Jag är här och jag är ingenstans!
I spegeln av ett svagt rum – mina svärtade tänder – mitt vridna kött
Jag rullade ur en flod, tvättade mina oljeögon
Betongkniven trängde genom mitt bröst – min demon med vingar av lågor – tidens kugghjul
Min kropp vandrade i min mors åldrade händer – likt ett glänsande äpple – det hårda skalet jag svalt regnade ner i mitt filosofhår
Jag är överallt och i det osäkra tomrummet – en galen eremit – Fantomen på Operan
Jag bar världen på mina horn – en konstellation, en arméstaty i ett imperium av lera
I mina händer, brutna hårstrån – blodalstrande revben/revbenet – min vägg av dubbelkött
En del av mig föll ut ur en trasig ask – jag är det ruttna hörnet av ett hundraårigt fönster / deras suddiga skog
Bland skimrande färger – skeppet i ridån / Gå, människor – sträck er ut! Mot stolen som talar i min hjärna – barnen, sanningens upptäckare – en gyllene harmoni i ett bibliotekets proklamation
Vik – räkna – räkna igen, vik åter gåtan i mitt sinne – en karta i gyllene stoft – av vem memorerad – svävande lampor – kaos av exploderande glödlampor – Edisons minne
Överallt och ingenstans – vems väsen? Föremålets själ – intuition från fodret som födelsemärken aldrig bar – renad kastades jag från mitt ben till en glaskupa
Locket stängdes – rummet vek sig: Spegeln i mitt inre brast. Mörker. DÖDA VINKELN (…)
Författare: Binnaz Deniz YILDIZ