Havet och jag

Morgonen

Över skogsbrynet anar man morgonsolen. Jag längtar havet. Kryper in i min badrock och öppnar ytterdörren. Den kyliga morgonen luktar barr från skogen och tång från havet. Barfota går jag genom morgondaggen. Ingen har ännu rört havets yta. Badrocken faller ner i gräset och jag går rakt ut i det höstkalla vattnet. En blek gryningsmåne stirrar ner på mig. Försiktigt bryter jag vattenytan med mina händer, sjunker ner i vattnet, ledsen att skapa sår spegeln. Mina händer glider precis under ytan. Det är vackert. Sedan står jag alldeles stilla och känner att jag är en del av allt detta, havet, universum och stillheten. Dagen får börja nu. Uppe vid stugan ser jag min syster. Hon är på väg ner mot mig och havet. Jag sveper badrocken om mig och går upp för backen, nickar god morgon. Hon fortsätter ner. Vi stör inte varandra. Det är en ensamsak att bli döpt av havet. 

Dagen

En spelande vind över vattenytan, vågor som berör min nakna hud allt högre upp. Jag fryser, drar in magen, vill slippa kontakten. Ändå går jag allt längre ut. Rysning far genom kroppen och jag håller mina armar knutna över bröstet.

”Doppa dig, nu då” skriker barnet och stänker vatten på mig. 

Jag skriker, protesterar, och så, med pulsen dunkande mot tinningarna kastar jag mig framåt.  Vattnet sluts över mitt huvud. Jag är en säl, en utter, dyker med huvudet ner mot sandbotten, undviker en tångruska, flyter upp och ner igen. Vattnet är mitt element. I det föddes jag en gång. Lägger mig på rygg, studerar himlen, flyter med utbredda armar en stund.  Ner igen mot sandbotten, simmar så nära som möjligt. Jag ser två ben, simmar fram och griper tag. Det blir slagsmål, vattnet sjuder av vår lust att leva. Långsamt kryper jag och barnet med händerna in mot stranden, blåser bubblor på ytan. 

Kvällen

Sensommardagen har bjudit ut mig till Fårö. Ön ligger några kilometer från Blekingekusten, där sommarstugan avtecknar sig röd mot en naken berghäll omgiven av skog. Det är en av dessa långa sommarkvällar, när holmarna glöder och hällarna får en rödaktig ton av den sjunkande solen.  Jag ror ensam för att få ha mina tankar ifred.  Havet är tyst och stilla, jag hör endast det försynta plaskandet av årorna och det svaga gnisslandet från årtullarna. Den lilla viken på ön öppnar sig välkomnande och roddbåten glider tyst in mot gräset mellan två stenar. 

 Fårö reser sig högt över vattnet och där uppe vid det vita sjömärket, kan man se långt ut till havs, bakom skärgårdens alla öar. Fåren är närgångna och buffliga men snälla och trippar snabbt iväg, när de inser att man inte har mat med sig. Det finns nog med buskar och gräs på ön.

Jag klättrar högst upp och sitter där länge tills kvällsbrisen uppmanar mig att vända hemåt. Det är mer än kvällsbris, molnen samlar sig och en plötslig vindstöt från havsvidden får mig att snabbt kasa neråt från sjömärket. Havet kan förvandlas snabbt. Det vet jag.

 När jag vandrar neråt mot båten växer oron. Åskan har börjat mullra långt borta. Jag springer ner mot båten. Öns onda andeväsen har vaknat till liv bakom de törniga buskarna och de rakryggade enarna. Något förföljer mig, något ogripbart. Ingen syns till. Jag är ensam på ön. Naturen vänder sig mot mig, vill ha bort mig. Jag upplever en ondska så påtaglig och intensiv att paniken griper mig, gör mig besinningslös.  Jag snubblar mellan stenblocken, men ju fortare jag springer, desto starkare blir min skräck, den griper efter min rygg. Törnen klöser girigt mina nakna ben. Stenar skjuter trolskt upp, där inga stenar funnits. Enarna, likt rakryggade soldater, motar bort mig, får mig på avvägar. Grenar växer igen framför mig. Jag bryter mig genom björnbärsriset, ser blodet på mina armar. Åskknallarna kommer allt närmare. Öns alla andeväsen väser hotfullt bakom mig.  

Båten väntar på mig i yrvakna vågor. Jag kastar mig mot fören, skjuter ut den, vadar och hoppar i med genomsura gymnastikskor. Jag ror som besatt ut på vattnet. Bakom mig ligger Fårö, troskyldigt, oskyldigt. Vad skrämmer mig? Vem vill mig illa?

Vinden börjar blåsa allt hårdare och gässen skummar på vågorna. Pappa har ofta varnat mig för det okynniga havet mellan öarna.  Jag sliter med årorna men känner att jag glider bara längre ut mot havs. Den stilla sommarkvällen har brutalt sopats bort av grymma vindar som leker med min lätta plastbåt. Jag parerar vågorna för att slippa slå runt. Upp och ner daskar fören mot vattenytan. Vattnet har färgats svart av himlen. Åskan kliver med stora tunga steg över fjärden. Kastar sina blixtar över himlavalvet. Min litenhet är påtaglig.  Jag svär och gråter och märker inte motorbåten som närmar sig. 

En motorbåt kommer helt nära, en fiskares gestalt skymtar i ovädret. Han står bredbent i sjögången och ropar åt mig. Han slänger en lina som jag fångar och knyter fast i fören. Han drar mig genom vågornas gäss, ända hem till bryggan. Sedan vinkar han och styr bort längs med kusten. Jag skriker ett tack i vinden. 

Mina skor är fulla av vatten, armar och ben såriga av alla taggar på ön. Bakom mig havet, hotfullt och skrämmande.

 Natten

Jag vill att det händer mig, att månen leker med mig, suger förnuftet ur mig. Jag vill tappa kontrollen, bara släppa lös alla känslor som ligger knutna i mitt hjärta med civilisationens starka rep. 

 Jag stod ensam i det fuktiga gräset vid havet en gång. Skärgården anades i månljuset. Natten var öppen mot stjärnorna och fullmånen, rund, med antydan till ett snett leende, blickade ner på mig. Förrädiskt slickade den vattenytan med en lång sträng av månglitter. ”Gör mig galen”, viskade jag. Då log månen spefullt tillbaka.

Försiktigt tog jag ett steg mot vattnet, placerade foten på månstrimman och började långsamt vandra ut på havet. Månen höll mig i handen, lyfte mig över en vilsen våg, och landade mig på ön. Det var ingen grön ö. Där fanns bara sten, små runda stenar med gulnad lava. 

Jag plockade upp en av stenarna och studerade lavans mönster i månljuset. Det var hans profil. Den kraftfulla näsan, de buskiga ögonbrynen och munnen snedvriden av hån.  Stenens lava fick liv, den talade till mig med ord som fick mig att rasa. Mina händer flammade till och brändes, men stenen var alltjämt en sten och med all min kraft kastade jag den ut i havet, där den med ett skrik sjönk till botten. 

Månen log nu brett ner mot mig, där jag stod med nya stenar i mina båda händer. En efter en slängdes de ut över havet, en efter en sjönk dem bort och ner i det svarta djupet. Som en rasande for jag omkring på ön och kastade och slungade tills jag utmattad sjönk ner mot en klippa. 

 Jag förstod att det var bara början. 

Mitt hjärta var fullt av stenar.

Sitter vid ett annat hav. Mitt nya hav.  Stora vågor rullar in mot stranden. Inga öar bryter storhavets dån från långt bortifrån. Tankar sugs ut mot horisonten, jag töms på allt det som bekymrat och förargat mig. Tomheten fylls med nya tankar, som är klarare och av någon anledning kommer tårarna, som när man äntligen förstår och kan förlåta.  

Författare: Ann-Marie du Plessis