Gunnar suckade och reste sej upp från soffan. Hans beiga byxor var fläckiga av fett från pizzan han ätit igår. De senaste dagarna och kvällarna var som en sörja i hans minne. Han stirrade på älgens döda ansikte där uppe på väggen. Vad hade den sett? Kunde den minnas vad Gunnar gjort de senaste dygnen? Älgen stirrade tomt på honom med löfte om att inte skvallra om den misär han levt i en tid nu. Äsch tänkte Gunnar, jävla döing, du kan gott hänga där.
Han greppade tag i sin jacka som låg slängd över soffbordet. Därunder låg bilnycklarna och han fick nu fragment av minnesbilder. Visst hade han kört och hämtat pizza igår? Det måste han ju ha gjort. Nycklarna låg alldeles bredvid kartongen där ostrester stelnat till en gul massa. Han greppade nycklarna och gick ut i hallen.
I det skumma ljuset som trängde in genom den lilla glasrutan i ytterdörren noterade han att jägarkängorna låg på golvet, ungefär som han bara sparkat dem av sig i sin iver att få äta pizzan. Han kände ett visst obehag över att känslan var så diffus, som om han varit rejält berusad eller påverkad av tabletter. Men han var måttlig med spriten och piller hade han aldrig velat ta, inte ens när febern trängt på.
Gunnar ruskade av sig obehaget och klev ut i vinterkvällen. Han ställde sig på trappan och drog ett par djupa andetag. Så friskt och klart det var. Han tittade på skaren som blänkte på marken och minsann, hade det inte kommit lite snö under eftermiddagen? Han rörde vid det frostiga locket på brevlådan och hans rörelse lämnade ett ojämnt spår, som en barnteckning så det ut.
Gunnar öppnade mödosamt garageporten. Därinne var det behagligt varmt och skönt, han hade aldrig snålat med värmen när det gällde hans guldklimp. Den gamla Forden var en trogen vän som aldrig trilskades och han visste redan innan han klev in i bilen att den skulle starta på första försöket trots många minusgrader ute. Han backade försiktigt ut på uppfarten, klev ur bilen och stängde garageporten innan han fortsatte ut på gatan. Medan han rullade fram lade han märke till att grannarna i hans hyreshus redan hade börjat dekorera med adventsstakar.
Gunnar gillade inte julen. Den påminde honom om allt han förlorat och han hade svårt att minnas alla fina stunder han haft med glädje. Istället greppades hela hans själ av en sorg och bitterhet som var oändlig. Hur skulle han någonsin kunna fira jul och känna julefrid när minnena pockade på? Medan han fortsatte ut på ringvägen runt den lilla staden lät han minnena svepa över honom. Det var många år sedan nu som familjen bestämde sig för att fira jul och nyår i Thailand. Berit hade kommit hem från en Stockholmshelg med bästa väninnan och glatt slängt fram en tjock resekatalog. Hon hade berättat om besöket på resebyrån och om alla fantastiska resmål som bara väntade på dem. Det var Goa i Indien, Cancun i Mexiko, Mauritzius och Thailand. Gunnar hade först tvärvägrat. Han var inte särskilt förtjust vare sig i sol eller bad, han satt helst på pass med grabbarna i jaktlaget. Men så hade Berits blick slagit an en nerv hos honom. Så många gånger han hade varit iväg på älgjakten var det kanske dags att blidka henne och barnen. De hade tillsammans bestämt att om de sålde den gamla motorcykeln som stod orörd och okörd i garaget så skulle de kanske ha råd att åka.
Sagt och gjort. Motorcykeln lades ut på annons och Gunnar blev glatt överraskad när de redan efter ett par veckor hade två intressenter. Den gamla motorcykeln han ärvt efter farbror Sven visade sig vara en raritet och pengarna de slutligen fick räckte till en tvåveckors resa med boende på en ganska ny anläggning i Khao Lak i sydvästra Thailand. Resan dit hade varit mödosam. Gunnar hade aldrig flugit längre än till Stockholm och här satt han visserligen på ett stort flygplan med en massa flygvärdinnor som serverade mat och dryck och sålde hörlurar, men det tog ju aldrig slut. Det kändes som om de flög in i evigheten – han visste inte hur rätt han skulle få.
Gunnar ryckte till när bilen slirade till i snömodden. Han skingrade tankarna och fokuserade på bilkörningen, det hade frusit på riktigt snabbt. Nu såg han butikens neonskylt i fjärran och inom ett par minuter svängde han in med sin trotjänare på den saltade och sandade parkeringen. Inne i butiken var det varmt och skönt. Han kom på att han glömt skriva upp vad han skulle köpa – men vad skulle han egentligen köpa? Han funderade på det medan han plockade åt sig en kundvagn och fortsatte in i snabbköpets sterila miljö. Han hade aldrig lärt sig laga mat, den biten hade Berit skött under alla år.
Visst hade han hackat och skivat, men mycket mer blev det aldrig. När han kom hem med delar av en fälld älg så var det Berit som glatt tagit hand om detaljerna, han visste faktiskt inte vad hon hade gjort med köttet – plötsligt var de råa bitarna förvandlade till delikata stekar och färsbiffar. Han tittade villrådigt omkring sig. Vad handlar alla andra? Vad ska de äta till middag? Han gick runt i butiken utan mål och när han väl nådde kassan lade han upp fyra förpackningar färdigmat, en påse chips, ägg, en limpa, pastej och ett sexpack folköl på bandet. Kassörskan tittade ointresserat på honom och berättade att han nu skulle lämna ifrån sig 287 kronor. Gunnar reflekterade inte över priset, han hade ingen aning om vad saker och ting skulle kosta, sådant hade Berit haft koll på.
Tack och lov hade bilen inte hunnit bli utkyld och Gunnar kände en tillfredsställelse i att stiga in i den hemtama miljön. Han backade ut bilen och styrde hemåt i kvällen. Tänk att de hade bott här i mer än 20 år. De båda barnen hade fötts på sjukhuset i närmsta större stad och gått i grundskolan här på orten medan gymnasietiden inneburit skolskjuts. Nu hade en ny högstadieskola byggts och politikerna gladdes åt en ökad inflyttning tack vare att ett stort internationellt företag byggt en så kallat call center där traktens ungdomar och även många vuxna fått jobb. Gunnar svängde in på Kapellgatan och precis som han skulle passera den lilla kyrkan stannade han bilen. Länge, länge satt han kvar med händerna på ratten.
Hans hjärta bankade och han kände sig nästan illamående. Sorgen hade haft honom i sitt grepp, det var helt klart, men just där och då tog han ett av sitt livs stora beslut – han skulle inte ge efter, han skulle leva vidare och leva fullt ut – för deras skull. Han famlade efter dörrhandtaget och tog sig ur bilen. Stegen var överraskande raska när han gick uppför kyrkogången och han kände sig nästan lättad när han kom fram till graven. Han böjde sig ner och borstade bort det tunna lagret snö som lagt sig på gravstenen och snart lyste Berits och barnens namn mot honom. Nu mina älsklingar, tänkte Gunnar. Nu ska jag lämna den ledsamma biten av sorgen. Från och med nu ska jag försöka tillåta mig att känna glädje och lycka – kanske till och med kärlek. Ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta, i min hjärna, i min kropp och ni ska få följa med mig på mitt livs resa varthän det må bära. Hans blick var nu klar och när han tände det lilla gravljuset tittade han på inskriften ”Min älskade Berit Johansson, mina älskade barn Camilla och Mikael – omkomna i tsunamin 2004” och han kände för första gången sedan den obarmhärtiga vågen en liten, liten gnutta av något som kanske skulle kunna kallas glädje.
Senare den kvällen, när Gunnar hade ätit upp sin middag som värmts i micron, satte han sig vid datorn och i sökfältet skrev han med darriga händer in ”Fritidsresor”. Det var dags för ett avslut och en nystart.
Författare: NIKE.