Höst

Höst

Guldgul står vassen,

speglar sina bruna vippor

i den blanka vattenytan.

Spridda, gulröda löv flyter

stela, orörliga, lysande

i solens sista, låga strålar.

Jorden har slutat andas,

ur dess vidöppna, iskalla näsborrar

stiger en doft av fukt och förmultning.

Droppar hänger som tårar

i spindelnäten.

Dimman smyger sin ångest

över fälten och rullar

som rök över vattnet.

Färgsprakande, gastkramande

är naturens dödskamp.

Höst

Så hjärtskärande vacker.

Genom alla mina sinnen

tar du dig in till mitt hjärta

och förkväver det  — i ångest.

Författare: Anne Ramos