Hon satt i fönstret och följde flugan som surrade och hamrade mot fönsterrutan för att nå ut i senhöstens sol. Händerna vilade tunga och krökta på stickningen. Hundratals vantar och strumpor hade fötts fram mellan hennes fingrar. De hade gett henne både mat och husrum i bygden.
Gud hade varit god mot henne. Inte så att hon kunnat lägga undan pengar i madrassen, som somliga. I gengäld hade Gud gett henne talets gåva. Med sin djupa och kraftiga röst fick hon läsa ur den heliga skrift både i kyrkan och på symöten. ”Predikar-Ida” kallades hon. Hade hon varit av det rätta könet, hade hon nog stått uppe i självaste predikstolen och dånat över byborna. Men nu var hon född kvinna och som sådan skulle hon helst tiga i församlingen. Om hon syndat därvidlag var henne lite bekymmersamt.
Gungstolen vaggade fram och tillbaka och händerna låg ovanligt stilla. Varför var det så svårt att avsluta de här vantarna? ”Det är nog nu”, försökte de stela fingrarna säga. Men Ida ville göra rätt för sig. Här på ålderdomshemmet var de så rara. Passade upp och kom med bricka med kaffe och kaka. Så bra hade hon aldrig haft det i sitt liv. Inget får man gratis och hade hon stickat sig genom livet, så skulle hon inte sluta nu. Flickorna på hemmet skulle få sina vantar till jul.
Då för länge sedan vandrade hon från gård till gård i Hults socken. Det fanns knappast någon grusväg eller stig som inte nötts av hennes fötter. Inte ens när hon vaggande tog sig fram vilade hennes fingrar. Hon stickade medan fötterna fann sin väg. Hennes långa svarta kappa hölls samman med en livrem och sjalen var knuten över det stramt samlade håret. Ansiktet var inte skapat för leenden. Guds allvar präglade de smala sammanbitna läpparna och den höga pannan ovanför hennes bitande blick ingav respekt.
Hon vaggade framåt, aldrig gick hon fortare eller långsammare. Kanske skapades gångrytmen av stickornas rörelse och kunde därför inte ändras.
En dag hade några småpojkar stängt grinden över grusvägen. Det var alldeles onödigt. Ida visste att korna tagits in för vintern och då behövdes ingen grind. Pojkarna hoppades väl på en grindslant från en storstadsbo, som inte förstod sig på sådant. Det var inte rätt. När pojkarna såg Ida närmar sig, började de skandera:
”Strump-Ida, Svart-Ida!”
Pojkarna skanderade allt högre, när Ida närmade sig. De skrek och skrattade, men blev lite osäkra ju närmare Ida kom dem. Ida stannade och plockade fram bibeln som hon bar närmast hjärtat i innerfickan. ”Gud ser er, pöjkar”, sa hon och hennes djupa röst fick buskar och småträd att stilla sina löv och lyssna. Pojkarna tystnade och utan att riktigt förstå varför de nu plötsligt bugade djupt, öppnade de grinden och släppte Ida vidare på vägen. Kanske var det ryktet att hon släckt en eld som rasat i skogen bara genom att vandra runt brandplatsen. Eller för att det sas att hon sett självaste djävulen.
Ida log vid minnet där hon satt i sitt rum. Händerna hade vilat ett tag men nu plockade hon upp stickningen igen, men det ville inte riktigt. Hon reste sig stelt och la sig utsträckt på sängen. Det var inte som det skulle vara. Det var yrt i huvudet. Hjärtat saktade av. Var det Döden som kallade. Jo, det var nog dags.
Hon famlade efter bibeln vid nattduksbordet, men orkade inte öppna den. Den blev liggande ovanför täcket. Istället mindes hon orden från Wallin i Dödens Ängel. Ack, den kunde hon sedan barnsben.
”Min hand blott vinkar – och jorden sopas:
Allt levande till det rummet far,
Där intet öra hör namnet ropas…”
Wallins ord smög sig viskande över hennes läppar och Dödens ängel, tog henne vid handen och sa
”Det är nog nu, Ida, dags att dra hädan”.
Det var den 23 november 1948. (Källa: Inger Dejke, folklivsforskare, ”Många hörsägner om Predikar-Ida”. Hon levde och dog i Hults socken, Eksjö Kommun, Småland. Fri fantasi kring en människa som funnits.)
Författare: Ann-Marie D