrida sönder något inom, få det hela att vittra sönder, innan det knappt påbörjats.
Trots allt var drömmen vacker. Med skirt fladdrande flärpar, gav vimpeln på stören i ena hörnet inledande mening och färg åt ängarna runt om, satte
prägel likt de små, rosa, nickande blommorna över knähöga strån. Här var platsen där härbret skulle stå, en bra bit från stenmuren. Längre bort låg
bostadshuset. Det syntes inte alls bortom kullen. En lång tid hade hon tänkt på det. Hon ville något eget, ha något att jobba på. Alla mötande sa: flytta till staden. Hyr ett rum. Men som det tog emot, blev hon som en fånge hemmavid. Kom inte någon vart vidare.
Förrän då det hände, just som när korken flyger i luften av kavan en
midsommarafton. Luften var ljus och mild. Tillfället sådant att hon
räfsade ihop strån och spån efter ekipaget som varit hemma i affärer med äldre husfolket en hel förmiddag. Efter det var sysslan rätt vilsam under stora eken vid närmsta grinden. Bra led var hon på tjatet, bud och förhandlingar som gått kring huvudet sedan bittida. Härligare var att torka svetten ur pannan efter ett handgripligt arbete gällande detta med spaden, än springa sig fördärvad i små ärenden inne bland dem.
Det var med hatten på sned och ett strå i mungipan en man kom gående den stunden. Han måste ha sett det, oron i hennes rörelser, våndan i blicken, trots räfsande sysslan hon så frejdigt tog sig an. Han stannade upp vid staketet rakt utanför, lyfte lite på hatten:
–En sådan dag.
–Jo det kan man säga, mycket att stå i.
–Jag ser det. Och här har hon tänkt sig länge än. Inte något som
väntar i sikte?
–Joo, om du det visste, vad mitt hjärta grunnar och står efter…
–Mm, bara hon går den väg som hennes är, torde det leda åt rätt
håll.
Han såg utåt nejden, pekade bortåt med handen då han sa så. Vägen
snirklade vidare över kullarna. Lättsam stod luften runt hans gestalt och nejden den dagen. Iförd lediga byxor med färgglad skjorta uppknäppt en bit nedåt bröstet, lyste han enkelhet, jordnära gåfart.
Hon log, medan något sköt till inom. En känsla for upp ur magen på
henne, hettade mot hals och ansikte. Händerna darrade som att de ville flyga med i hans anda. Hon fick gripa hårt om räfsan. Se ned i backen.
Kunde inte tala alls. Synen svartnade en stund för ögonen. Han sa:
–Ja. Hårt arbete är det inget fel på. Själv trivs jag bäst vid båtar, låta
handen dra och olja in träet. Vad än livet bjuder, ger det en styrka
som ingenting annat.
Mannen gick vidare, men hans ord var skruven satt till korken i halsen. Vad hon bar slapp ut. Om han ändå stannat en aning till. Lyssnat lite, då planerna gjorde sig. Tankarna gick så. Även i denna stund. För det var dags
lägga grunden nu. Gropen var grävd. Målet låg inom räckhåll. Dimman var tät. Hon suckade i all kamp oavsett vad som försiggick vid sidan av. Om luften ändå kunde fortsätta vara tät och tung ett tag till, bjuda det hon bar frist. Däri kunde det gro riktigt fint. Men till höger, han som stod där.
Sträckte fram huvud och nuna så glosögt och dant.
Kapell? Nog hade ryktet gått loss, och beroende på vem? Föreställningarna måste ha stigit okontrollerat. Svävat för att få spridning utom alla bräddar.
Tagit vägar avlägset dess ursprung. Svulstigt funnit framfart. Hon mådde nära nog tjyvtjockt. Fick ta om magen. Hindra sig. Hålla tillbaka igen.
Fortsätta tiga still. Bara för att ryktena tog sådan skruv, skulle hon inte dras med. Hon mådde illa åt det. Fann avsky över när det hela blev belamrat, som attackerande skamfläckar att skyla över. Ingenting i efterleden av det tycktes bli kvar att blomstra i för andra, med andra. Men att behöva bli behängd, verkligen belamrad. Över sina egna drömmar? Sitt eget liv bland andra? Neej, det var för svårt.
Mannen i hatten. Han som sagt så mycket mer, ord som gjort henne loss: Gå. Gå din väg, den som är din. Den både räcker och stärker. I minnet därpå slet hon sig från invändningarna till höger, steg upp ur gropen för att
hämta spaden och jämna till kanterna. Så snart det var klart, gick hon iväg för nästa moment. Hela tiden med hans nuna där. Trots den. Om han inte gick snart, skulle hon cementera in honom, orörlig.
Tankarna vandrade i fjärran, mest mot orden som så befriande sagt henne allt. Längtan efter kroppsarbete i armarna. Springet som ville sprätta loss i benen. Det skulle ge något till slut. Genom all vånda och besvär i donande för dem i bostadshuset, lyste numera ljusglimtar in för hennes skull och hon var där nu, på språng att fånga dem, för att sedan lysa med sitt. Hon visste inte än, men någon slags samling skulle hon hålla i sitt härbre och då, först då kunde dimman få lätta om den ville.

Ur novellsamlingen Älskade orossjälar
av Anna-Karin Aspersand