Dag 137, 18 Maj år 1987, skojar bara 2022
Är det bara jag eller önskar du också att du kunde vara speciell? Att du var den här personen som var riktigt bra på något som att dansa, rita eller kanske tillomed skjuta pilbåge lika bra som Katniss. Att vara personen som ofta stod i centrum, som alla genuint tyckte om. Önskar inte du också det? eller vill kanske du som jag leva inuti en fantasyvärld med spännande upplevelse, ett spännande liv med riktiga äventyr, såna där som man bara kan läsa om i böcker. Att kunna få vara den starka och omtyckta huvudkaraktären, ofta med en fantastisk gåva som att ha magiska krafter eller vara otroligt duktigt på att hantera vapen. Eller du kanske bara önskar att ditt liv var lite mer vanligt, för du kanske är en av dessa unika personer eller kanske tillomed en huvudkaraktär i en bok, men det gör iallafall inte jag. Jag har alltid suktat efter mer spänning. Jag har alltid velat vara speciell eller iallafall lite mer lik alla andra, jag sticker alltid ut och folk brukar stirra när jag får en av mina knasiga ideer eller är irriterande bara för att jag inte kan låta bli. Jag vet inte riktigt vad det beror på jag antar att det har att göra med att jag har en vild själ. Men jag tror att det är svårt att veta eftersom det inte direkt går att ta reda på.. Jag har alltid känt mig dömd, antagligen för att jag ofta gör vad jag vill när jag vill. Folk tittar konstigt på mig när jag får en av mina galna idér, pratar lite för högt eller för fritt vilket kanske egentligen inte är så konstigt med tanke på att vi….
Jag smäller tyst ihop boken och släcker lampan, placerar huvudet på kunden och sluter ögonen. Dörren öppnas med ett svagt gnisslande, mamma kikar antagligen in och kollar att jag sover. Jag gör mitt bästa för att inte få panik. Jag försöker sova räv som det kallas: lugn och stadig andning, slutna ögon och rör mig lite som om jag drömmer. Hon skulle döda mig om hon fick reda på att jag var vaken. Dörren stängs med ytterligare med en gnissling men klicket från när man släpper handtaget kommer inte, hon måste lämnat den på glänt. Hennes steg försvinner bort i korridoren. Hon tittar antagligen för att se ifall mina bröder sover. Ljudet av hennes klackar kommer långsamt tillbaka mot min dörr och försvinner sedan ner för trappan. Jag andas svagt ut, min mamma kan vara lite läskig ibland inte för att jag inte älskar henne eller så men ibland blir det trubbel i paradiset som man säger.
Min väckarklocka ringer. Jag drar kudden över huvudet och sluter ögonen som om det går att försvinna tillbaka in i drömmarnas värld. Men min dumma telefon vägrar sluta ringa så jag tvingar upp ögonen. Jag börjar leta efter telefonen, men den verkar ha gått upp i rök. Den fortsätter att ringa. “Fan” fräser jag surt, fortfarande letandes. Jag hittar den under kudden. Wildas svans dunkar lätt mot täckte när jag reser mig och går mot dörren. Min australian shepherd skuttar glatt ner från sängen. Jag vänder mig tvärt om och går tillbaka mot sängen och gömmer boken under madrassen, jag vill inte att någon ska hittade med flit eller av misstag. Går sedan tillbaka mot dörren, öppnar den helt och kliver ut.
Ljudet från Wildas tassar känns som om det ekar genom den tysta korridoren och är nära på att ge mig en hjärtattack. Trägolvet är svalt mot mina bara fötter. Jag smyger bort mot Leos dörr. Jag öppnar den så tyst jag kan, samtidigt som jag drar fram kniven som jag hållit bakom ryggen. Skammen och rädslan börjar fylla mig, ett sting av tvekan hindrar mig. Men jag tvingar mig att göra det, jag höjer kniven och låter den falla….. Om mitt liv bara kunde var så spännande. Bara min fantasi kan komma på så dumma ideer. Bara jag skulle önska att jag kunde leva i en värld med människor som inte existerar.
Tillbaka till verkligheten. Jag måste som vanligt väcka mina bröder. De glömmer alltid att sätta ett alarm. Jag frestas alltid av att låta dem sova och se vad som händer, om de faktiskt skulle vakna eller sova i all evighet. Och om de faktiskt, mot all förmodan, nu vaknar så skulle paniken och stressen i deras ögon vara dagens höjdpunkt. Svårt att låta bli men jag följer min rutin. Och eftersom jag inte tänker mörda någon, som min fantasi tror, behöver jag inte smyga. Jag öppnar Leos dörr, inte tyst, utan med en skräll. Wilda springer in och skuttar upp i sängen. Hon börjar slicka Leo i ansiktet samtidigt som hon viftar energiskt på svansen. Han blinkar slött, verkar en aning vilse men får sen panik och sätter sig så snabbt upp att han slår i huvudet i sänglampan. Han ser fullständigt skräckslagen ut. Hans min ser så rolig ut att jag börjar skratta. Han ger mig en sån ilsken blick att jag bara skrattar ännu mer. “Det där var inte roligt Theo” säger han ilsket samtidigt som han gnider sig i pannan. “Jo, det var det” säger jag fortfarande skrattandes. Han puttar ner Wilda, som sänker svansen och ser så ledsen och ynklig ut att jag nästan börjar skratta åt henne också. “Du och din hund har samma typ av galna humor” muttrar han “Vet ens en hund vad humor är” säger Will som tydligen har vaknat och står i dörröppningen. “Klart hon vet vad humor är” svara jag med ett leende på läpparna samtidigt som jag kliar Wilda bakom öronen. Hon går fram till Will, för att säga hej och få honom att gosa med henne. Will hukar sig ner och ser henne i ögonen “Hej ditt lilla monster” säger han och spelar arg. Hon ser helt oförstående ut, och viftar bara svagt på svansen. Jag kan se att det rycker lite i Wills läppar. Han kliar henne förstrött bakom öronen. “Vad har jag missat?” frågar han. “Inget, bara Theos galan sätt att väcka folk” Leo ger mig en sur blick. “För det första så är det inte galet och för det andra så ska du var glad att jag väckte dig överhuvudtaget” svarar jag, en smula skadeglatt. “Jag håller med om det sista men det första vet jag inget om” säger Will “men jag skulle betala bra för att få se det” säger han lite lägre till mig. “Det tror jag säker” muttrar Leo sarkastiskt. “Jag kan väcka dig på samma sätt om du vill?” säger jag glatt. “Med tanke på Leos reaktorn så får du gärna låta bli” men ett leende gömmer sig på Wills läppar. “Nu är jag frestad att inte göra som du ber. Men bara för att få se din reaktion, hans var obetalbar” säger jag och nickar mot Leo. “Kan jag tänka mig” Nu ler Will ännu mer “Ni är båda helt galna” muttrar Leo. Både jag och Will skrattar högt åt det. Fortfarande med ett svagt leende på läpparna går vi ner till köket
Våra föräldrar verkar redan vara vakna, vilket antagligen är tur annars hade vi nog väckt dem med vårt tjafsande. Mamma ler mot oss när hon ser Leos buttra min. “Vad har Theo gjort nu?” säger hon som om hon försöker låta arg men jag kan skymta ett leende. “Varför tror alla alltid att jag gjort något? Det kan lika väl ha varit Will” jag försöker se förolämpat ut samtidigt som jag pekar på Will. Men lyckas inte riktigt och mamma ser det. “För att det alltid är du som hamnar i trubbel” säger min storebror samtidigt som han lägger armen om mig och drar mig intill honom. Jag sparkar honom hårt på smalbenet. “Aj, det där gjorde faktiskt ont” klagar Will. “Vad trodde du? att jag sparkar löst för att jag är tjej?” fräser jag, men jag är egentligen inte arg. Det är bra kul att resas. “Nej, och nu var du bara elak. Du vet att jag inte mena det så…” börjar han, sen ser han mitt leende “Jag gick nästan på det, jag borde vetat att du bara retas med mig” jag ler bara bredare. “Han har faktiskt rätt vet du och det är bara du som kan få Leo att se ut som om han ätit en hel citron” säger mamma och får en sur blick från Leo som svar “Vad jag var bara ärlig, du ser aldrig ut sådär när du och Will har bråkat” Hon hade rätt det var bara jag som lyckades locka fram den här buttra sidan av honom. Jag antar att det har att göra med vårt tvillingband men det var inget jag tänkte säga högt. Han skulle bara bli än surare på mig än han redan är. Men om jag kände honom rätt så skulle han lugna ner sig efter frukosten.
Vi slår oss ner runt det runda bordet i köket. I vanliga fall måste vi göra frukost själva, vilket jag egentligen inte har något emot för då får jag oftast får äta i lugn och ro. Mina bröder tycker att jag är en aning knäpp eftersom jag dricker såna enorma mängder te. Men te innehåller faktiskt nästan samma mängd koffein som kaffe gör. Jag har alltid trott att det är lite fantasi som gör att folk tror att de blir så otroligt pigga av kaffe. En av de här personerna är pappa, även om jag inte förstår varför han gillar det jag tycker bara att det smakar beskt.“Vad händer idag?” undrar pappa, mina föräldrar gillar att snoka. Om inte för mycket. Men föräldra ska väl var nyfikna på deras barns liv eller? “Jag har prov i matematik” svara Leo med munnen full smörgås. “Fan, var det idag?” frågar jag halvt panikslaget. “Snälla Theo säg inte att du glömt bort det” mamma tittar förebrående på mig. “Men jag glömde inte bort det. Jag trodde bara att det var näst vecka och då fanns det ju massor av tid att plugga” stönar jag. “Det är idag” flikar Leo in med ett svagt leende på läpparna, han måste vara glad att jag glömde så han får en chans att “glänsa”. Jag ger honom en sur blick.. “Okej, nu släpper vi det. Du hinner säkert plugga lite innan provet Theo” säger pappa uppmuntrande men jag vet att jag inte kommer att hinna. Jag hatar när vuxna säger att det kommer lösa sig men man själv vet att det inte kommer gå. “Okej” mumlade jag. “Händer det något mer viktigt?” frågar mamma. “Jag har också prov men inte förens mot slutet av veckan” säger Will. “Glöm inte bort att plugga” säger pappa hans glasögon….“ annars blir det som för Theo”. Jag ger honom en sur blick. Jag sänker blicken och återgår till min smörgås. Några slingor av mitt långa kastanjebruna hår faller ner i ansiktet.“Jag är klar, får jag gå?” jag riktar inte frågan till någon specifik. Mamma ger mig en nick och jag reser mig och går. Jag hör deras röster medans jag går upp för trappan men det är svårt att uppfattas något. Jag är frestad att stanna kvar och se vad de säger. Men jag struntar i det och fortsätter upp till mitt rum
De skogsgröna väggarna gjorde att rummet på något sätt kändes mindre och mysigare. Vilket jag ofta uppskattade men nu kände jag mig bara inträngd, som om vägarna rörde sig mot mig.. Jag sjunker ner på golvet med ryggen mot dörren och sluter ögonen. Tårarna börjar rinna ner längs kinderna för att tilslut landa på min bara knän. “Theo?” Wills låter nästan orolig. Jag hade inte ens hört att han gått upp. “Ja” Jag försöker låta stadig på rösten. “Får jag komma in?” ett ögonblick passerar innan jag svarar. “Nej”. Han öppnar försiktigt dörren, jag flyttar mig en liten bit så att han kan komma in. Han sätter sig bredvid mig. “Hur är det?” “Hur tror du det är?” Frågar jag nästan argt. “Fantastiskt?” Frågar han med ett svagt leende. Jag sätter en armbåge i sidan på honom som hämnd för skämtet. “Ajj, det där gjorde faktiskt ont” Han försöker ge mig hundvalpsögon men jag bara skrattar åt honom. “Mår du bättre?” “Lite” ” Det kommer lösa sig Theo” “Det vet du inte!” “Jo, för vi ska lösa det tillsammans. Han ger mig en kram innan han reser sig och går ut. Jag sitter ensam kvar på det svala trägolvet.
Dag 139, 20 Maj 2022
Känner du dig utanför? Jag gör definitivt det. Jag kan vara med mina kompisar och ändå känna mig utanför. Jag får nästan alltid känslan att jag inte passar in, det känns som nästan som om jag alltid(?) befinner mig i en omgång av vem ska bort och det är alltid jag som ska bort. Den känslan som jag får då är ganska svår att beskriva men jag känner sig typ ledsen och tom inombords och känner att jag inte betyder något. Jag får liksom känslan av att jag har kompisar med de brys sig inte om mina känslor de vill bara ha den positiva bilden av mig som jag ofta ljuger ihop.
Jag tror att det kan vara den här känslan som gör att jag känner mig dragen till böcker eftersom jag kan få vara någon annan, även om det bara är tills boken är slut. Jag har en tendens att känna nästan lite för mycket för karaktärer i böcker. För mig är dem inte karaktärer utan personer och om jag då vet att de gör något korkat så blir jag typ arg på dem.
Dag 143, 23 Maj 2022
Jag gillar inte min handstil, Jag vet faktiskt inte varför, jag gillar den bara inte. Om jag verkligen tänker efter så gillar jag nog inte så mycket med mig själv egentligen, vilket är ganska dumt eftersom det inte direkt främjar bra känslor. Vad klassar du som en kompis? Jag tänker att det är en skillnad mellan att känna någon och vara kompis med någon. Vad skulle du säga skillnaden är? Om någon skulle ställa den frågan till mig så vet jag faktiskt inte vad jag skulle svara. Men jag är lite sugen på att gissa, för inget svar är direkt rätt eller fel, eller? Att känna någon klassar jag som att du vet vem personen är, har umgåtts en del med hen, kanske äter lunch tillsammans i skolan, kan prata med hen men bara till en viss gräns (var den går vet jag inte riktigt ÄN) men en kompis är någon som man kan lita på och räkna med att de står upp för en. hen är någon som stöttar dig i alla situationer oavsett vad, någon som accepterar en för hur man är. Det där sista kanske jag ska ta å stryka eftersom det är ganska mycket begärt. Eftersom om man skulle fråga någon om det är ok att vara sig själv så är jag nästan helt säker på att personen skulle svara ja. Men när man väl är sig själv så kommer personen som sa ja istället för att acceptera än, döma en. Så om jag förstår det rätt så ska man vara sig själv men ändå passa in i deras perfekta lilla box, man ska följa normen annars är man konstig, och inte på ett bra sätt. Är det bara jag eller är det skumt att man blir uppmuntrad att göra något men när man gör det så dömer dem en som om man gör något fel?.
“Theodora?!” Hennes röst är len som silke och är söt som socker precis som hennes ansikte. Tårarna bränner i ögonen och allt omkring mig känns plötsligt skarpare. Det vita kakelgorĺvet känns kallare, den ljusgrå dörren ser fulare ut och klottret är mer framträdande. “Theodora? Var är du?” Båset är redan litet men nu känns det som om det sakta krymper och försöker krossa mig mellan sina väggar. “Hanna, hon måste vara här inne” Dörren till tjejernas har alltid gnisslat lite men nu känns det som om ljudet ekar genom hela rummet. “Okej Theodora, vi vet att du är här inne någonstans. Kan du inte bespara oss lite tid och komma fram så att vi kan….” Hanna tar bara ett ögonblick på sig att fundera “Kan be om ursäkt för tidigare” Jag hör att de andra tjejerna försöker hålla inne sitt skratt… jag vet att hon ljuger jag hör det på hennes röst och hon har dragit samma lögn för mig tidigare. Men jag önskar ändå lögnen var sann för tänk vad mycket lättare allt skulle vara om den var sann och jag och Hanna skulle kunna vara vänner igen. Men det vara bara en dåraktig fantasi…. “Theodora, jag börjar tappa tålamodet med dig nu” Hannas röst är fortfarande silkeslen men den sockersöta tonen är borta och utbytt mot en vassare och skarpare. “Om hon vägrar komma fram från sitt lilla gömställe så så får vi väl leta men hon ska veta att det kommer att kräva sitt pris” Några sekunder passerar “Varför har ni inte börjat leta!?” hennes lila kompani av kopior börjar genast rycka i alla handtag och titta under alla dörrar. Nu rinner tårarna ner för kinderna och samlar sig som en stor blöt fläck på min ryggsäck och gröna tröja. Kopia nummer 5, jag tror hon heter Sophie, stannar utanför båset jag sitter i. Hennes blåa gymnastikskor är ordentligt knutna bed dubbla rosetter och hennes svarta jeans sitter tight rund hennes fotleder och vader. “Det här är det enda av båsen som är låsta, hon måste vara här” Sophies röst påminner om Hannas men hennes har inte den här självsäkra grundton som Hannas. Det hörs en svag knackning på dörren
Tror du andra förstår att de sårar dig ifall du behåller din perfekta mask intakt? Jag tror att de inte inser det om de inte varit med om samma händelse själva. Men jag tror också att om du fortsätter att ha din mask på dig och klistrar på ett sådant där leende som man tillbringar timmar framför spegeln för att få se äkta ut så kommer ingen märka något. Hur ofta tar du på dig din hatt, din mask och dit fram övade leende? Jag har mina på så ofta jag kan, för även om jag vill vara mig själv så kan jag inte vara mig själv. Komplicerat? För mig är det helt logiskt men för din skull ska jag försöka förklara. Så här funkar det: jag vill vara mig själv men jag känner också att jag måste vara som alla andra. Logiskt? Kanske inte men nu har jag iallafall försökt förklara och om du inte fattar så är det ditt problem!