Mina steg var tunga när jag gick där i snön, jag letade efter något, jag kommer inte ihåg vad men jag kommer ihåg att det var något viktigt. Jag kommer ihåg att mina skor var helt genomblöta, jag var så desperat på att hitta det så jag tog gympaskorna. Jag gick i skogen, den mörkaste skogen av alla, allt för att hitta det.
Jag kommer verkligen inte ihåg vad det var jag skulle hitta, men något stort var det. Jag letade i flera timmar, det var kallt och helt knäpptyst, det enda jag hörde var mina egna tunga steg. Jag var rädd. Jag var kall. Jag var blöt. Jag var själv. Det enda jag hade med mig var det jag hade på mig, min gråa t-shirt, mina svarta mjukisbyxor, mammas prickiga strumpor och mina röda klassblöta gympaskor.
Mitt mål var inte att dö, men ju mer tiden gick så steg tankarna i mitt huvud. Ingen hade ändå brytt sig, alla var ju arga på mig, de ville säkert att jag skulle dö.
Det var kolsvart ute, jag såg inte ett knyst, bara mörker och björkarna precis framför mig. Jag ville backa men jag vågade inte. Det fanns bara en väg att gå, framåt.
Jag var tvungen att hitta det, den där jävla saken, som nästan dödade mig, den där jävla saken som ingen förutom jag verkar ha hört om. Det var ju bara att backa, men jag valde att fortsätta. Mot mörkret. Mot döden och friheten…
Författare: Troy Vivungi