Några veckor hade redan gått på terminen. Hösten kändes i hela luften. Som ett slags sprakande täcke.
Emelie och Stefan lämnade skolan på sina cyklar. De hade
funnit varandra direkt när han börjat i hennes klass. Som om det var menat att hans familj skulle flytta till hennes stad.
De tog av vid gångvägen – den som löpte ovanför husen där de
bodde. Gatubelysningen lyste redan upp.
Stefan slängde en blick ner över husen. Fönster som lyste upp i
dunklet. Trygga borgar där det fixades inför fredagsmyset. Tankarna vandrade direkt iväg till kvällen med familjen. Emelies familj skulle också vara där. De träffades varje vecka.
Plötsligt skingrades Stefans tankar av ett högt läte.
Hennes cykel låg kastad på asfalten.
Emelie gåendes omkring vid sidan av vägen – löven sparkandes
runt sig.
”Vad gör du?” ropade han och ökade farten.
Men hon svarade inte. Som om hon var i en annan värld.
Han kom upp bakom henne. En ångstrimma steg från
munnen när han ställde ifrån sig cykeln.
Utan att vända sig om sa hon bara:
”… vi kan inte åka hem till dig.”
”Vad menar du?”
Hon tittade undrande på honom.
”Ser du inte?”
Hon pekade mot husen.
”Ser vad ..? Ser typ bara att maten snart står på bordet.”
”Vad är det med dig?” sa hon irriterat. ”Har du förlorat
synen plötsligt?”
Han förstod att hon menade allvar. För hon var den enda som
visste; liksom han var den enda som visste om hennes hörsel.
Deras speciella förmågor.
Han tittade stumt på henne, sedan slöt han ögonlocken. Blev
koncentrerad.
”… vänta lite nu … Jag ser faktiskt något”, sa han efter en
stund. ”Ser ut som hemma hos mig – våra föräldrar … din lillebror, vid köksbordet. Fast är något som inte stämmer.”
Han slog upp ögonlocken och började gå mot cykeln.
Hon grep tag i hans jackärm.
”Nej. Vi ska nog inte vara där just nu.”
”Vad menar du?”
”… för din pappa sa det”, sa hon lågt. ”Berätta. Vad såg du? För
det jag hörde innan lät inte alls bra.”
Hon hörde ofta saker. Saker han kunde se. Fast hon hörde alltid
först. Saker som hände på andra platser. Och tillsammans kunde de ge varandra en klar bild.
Med ögon som djupa brunnar stannade Stefan upp med blicken
intill henne. Som om en osynlig scen utspelade sig.
”Det är något som inte är bra alls”, sa han. ”… och din mamma
är väldigt ledsen …”
Hon tog sig för ena örat. Som om det skulle förstärka hörseln.
”Jo, kan höra mamma. Hennes snyftningar.” Hon rös till. ”Vad
är det som händer?”
”… men, du hör väl?” undrade han, ”fast vänta lite nu … Vem
är det? Det är någon mer där. Någon som bara dök upp!”
”Vem då?” En kall kår drog genom ryggen på Emelie.
”V-vet inte … ingen jag sett förut. Men, varför hör du inte
honom?”
”Honom?” sa hon med hela kroppen. ”Nä. Jag hör faktiskt
inget alls!”
”G-gubben.”
”… gubben?” flämtade hon. ”Vadå för gubbe? … varför kan jag
inte höra?”
Stefan vände sig till husen som om han fått syn på något annat.
”Du hör inte de andra, för de är tysta. Fast du borde höra
honom: den … fula gubben.”
”F-fula ..? Hur ser han ut mer?” Hon gillade det inte alls.
Är det bara jag som märker honom? tänkte han.
”Vänta lite … ser honom inte riktigt”, sa han. ”Bara från sidan.
Och han viskar till min pappa nu.”
Emelies kropp höll på att gå sönder. Och det blev inte bättre
när …
Stefan gjorde en min.
”Vadå ..?” andades hon häftigt.
”Den otäcka gubben stirrar på din lillebror … utan … mun!
… det är nog därför du inte hör. Han verkar bara kunna viska.”
Emelie hade bara hört hur hennes bror börjat gråta. Hur hans små fotsteg studsat över golvet. Han var på flykt. Lillebror var i fara!
Stefan hade sett hur gubben viskat i Emelies pappas öra. Sedan
hur papporna störtat iväg efter lillebror. Mammorna som försökt stoppa dem – men de hade inte stått emot.
Alla gånger de hört och sett saker: de hade oftast bara skrattat
åt det. Fast det här var annorlunda. Ruggigt. Nu om någon gång behövdes deras förmågor.
”Vi måste dit. Nu!” Han for upp på cykeln.
Hon tvekade till.
”Vad håller du på med?” snäste hon ”Och, göra va…” Hon
stannade upp – hörde något.
Stefan lugnade sig lite.
”… vad hör du?”
”… kanske en dörr som låses … trappsteg”, sa hon med spända
öron. ”Ser du om han springer i en trappa?”
Han flackade omkring med blicken.
”Ja … han har sprungit ned i källaren.” Sedan såg han något
mer. ”… vänta lite … han försöker ta sig ut på baksidan. Men det går inte. Källardörren verkar låst …”
Emelie blev koncentrerad.
”Jag hör honom inte riktigt. Det väsnas för mycket! Deras
skrikande – och de slår på dörren däruppe …” Hon lyssnade. ”Fast … tror han säger till mig att nyckeln till dörren inte finns där. Kan du se den?”
Han bara stirrade på henne med öppen mun. Som att han ville
fråga något som inte kom ut.
”Kan han, prata med dig? Har din bror … är din bror som
oss?”
Först sa hon inget. Hon bara stirrade mot husen. Hon gjorde en
djup inandning:
”Hans skrik. Paniken!”
”Jag ser att han skriker. Skriker han efter dig?”
”Ja, lillebror är som oss. Han kan prata med andra – på andra
platser.”
Stefan visste inte vad han skulle säga. Han hade ju inte haft en
aning.
”Fast, varför pratar han inte med mig då?”
Knappt hörbart sa hon:
”… har inte velat berätta för någon – varit vår hemlighet.” Hon
tog sig för huvudet. ”Tills han lärt sig hantera det ordentligt.”
Mer hann inte sägas. Stefan fick syn på något igen. Han började
söka omkring.
”… det blev mörkt nu. Ser ingenting.”
”… hörde hur det small till. Som om en lampa gick sönder
…”
Han tittade på henne som att han förstod.
”Din bror måste slagit sönder den – försöker nog gömma sig.”
Emelie slet genast upp sin cykel. Hon förstod att de var
tvungna.
”Fort. Vi måste dit!”
I hög fart tog de sig ned för backen mot husen. Sedan in på
gatan där Stefan bodde.
Rejält andfådda tog de sig igenom en öppning i häcken.
Därefter smygandes längs buskagen i trädgården. Svettiga och matta satte de sig på huk bakom ett träd. De började speja in i det upplysta köket.
Där inne hördes papporna.
”Ser du något?” viskade Stefan, ”ser du våra mammor?”
Hon spanade in i det tomma köket.
”Ingenting. Hör dem inte heller. Vad tror du hänt där inne?”
Han visste inte vad han tänkte längre. Som om huvudet höll på
att gå sönder.
Under tystnad satt de kvar ett tag. Men inget tydde på att de var
upptäckta.
De började smyga mot källartrappan på baksidan.
Väl framme vid trappan stannade de upp. En olustig känsla
sköljde över dem: trappstegen i ett gulaktigt sken från lampan på ytterväggen. Den flagiga källardörren där nedanför.
På sin vakt smög de sig ned.
Med händerna formade som en tratt lutade hon sig mot dörren.
”Hallå, hör du mig?”
Det kom inget svar.
”… vänta lite”, sa Stefan med knapp röst. ”Han är inte där.”
”Vadå?”
Han sökte med blicken.
”Ser bara hur ett svagt ljus lyser upp … ett litet rum … Jo, nu ser
jag bättre. Tror han gömmer sig i pannrummet.”
Emelie stirrade på dörren.
”… hör honom. Han säger att det är bråttom – att de kommer
ta honom!”
Det small till där inifrån. De ryckte till. De var tvungna att ta sig
in genast.
Stefan började titta sig omkring. Vid sidan av trappstegen:
massor med krukor. Han mindes att det skulle finnas en extranyckel gömd.
Han började lyfta och rota bland dem. Ända tills han fick han
syn på något.
”Kolla här!”
Hon stirrade på nyckeln i hans hand.
”Öppna!” flåsade hon och viftade mot låset.
Som att minsta ljud kunde avslöja dem. Han förde försiktigt in
nyckeln. Skakande på handen vred han om.
Klick, hördes från dörren.
De tittade osäkert på varandra. Fastän det var bråttom tvekade
de. Vad fanns egentligen där bakom?
Han försökte se. Men mörkret gjorde det omöjligt. De var
tvungna att chansa.
Med armen som överkokt spagetti tog han darrandes tag om
dörrhandtaget. Sedan tryckte han ned. I glipan som uppstod: ett öronbedövande oväsen. Pappornas skrik blandat med lätet från träfibrer som höll på att gå sönder. De var fortfarande där uppe. De hade inte tänkt på bakdörren.
Ett gnisslande läte hördes när han tryckte till dörren med foten.
I ljuset utifrån gick det att se en sjö av glas över golvet därinne.
Bråte liggandes överallt. I panik hade lillebror vält ned allt möjligt i mörkret.
Stefan gick först – visade vägen till pannrummet. Det krasade
under fötterna där de tog sig allt längre in. Hon kunde inte höra lillebror för allt oljud.
”Här är det”, sa han och visade mot en stängd dörr.
Emelie satte händerna mot dörren.
”Är du där”, frågade hon.
Det kom inget svar.
”Han är där … ser bara väldigt dåligt … han gömmer sig bakom
pannan”, sa han.
”Det är vi”, skyndade hon på, ”Emelie och Stefan.”
Ljud hördes där inne. Fotsteg. Långsamt drogs handtaget ned.
Sedan ett skräckslaget ansikte som stirrade på dem.
Lillebror slängde sig genast i hennes famn.
Hon tog ett hårt grepp om hans hand, sedan började de springa
mot bakdörren.
Det small till från övervåningen.
Träflisor yrde nedför trappan. De frös till. Sedan ett brakande
läte innan fotsteg hördes.
”Ut!” tjöt hon.
Stefan var sist ut. Med hela sin kropp tryckte han igen dörren,
och skulle precis vrida om nyckeln i dörren, när … Han frös till.
”Lås då!” skrek hon. ”Vad gör du? De kommer ju.”
Alldeles stilla tittade han bara rakt fram.
”Hör du inte ..?”
Lillebror började rycka i henne. Men hon hade också blivit
orörlig.
”Hör läten bakom oss …”
”Hon håller honom i handen”, sa han.
Emelie hade börjat skaka.
”… hon pratar … han gör läten … hennes röst är skrovlig
… hans är ljus.”
”… hon har inga ögon … han – inga öron …”, flåsade
Stefan och vände sig om.
Pekandes på dem ovanför trappan: gubben utan mun. En
kvinna utan ögon. En pojke utan öron.
Författare: Niklas Olsson