Homeros två punkt noll

Sagan om Ifigenia

Mitt namn är Demona och jag är betydligt mindre känd än mina syskon Ifigenia och Orestes. Min familjs verkliga tragedi började för lände sedan med det olycksaliga kriget mot Troja. Det hela hade sin upprinnelse av att var att en kvinna övergav sin man för sin älskare och mannen krävde nu hämnd för att en kvinna på detta sätt kunde trotsa maktordningen mellan könen. Det beslutades att både kvinnan och älskaren och hela deras stad skulle ödeläggas och alla innevånarna dräpas eller säljas som slavar. Kvinnans handlingar skulle straffas så brutalt för att detta inte skulle upprepas igen. Det gick inte att tolerera detta uppror mot familjen och mannens överhöghet. I strömmar av blod skulle ordningen återställas.

Det mobiliserades en flotta som skulle segla iväg till de älskandes stad och verkställa hämnden. De samlades i Aulas och det blev problem direkt i början av missionen då de förnärmade gudinnan Artemis och hon lät sända kalla nordanvindar över staden som omöjliggjorde all segling. Så låg de inlåsta i vecka efter vecka och små konflikter inom hären växte för varje dag och hela företaget verkade gå förlorat. Vår fader, som var ledare för expeditionen, blev mer och mer desperat och försökte att hitta olika utvägar. 

I ett samtal med den upplyste siaren Kalchas började de att diskutera möjliga utvägar. Hur skulle de beveka Artemis och stilla hennes vrede? Hon kommer att kräva ett stort offer förklarade siaren, ett som kommer att slå hårt mot dig själv. Min far frågade uppretat vad han menade och fick ett svar som fick honom att skaka och hans ansikte blev vitt som döden.

Kalchas hade förklarat för honom att han var tvungen att offra min syster Ifigenia för att blidka Artemis och därmed få nordanvindarna att upphöra och möjliggöra flottans avsegling från Aulis.

Min far rusade iväg från siaren och satte sig själv på stranden, våt av kallsvett och började att väga de alternativ han stod inför. Om flottan inte kom iväg så skulle hela hans maktposition braka samman och hans vidare öde vara osäkert. Ingen skulle längre erkänna honom som auktoritet och han skulle förpassas till de namnlösas skara. Det brott som hade begåtts skulle bli ostraffat och detta kunde leda till en allmän oreda och upplösning av den ordning som hittills präglat världen. Slavar skulle kunna börja göra uppror och hela den sociala stabiliteten hotades.

Detta var det som låg i den ena potten och i den andra låg hans vackra och av alla älskade dotter. Hur hade han inte glatts när han första gången såg detta vackra barn och hur många gånger hade inte hans oroliga själ tröstats av hennes harmoniska sång. Hur länge han än tänkte kunde han inte komma fram till något beslut, utan begav sig tillbaks till lägret. 

I lägret hade oroligheterna ökat och hela arméns disciplin höll på att upplösas. Det var helt enkelt tvunget att fatta ett beslut. Han samlade sina närmaste medkungar och höll överläggning. De var alla eniga om att Ifigenia måste offras för att deras krigståg skulle kunna få en lycklig start och fienden kunna förgöras. Diskussionerna drog ut på tiden och min far försökte beveka dem, men misslyckades totalt. Han var tvungen att ge med sig.

Ifigenia kallades till Aulis under förevändningen att hon skulle gifta sig med den mest framstående krigaren. Hon kläddes upp till bröllop och reste i en speciellt utrustat vagn till Aulas, mycket lycklig för att nu få förena sig med denne vackre och kloke halvgud. Alla hennes väninnor var avundsjuka och själv tyckte hon att hela hennes kropp skälvde av längtan.

Väl framkommen mottogs hon av vår far som dock uppgav att han skulle diskutera ett par saker med henne och sade att de skulle gå på en promenad upp åt bergen. De gick sakta men säkert och min systern märkte hur vår fars oro och osäkerhet växte ju högre upp de kom. Han var blek och hans hände skakade.

Han bad henne sätta sig och beundra utsikten över havet som verkligen var enastående. Medan hon satt där och kände vinden i sitt hår och drömde om lyckliga nätter och dagar med sin vackre man, smög sig vår far bakom henne.

Han närmade sig henne ljudlöst och tog snabbt ena handen om hennes panna och i den andra höll han sin vassa dolk. Med ett kraftigt hugg över hennes hals hade han ändat hennes liv och där låg nu den blodiga och livlösa kroppen medan det sista resterna av hennes blod pumpades ur kroppen. Vår far tog sig för ögonen och fylld med fasa över sitt dåd återvände han till flottans härläger. Han låste in sig i sitt tält, men märkte nu hur vinden hade börjat att mojna och övergick till en stilla sydlig bris. Offerhandlingen hade lyckats. Artemis hade accepterat blodsoffret och redan nästa dag kunde flottan avsegla mot Troja.

Kriget varade i många och långa år och nästan det enda som jag och min mor samtalade om var vilket öde som skulle drabba förövaren och barnamördaren vid hans återkomst. Vi fantiserade oss genom många nätter för att hans straff skulle bli så smärtsamt som möjligt och innebära maximalt lidande. Vi var bägge överens om att som far mörda sin egen dotter och offra henne för sina egen framgång var det största förräderi vi kunde tänka oss. Vi var också överens om att detta mord egentligen var ett uttryck för de värderingar som präglade vår värld. Mannens totala makt över maka och barn kan legitimera vilka handlingar som helst, både mord, våldtäkt och andra övergrepp.

Min bror delade inte våra tankar utan var redan så fördärvad av manlighet att han på sitt sätt tog vår fars parti. 

Det enda vi kunde vara säkra på var att Ifigenias oskyldiga blod skulle komma att hemsöka vår familj i generationer, men vi närdes av en förhoppning, att en dag skulle denna makt över kvinnor och barn som möjliggjort slakten av min syster upphöra. Den dagen skulle såväl kvinnor som barn kunna leva i trygghet och bejaka livet.

Sagan om Tersites onda aningar

Mitt namn är Tersites och alla talade ständigt om hur ful jag var. Jag beskrevs som puckelryggig, hjulbent och med ett äggformat huvud. Det var väl ett sätt för kungar och gudar att få akajerna att förakta mig och inte sätta någon tilltro till det jag stod för.

Denna nidbild har sedan förts vidare från generation till generation av Homeros som även han ville ställa sig in hos de jordägande aristokraterna. Min konflikt med makten började tidigt på vår expedition till Troja, men kom att eskalera när vi suttit där vid stränderna i nio år utan att ha kommit till något som helst avgörande. Vi vanliga meniga soldater, som inte var kungar eller gudar, hade tröttnat på kriget och ville åka hem till våra kvinnor och barn och plöja vår jord, skörda våra fält och plocka våra underbara druvor och våra vackra och feta oliver.

Vid ett möte med hären stod jag upp och utmanade kung Agamemnon och sade ungefär följande,

Vad har vi att klaga över i våra liv? Vi har sannerligen det vi behöver. Vi har kärl fulla med säd och krukor fulla med vin. Vi skulle kunna leva ett gott liv utan att mörda och våldtaga Trojas innevånare och jämna staden med marken. Vad är det ni vill? Guld! Är det guld ni söker? Guld för att göra dig ännu rikare när du redan har mer än väl av vad du behöver. Är det kvinnor? Du har din drottning hemma och så många frillor som du orkar med nu när din kropp börjat att skrumpna ihop liksom din manlighet. Nej, låt oss åka tillbaks till Hellas så får kungarna se hur mycket de kan uträtta utan oss meniga soldater.

Det blev tyst runt omkring oss och alla undrade hur en menig soldat så vågade tala till självaste Agamemnon. Han vågade själv ej svara, till det hade han varken vett eller vilja, så han kallade istället fram den snabbtungade och käftsluge Odysseus. Så fort makten skulle försvara sig dök ständigt Odysseus upp för att sätta kritikerna på plats  och försvara försvara kungarnas och gudarnas ordning.

Han började sitt tal med att kalla mig galen och påstod att jag bara skrek och fortsatte med att förfäkta att jag var den uslaste soldaten på hela expeditionen till Troja och att jag dessutom var den ende som bråkade och ifrågasatte kungarna.

Därefter kom det gamla vanliga att jag kritiserade och utmanade makten bara på grund av avund för kungarnas jordiska ägodelar. Efter detta kom hoten, han skulle klä av mig naken och piska min nakna kropp och driva iväg mig. Alla som kände Odysseus visste att detta inte var tomma hot och det spred sig en ängslan i våra led. För att förstärka hotet började han att misshandla mig med sin spira och min rygg slogs blodig.

Kungarna och deras medlöpare jublade och trodde att de för alltid hade tystat kritiken och återupprättat ordningen.

Mina kamrater, de meniga soldaterna, stod alldeles stilla och var oförmögna att agera. Det var inte bara feghet utan en reell skräck för maktens övervåld som hade kunnat drabba var och en som hade ställt sig på min sida.

Odysseus fortsatte sedan med det gamla vanliga högstämda deklarationerna om att vi snart skulle vända hem efter det att vi lagt Troja i ruiner och att det skulle vara en skam att komma hem tomhänta.

Alla började att skräna och ropa bifall och det verkade som mitt stöd bland de meniga var som bortblåst, liksom förra höstens löv.

Jag låg där slagen och blodig på marken och kunde inte komma över tanken på att dessa mina med soldater agerade så fullständigt mot sina egna intressen och så lätt föll för maktens smicker och förljugna löften och jag befarade att detta skulle fortsätta i årtusenden.

Sagan om Odyssevs

Mitt namn är Telemakos och jag är son till den store Odyssevs. Länge hade vi väntat på hans återkomst och slitits mellan hopp och förtvivlan. Kaos hade utbrutit hemma och många stred om makten och om drottningens gunst. Så en dag när jag var ute med fåren såg vi något som såg ut som segel vid horisonten och återigen steg hoppet om att de våra skulle återvända från kriget. Vi vågade väl inte egentligen hoppas, men vi höll utsikten och såg att seglen närmade sig vårt älskade Itaka. 

Efter så många besvikelser såg vi nu äntligen att Odyssevs och hans män (de som var kvar) kom seglande in i vår hamn. Vår glädje var stor, men han ville inte avslöja sig direkt, utan ville inkognito skaffa sig en uppfattning om läget på ön. Han fann allt i kaos och beslöt att slå till. Vid en stor fest med mycket vin tog han upp kampen med alla rivaler om makten och drottningen och lät avrätta samtliga. Detta var något som jag möjligen kunde förstå, men det var det som hände sedan som var mig fullständigt obegripligt och som jag ännu idag inte kan förlika mig med.

De män med ambitioner om makten som vistats vid vårt hov hade inlett relationer med våra tjänstekvinnor. Det var unga kvinnor som bejakade livet och som delade läger med de män som fanns hos oss. Ingen såg något konstigt med detta förrän Odyssevs kom hem efter sin många och långa år i främmande land.

Han samlade ihop kvinnorna och höll ett förmaningstal till dem och sade att de svikit sin husbonde, men att det nu skulle bli ordning och att detta vilda liv nu skulle upphöra. Alla inblandade skulle straffas och det med döden för att de på detta sätt underhållit hans rivaler om makten.

Om tjänstekvinnornas kärlek bestämde husbonden! Hur skulle det se ut om kvinnorna själva fick välja vem de skulle dela nattläger med! Detta var upp till husbonden och nu skulle denna ordning fastslås en gång för alla.

Kvinnorna grät och slet sitt hår, men detta påverkade inte hans beslut. Några av kvinnorna såg på mig. Jag kände dem alla och vissa hade till och med öppnat sin famn för mig. De såg på mig och trodde att jag skulle kunna rädda dem, men vad kunde jag göra gentemot den store Odyssevs.

Jag försökte att tala med honom, men han avfärdade bryskt alla mina invändningar och förklarade istället att jag måste växa upp och bli en man.

Det skaffades fram ett långt rep och detta lades om halsen på kvinnorna med ett avstånd på cirka en halv meter mellan varje. Därefter lyftes repet upp mellan två träd och kvinnorna kunde inte längre nå marken. Sakta började de alla att kvävas. De kämpade desperat för att kunna komma fria, men de var naturligtvis chanslösa. Sakta men säkert upphörde deras rörelser och efter ett par minuter hängde de alla livlösa sida vid sida i sitt gemensamma rep.

Ingen tog deras försvar och efter denna slakt på oskyldiga tog ett gästabud vid där alla drack och sjöng om livet och kärleken. Jag gick ut för att kräkas och min gamle lärare Mentor kom och satte sig vid mig. Krigarens återkomst är alltid förenad med blod och död, viskade han. Se på Agamemnon och alla de övriga, alltid nytt blod och nya lidande. Hjältarna fortsätter sin blodiga gärning. 

Sedan denna dag misstror jag alla hjältar och önskar att vi aldrig mer skall behöva dem eller deras förljugna historier.

Författare: Anders Kjellström