Efter flera år av väntan, planerande och inte minst tid och pengar så har vi äntligen kommit iväg på vår jaktresa i Afrika.
Jag känner den som arrangerar resorna och har hjälpt honom mycket med huset och gården hemma i Sverige. Vi började lära känna varandra för säkert över 10 år sedan då vi arbetade ihop till sjöss ombord på supplyfartyg utanför västafrika.
Jonas som han heter tog till slut steget fullt ut och förverkligade sin dröm som professionell jägare i Afrika där han efter några år som anställd lyckades starta eget. Och han driver numera egen jaktturism i Moçambique.
Jag kanske ska presentera mig själv också. Jag heter Peter och är 53 år och bor ihop med min fru Anna, 55 år. Jag har hela livet ända sedan tonåren varit fascinerad av äventyr över hela världen och jakt. Just det senare är en stor del i mitt liv och personlighet så att äntligen få komma iväg på en sån här resa som jag drömt om i stort sett hela mitt vuxna liv är stort.
Anna är också med på resan och har under vår tid tillsammans gått från att acceptera jakt till att själv bli en inbiten jägare som nästan kommit upp i min nivå efter alla år tillsammans.
Övriga två som är med på resan är två jaktkamrater Mats, 49 år och Leif 57 år. De sista två är jaktkamrater från jaktlaget hemma i Jämtland. Inga vi umgås med normalt men vi delar samma stora intresse i jakt och gick ihop och delade på den här resan.
Det är mitt i natten när vi kommer fram till bungalowerna vi ska bo i. Det är kolsvart så det går inte att se något av omgivningen men värmen är påtaglig. Spänningen och förväntan på veckan får samtliga deltagare att bli spralliga som hormonstinna tonåringar.
Anders tar emot oss med sitt vanliga otroligt glada sinne och hälsar oss alla välkomna med en stor kram och håller mig sen om ryggen över skuldrorna när han visar oss runt på anläggningen. Han pratar så mycket att det är svårt att hänga med. Jetlag har i ärlighetens namn förmodligen mest med svårigheten att hinna uppfatta allt han säger att göra.
Han kommer på sig själv och stannar och vänder sig mot mina medresenärer. ”Ursäkta att jag drar iväg med Peter så här, det var så längesedan vi träffades och vi har så mycket att ta igen.”
Han tar en kort paus innan han fortsätter.
”Kom med till baren så tar vi en whiskey innan det är dags för sängen. Damen vill kanske hellre ha ett glas bubbel, jag har förstått från Peter att du föredrar det?”
Anna svarar trött men glatt att ett glas bubbel vore gott.
Jonas stannar återigen upp och tittar på alla som svettiga släpar sina bagage.
”Men ursäkta mig allihop. Ställ ner era väskor så kommer personalen och bär in det till era bungalows. Jag blev bara så glad att äntligen få träffa min gamle skeppskamrat och er övriga som jag hört så mycket om att jag helt glömt av mig.” Han ger en kort vänlig blink mot Anna.
Alla ställer ner väskorna och pustar ut innan vi fortsätter in i huvudbyggnaden och intar baren.
Jonas säger något till en anställd där inne på afrikanska och mannen försvinner snabbt ut på baksidan innan han kommer tillbaka med två till som skyndar bort mot vårat bagage. De hälsar och nickar alla vänligt när de passerar förbi oss.
Ett glas blev några till och trots att vi alla är trötta blir vi sittande i baren i några timmar glatt pratandes innan vi slutligen drar oss tillbaka till våra bungalows.
Klockan ringer 08.00 och både jag och Anna segar oss sakta ur sängen. Blev kanske lite för mycket igår känns det som. Huvudet bankar och tungan känns fasttorkad i munnen, måste ha snarkat mycket inatt.
Annas hår är alldeles genomrufsigt och hon ser precis lika trött ut som jag känner mig.
Efter ett ”god morgon” och en puss börjar vi tysta leta oss fram och ta på oss våra jaktkläder. Känns lite annorlunda att ta på sig kortbyxor och kortskjorta tillsammans med jaktväst och kängor men är lite varmare här än vad det brukar vara när det vankas jakt.
Jag har tagit med en gammal läderhatt av cowboymodell som skydd mot solen. Anna valde en beige keps av baseball typ.
När vi efter alla morgonbestyr äntligen blir klara lägger jag armen om midjan på Anna när vi kommer ut på gårdsplanen.
Det ser precis ut som jag tänkt mig. En rad bungalows som sträcker sig ut i en båge från vardera sidan av huvudbyggnaden så det bildar en halvmåne. I mitten finns en terrass med bord och stolar under parasoll där personalen är i full gång med att duka fram frukosten. Där finns förutom borden och stolarna flera kolgrillar, stek- och kokplattor, värme- och kyldiskar för maten som serveras.
Jag håller om min fru när vi ser oss omkring och hon lägger sitt huvud mot min axel. Vi blir avbrutna av Jonas som kommer ut ur huvudbyggnaden och utropar ett högt glatt
”Go morron”.
Vi går tillsammans bort mot matplatsen och jag frågar varför bungalowen bredvid oss är avspärrad med vad som ser ut som polisavspärrning.
Jonas normalt glada försvinner snabbt och ersätts av ett dystert uttryck, axlarna sjunker ner och hela han sjunker ihop. Han berättar om en tragisk händelse för några veckor sedan då ett sällskap ungefär som vårt var här bestående av ett gift par och fyra manliga jaktkamrater. Kvinnan försvann spårlöst och även om polisen misstänkte att något fuffens hade hänt finns det inget att ta på och det hela avskrivs som att hon förmodligen gått ut på natten och gått vilse och sedan blivit tagen av ett vilddjur.
”Men jag svär av blicken på mannen och några av övriga männen att det hänt något de håller tyst om. Mycket obehaglig händelse.”
Jonas var sedan tyst och hade en dyster uppsyn länge innan han äntligen lättade upp igen och hans rätta, glada jag återvände igen.
Frukosten var något utöver det vanliga, ägg i alla möjliga olika former, bacon, korvar, grillade grönsaker, fisk och skaldjur, nybakat bröd, färskpressade juicer, vin. Känner på mig att maten kommer stå en upp i öronen innan det här är klart.
Alla slår sig till bords och det är uppenbart att det inte bara är jag och Anna som är bakis idag. Även Mats och Leif ser allt annat än pigga ut. Men allt eftersom frukosten fortskrider piggnar alla till och snart pratas det friskt och glatt runt bordet. Alla är väldigt förväntansfulla inför den kommande veckan. Jonas bryter in efter ett tag och ställer sig upp. Han hälsar alla varmt välkomna medan personalen häller upp ett glas vin åt samtliga.
Jonas går igenom säkerheten på anläggningen med brandsläckare, hjärtstartare osv. Efter det följer information om jakten under de kommande dagarna och hela presentationen avslutas med en högt
”SKÅL!”
Alla tar upp sina vinglas och skålar tillbaka.
En mycket rejäl frukost senare är det äntligen dags att komma iväg. Först blir det att gå över till vapenkasunen och vi får ut vapnen vi ska använda under veckan och sen går vi bort till en skjutbana på baksidan för att bekanta oss med vapnen samt visa jaktledarna att vi faktiskt kan skjuta. Det hela är över på mindre än en timme.
Jonas ropar till igen.
”Kom ihåg nu att jakt i Afrika är inte som jakt hemma i Sverige. Många djur är mer svårskjutna här så ni fortsätter skjuta tills djuret faller. Om ni inte vill vara ute och spåra hela natten med lejonen och hyenorna som också letar efter era djur.” Han ger ifrån sig ett snett leende.
Alla nickar förstående innan vi kliver in i bilarna.
Första jaktdagen fortlöper lugnt, Leif skjuter en Zebra som hittas efter en kort spårning och Anna skjuter en Antilop som blir liggande på skottplatsen.
Solen och värmen är påtaglig. Tror inte jag svettats så mycket någonsin som jag gjort under den här dagen.
Vi sitter och njuter av utsikten över savannen på framsidan av anläggningen när personalen öppnar upp kyldiskarna och meddelar att det är fritt fram att hämta vad vi vill.
Diskarna är fulla med vattenflaskor, stilla som kolsyrat, öl och vin. Jag tar en vattenflaska och en öl. Leif och Mats går på öl på en gång medan Anna gör som mig och tar en vattenflaska och vin till. Alla är uppspelta efter dagen och det är fantastiskt hur mycket det finns att berätta om en ganska händelselös dag. Händelselös men spännande och rolig måste jag tillägga. Förhoppningsvis ska vi få se en hel del djur under veckan, inklusive rovdjuren som finns här. Värmen och alkoholen i kombination gör att samtliga i sällskapet snart är överförfriskade.
När mörkret har fallit går vi in i Leifs bungalow och fortsätter där. Vi spelar kort, pratar och dricker öl och vin. Framåt midnatt känner jag att jag fått nog, jag har även åkt ut i kortspelet så jag tackar för mig och går över till min bungalow. Anna stannar kvar och ska avsluta kortspelet och sen tänker hon också gå och lägga sig.
Jag är så trött att jag somnar direkt jag lagt mig på sängen. Knappt så jag orkade klä av mig och borsta tänderna.
Jag vaknar plötsligt med ett ryck när dörren slängs upp och Anna kommer in förbannad.
Jag frågar vad som hänt.
Tydligen hade de suttit i soffan och pratat efter kortspelet men Anna kunde inte hålla ögonen öppna och somnade. Kort senare vaknade hon av att Leif och Mats höll på och tafsade på hennes kropp och bröst. En av dem, hon vet inte vilken, hade till och med stoppat in handen innanför hennes trosor.
När jag får höra det flyger jag ur sängen och ska bege mig över och läxa upp dem, men Anna lugnar mig. Även om hon är arg och ledsen vill hon inte ha något övrigt bråk. Bättre att vi håller oss ifrån dem.
Jag håller inte riktigt med men ger med mig till slut.
Vi sitter och pratar en lång stund och låter alla känslor och tankar om vad som hänt under kvällen vädra ut innan vi slutligen lägger oss för att sova. Har lite svårt att somna om efter kvällens händelse. Tycker takfläkten, som jag inte stört mig på hittills, låter som en helikopter ovanför oss. Insekternas surrande låter som tävlingsbilar som far omkring, men slutligen somnar jag.
Jag vaknar plötsligt på natten av att något känns fel och tittar mot andra sänghalvan men där ligger Anna och sover tungt. Jag vänder blicken mot dörren och där står en kvinna i rött rufsigt hår, blek hud med massor av blåmärken och svarta insjunkna ögon.
Jag hoppar till i sängen och sträcker mig efter sänglampan. Så fort den tänds bländas jag en kort stund innan ögonen vant sig. Kvinnan är borta. Jag tittar mig runt och ser att alla fönster och dörrar är stängda utom toalettdörren som är öppen. Men det är släckt och tomt där inne. Måste ha sett i syne
Värmen här nere tar på huvudet och i kombination med alkohol, ja så måste det vara. Pulsen är fortfarande hög men har börjat gå ner igen.
Jag kliver ur sängen och drar på mig en av hotellets morgonrockar och går på toaletten innan jag lägger mig ner i sängen och somnar om.
En liten stund senare vaknar jag igen. Jag tittar mig runt och ser att jag är själv i sängen, Anna syns inte till någonstans.
Jag tar på mig morgonrocken igen, den andra morgonrocken är borta.
Jag går runt i bungalowen och ser att haspen är borta från dörren och jag är säker på att jag låste den innan vi la oss för att sova. Har hon gått ut i nattmörkret? Varför då?
Jag tar på mig sandalerna och går ut och ställer mig framför bungalowen. Det är tyst och släckt överallt. Eller tyst förresten. Det prasslar och låter i varenda buske av alla smådjur som letar sig fram i den svalare natten. Jag hör ett rytande långt borta, det låter som ett stort kattdjur. Hon har väl inte gått iväg och blivit tagen?
Hjärtat hoppar till och en oro börjar växa upp inom mig.
Ögonen har börjat vänja sig vid mörkret och jag ser då att dörren till den avspärrade bungalowen står halvt på glänt. Märkligt! Har hon gått in där? Varför skulle hon det?
Jaja, bara ett sätt att få reda på det. Jag går bort med snabba steg och är snart framme. Jag sticker in huvudet och tittar runt. På dubbelsängen sitter ju Anna på knä med ryggen mot mig.
”Anna, vad gör du?” Inget svar eller överhuvudtaget någon reaktion. Jag provar lite högre.
”Anna, vad gör du här?” Hon sitter fortfarande kvar blick stilla, men vrider sen långsamt huvudet mot mig.
Blicken som mötet mig är något jag aldrig sett förut, den är helt kall och tom. Som att titta en fisk i ögonen.
Jag backar instinktivt tillbaka och blir stående i dörröppningen. Hon vrider tillbaka huvudet bort från mig igen.
Jag blundar en kort stund och öppnar sen ögonen igen. Det flimrar till snabbt för ögonen och ser precis ut som hon är rödhårig en millisekund innan hon blir blond igen. Jag måste verkligen ta det lugnt med alkoholen och dricka ordentligt med vatten.
Ser hur Anna rycker till och börjar titta sig förvirrat omkring.
”Peter?” Säger hon förvånat när hon ser mig.
”Vad gör jag här?” Hon ser väldigt förvirrad och förvånad ut där hon sitter och ser sig om.
”Du måste ha gått i sömnen. Jag vaknade till och märkte att du var borta så jag gick ut och letade efter dig och hittade dig här.” Jag gör en kort paus.
”Kommer du inte ihåg någonting?”
Anna ruskar på huvudet och ställer sig sedan upp. Jag går mot henne och lägger armarna runt hennes rygg. Hon trycker huvudet mot mitt bröst och håller om mig. Vi står där och kramas en lång stund innan vi släpper taget om varandra och istället tar varandra i handen och börjar gå tillbaka mot vår bungalow igen.
Vi stannar upp ute på gården och tittar upp mot himlen. Herregud vad fin stjärnhimlen är här. Inga ljus från städer som stör så varenda liten stjärna lyser som en lampa där uppe. Vi står och ser oss runt på stjärnhimlen och när våra blickar möts igen ler vi båda stort.
Vi går tillbaka in och låser efter oss innan vi klär av oss och återigen intar sängen. Det dröjer inte länge innan vi båda sover djupt, jag ligger på rygg med Annas huvud på mitt bröst.
När väckarklockan ringer dag två masar vi oss återigen ur sängen. Det går lite lättare idag märkligt nog, men vi har förmodligen sovit djupt och gott resten av natten.
Under tiden vi gör oss klara och klär på oss pratar vi om gårkvällens och nattens händelser. Vi kommer överens om att inte ta upp det med Mats och Leif just nu men det måste redas ut när vi kommer hem igen.
Väl ute på gården på väg mot matplatsen ser vi hur Leif kommer ut, tätt följd av Mats. Båda stannar upp och ser inte riktigt ut som dom vet var de ska ta vägen. Efter några minuters tvekan styr de båda stegen mot matplatsen även dom.
Båda ser väldigt skamsna ut och Leif går fram till Anna med hängande huvud.
”Alltså…” han harklar sig. ”Jag är hemskt ledsen för igår. Det finns ingen ursäkt för det jag… vi gjorde. Jag skäms verkligen och önskar jag kunde göra det ogjort.”
”Men det kan du inte” Annas svar var bestämt.
”Jag förlåter er inte men hör vad du säger.” Sen vänder hon sig mot mig och tar armkrok och drar med mig till ett bord där vi slår oss ner.
Leif står och ser väldigt skamsen och ångestfylld ut men går även han och sätter sig. Mats sätter sig vid samma bord som Leif och Leif får en min av vämjelse.
Jag sitter och undrar om det är så att det var Mats som var den drivande i det hela med tanke på deras beteenden.
Leif ser verkligen skamsen och nästan illamående ut medan Mats nästan ser likgiltig ut nu när det skamsna uttrycket försvunnit.
Bäst att hålla koll på honom.
Visst har han alltid hållit på och skämtat på ett sätt som gränsar mot det otillåtna, särskilt när det gäller kvinnor, men den här sidan har jag aldrig sett hos honom tidigare. Eller så har jag det men inte velat se det. Det är ju lite svårt att kritisera gruppens lustigkurre. Men jag undrar nu om det inte är så att han döljer en ganska unken syn på andra människor, och i synnerhet kvinnor, med sitt ständiga skämtande.
Jag ser på Anna att hon förmodligen har liknande tankar som mig. Vi är väldigt lika varandra i mycket och förstår varandra många gånger bara genom en blick och der har hänt åtskilliga gånger att vi börjar prata om samma sak samtidigt. För att inte tala om att avsluta varandras meningar.
Den här morgonen är hon dock ovanligt tyst och försjunken i tankar. Hon tycker inte om att inte ha kontroll och att ha gått i sömnen så där långt är jag säker på att det stör henne.
Resten av frukosten passerar förbi ganska händelselöst. Stämningen är rätt spänd och även om försök görs för att lätta upp den, då främst från Jonas sida, så dör det snabbt ut och det blir tyst igen. Till slut ger även han upp och accepterar läget den här morgonen.
Efter frukosten går vi tillbaka och borstar tänderna och passar på att göra toabesöket innan vi åker ut i buschen igen.
Jonas åker i samma bil som mig och Anna idag och vår tracker kör bilen.
Stämningen lättar upp på vägen och vi börjar småprata allt mer för att i slutet av den ca timmen långa resan till jaktplatsen vara en väldigt glad och uppsluppen stämning.
När vi är nästan framme ser jag något vid vägkanten. Halvskymd bakom ett buskage står samma kvinna som jag såg i sovrummet inatt. Hon tittar tomt på oss när vi åker förbi. Jag säger åt dom andra att titta men när dom vrider runt sina huvuden har hon försvunnit spårlöst.
Anna klappar mig på axeln och frågar med en skämtsam ton om det inte blev lite för mycket för mig under gårkvällen. Hon ger mig en puss på kinden och ser på mig med ett stort leende innan hon vänder blicken ut mot den vackra omgivningen.
Jag nickar och mumlar att så är det nog men har lite svårt att acceptera det som hallucinationer. Har aldrig haft det förut.
Väl på plats så händer det saker nästan omgående. Jag och guiden smyger framåt på spår han hittat och efter en halvtimmes spårande har vi en mindre flock gnuer framför oss.
Guiden pekar ut vilket djur jag får skjuta och jag tar stöd mot ett träd. Svetten svider i ögonen men jag biter ihop, tar ett djupt andetag och smeker av skottet.
Har tänkt på det flera gånger tidigare hur besvärande rekylen och smällen kan vara på skjutbanan, men väl i ett skarpt läge när koncentrationen på viltet är uppe så varken känns eller hörs skottet nämnvärt.
Gnun hoppar rakt upp i luften och jag repeterar och skjuter två skott till innan den försvinner jämfotahoppade in bakom ett buskage.
Vi smyger oss fram och hittar den liggande på marken ca 40 meter från skottplatsen. Jag sätter mig ner bredvid för det obligatoriska fotot.
Alldeles när jag ska resa mig upp skymtar jag något vitt som stryker förb bakom buskagen ca 70 meter bort i riktning mot Anna och Jonas. Gnuggar ögonen men sen är det borta.
Märkligt men det är nog så att den intensiva värmen här nere tar hårt på mig.
Tankarna avbryts av två snabba skott som avlossas. Det måste vara Anna för det kommer därifrån.
Trackern får ett samtal på mobilen och svarar. Han tittar mot mig och säger leende på bruket afrikansk-engelska antilop och pekar bort mot där Anna och Jonas befinner sig.
Vi drar oss tillbaka till trängbilen för skugga och vatten samtidigt som följebilen lastar upp djuren på släpet och skyndar tillbaka till kylrummet på anläggningen så köttet inte ska förstöras.
Tydligen går allt kött till lokalbefolkningen det är bara trofeerna som säljs.
Andra svängen ut blir även den händelsefylld då jag får skjuta en wildbeast och Anna skjuter ett vårtsvin.
Jaktdagen är slut och vi drar oss tillbaka mot anläggningen igen. Leif verkar lite skärrad men när vi frågar vad det handlar om mumlar han bara något som knappt hörs. Jag tycker mig dock höra något om kvinna och blåmärken.
Kan det vara så att han sett henne också?
Vi går in i våra bungalows och gör oss klara för middagen. Jag och Anna lägger oss och vilar en stund först och det dröjer inte länge innan jag somnar.
Vaknar till av ett ryck och tittar på klockan. Puh det har bara gått en timme. Men var är Anna, hon ligger inte kvar i sängen och det är släckt i badrummet.
Hon kanske har gjort sig klar under tiden och gått ut redan? Jaja, jag får ta och skynda mig också.
Jag sliter av mig kläderna och går och ställer mig i duschen. Vad skönt det är att skölja bort svetten och dammet från kroppen. Ser att jag fortfarande har blod på händerna efter djuren jag sköt under dagen.
När jag står där kommer plötsligt Anna in i badrummet. Hon är helt naken och jag betraktar hennes fantastiska kropp när hon gör mig sällskap i duschen.
”Har du varit ute en sväng?”
”Nej jag har legat och vilat bredvid dig.” Svarar hon och ser väldigt frågande på mig. Jag blir ställd och vet inte riktigt vad jag ska tro.
”Men du var ju inte i sängen när jag klev upp.”
Hon tittar på mig en lång stund som om jag kom från en annan planet.
”Jag vaknade precis och märkte att DU inte var i sängen så då klädde jag av mig och gjorde dig sällskap i duschen.”
Jag tittar frågande på henne.
”Jag måste ha klivit upp halvt i sömnen då.”
”Mmmm.” Hon tittar reserverat på mig en stund men sen lägger hon handen på mitt bröst och låter den leta sig nedåt och sträcker sig fram och viskar i mitt öra.
”Jag vill ha dig nu direkt här i duschen.”
Jag ser henne i ögonen och lägger sen armarna om henne och kysser henne.
En dryg halvtimme senare kliver vi nyduschade och avslappnade ut ur badrummet och börjar klä på oss.
När vi är klara tar vi varandra i hand och går ut.
Det är uppståndelse där ute och vi ser Mats sitta framåtböjd med huvudet i händerna och Jonas sitter på huk bredvid.
Vi går fram till dom och frågar vad som hänt.
”Leif har hängt sig i ett träd bakom bumgalowen. Vi hörde ett rytande och gick runt och tittade och det var då vi fann honom.”
Mats gör en kort paus. ”Ett lejon hade tagit sig hit och var i full gång att försöka slita ner honom från trädet så han är helt söndertrasad från midjan och nedåt”. ”Jag sköt flera varningsskott som skrämde bort lejonet.”
Märkligt att vi inte hörde det, men vi var nog fullt upptagna med annat då.
Vi satt oss vid matbordet. Men ingen var särskilt hungrig. Alla utom Mats fick dock i sig lite mat.
Under tiden vi satt där kom en ambulans och hämtade Leif. En polis var med men han sa inte mycket annat än att det inte fanns något som just nu tydde på brott.
Han frågade om vi visste varför han skulle kunna hänga sig.
Anna öppnade munnen men stängde den igen. Vi tittade på varandra och jag nickade lätt.
Anna berättade vad som hänt kvällen innan och hur dåligt Leif hade mått över det hela den här dagen. Men ingen hade fått någon känsla av att han mådde så dåligt att han skulle ta livet av sig.
Polismannen riktade en allvarlig blick mot Mats och vände sig sedan mot Anna.
”Vill du göra en polisanmälan om våldtäktsförsök?”
”Nej, jag tror vi har rett ut det där redan.”
Polismannen nickade tvekande men gick sedan tillbaka till polisbilen.
Vi satt alla kvar utomhus efter maten, ingen ville gå in till sig. Chocken hade börjat lägga sig för de flesta och det började pratas igen om än med en mycket allvarligare och dystrare ton än tidigare kvällar.
Jonas gick iväg för att uträtta sina behov men blev plötsligt stående och såg ut att titta efter något. Jag tittade åt samma håll som han tittade men såg ingenting.
Jonas vände sakta blicken mot mig och jag lovar att han var vit som ett lakan i ansiktet och påtagligt skärrad.
Jag reser mig upp och går fram till honom och frågar vad det är. Han tittar först på mig med en tyngd blick som bara skriker att få berätta något som tynger men sen vänder han bort blicken och går vidare. Han säger något snabbt om att han måste ha sett i syne. Alla händelser de senaste veckorna och dagarna som gör sig påminda.
Jag kommer ihåg det han berättade om hon som försvann bara någon vecka innan vi kom och en plötslig tanke dök upp i huvudet att jag vill se hur hon såg ut.
Men jag får ta det någon annan gång.
Jag går tillbaka och sätter mig tillsammans med resten av det lilla sällskapet.
Anna ser påtagligt lättad ut att jag är tillbaka. Hon är fullt förståeligt besvärad att vara själv med Mats och jag inser att det var rätt dumt att lämna henne själv så.
Vi sitter där mestadels tysta och beskådar det vackra skådespelet som en solnedgång över savannen innebär. Sanden ser ut som den brinner när solen försvinner ner bakom horisonten och värmen och ljuset försvinner snabbt.
Vi tackar för oss och går hem till oss igen för att göra oss klara för natten.
Det är dock inte så lätt att somna så vi ligger och pratar flera timmar tills ögonen inte orkar hålla sig öppna längre. Vi släcker och somnar.
Många sköna sömntimmar senare ringer klockan igen och vi tänder lyset och börjar klä på oss. Jag upptäcker några konstiga rivmärken på Annas överarm och frågar vad som hänt? Jag kommer inte ihåg att jag såg dem på kvällen.
Hon tittar förundrat på rivmärkena i spegeln och säger halvt frågande att det kanske är från buskarna ute på savannen. Vissa är ganska vassa och lätt att riva sig på.
Det kanske är så men tycker det ser väldigt mycket ut som klösmärken från en människa.
Jaja vi får kontrollera det närmare senare. Nu måste vi ut och äta frukost. När jag ska låsa upp ytterdörren märker jag att den är olåst men jag är helt säker på att jag låste på kvällen.
Jag frågar Anna om hon har varit ut på morgonen eller natten, men det har hon inte. Hon undrar varför hon skulle det? Jag har inget svar på det heller men lägger fram frågan om hon kanske gått i sömnen igen.
Vi släpper det så länge och går ut, vi är båda utsvultna. Mats kommer några minuter efter och personalen håller på och steker, kokar och plockar fram frukostmaten.
Men var är Jonas? Han brukar vara ute bland de första. Jag tittar bort mot huvudbyggnaden och det är tänt i Jonas sovrum men det verkar inte vara någon rörelse.
Jag får en illavarslande känsla och säger till Anna att vi borde gå och titta till Jonas. Jag tänker inte lämna henne själv med Mats igen så jag frågar om hon ska följa med vilket hon också gör.
Vi går in i huset och upp för trappan där vi knackar på. Inget svar inifrån Jonas sovrum. Vi tittar på varandra och öppnar dörren till sovrummet.
Det är helt tyst där inne men vi ser hur det sticker fram två fötter på golvet bakom sängen.
Vi tittar snabbt på varandra och rusar sedan bort. Där ligger Jonas på rygg alldeles blodig av flera knivhugg. En av hans jaktknivar ligger blodig bredvid honom på golvet.
Vi ser att han fortfarande andas lätt och försöker väcka honom. Efter några försök öppnar han ögonen och ser först på mig och ser lättade upp och tittar sen på Anna och ser rädd ut.
”Det var du… men ändå inte du.” Säger han åt Anna. Hon ser ut som ett levande frågetecken och jag känner att jag har samma min.
”Jag såg henne igår vid maten.”
”Vem? Anna?” Frågar jag undrande.
”Nej, Susanne. Hon som försvann förra veckan. Hon är här för att få oss att betala för våra synder.”
”Vad pratar du om?”
Jonas tittar upp på mig och berättar sen vad som egentligen hände veckan innan.
Kvinnan, Susanne hade inte försvunnit som han sa. Hon är mördad och ligger begraven ute på savannen några hundra meter från anläggningen.
Hon var där med sin man och några av hans affärskompanjoner. Det här är rika, mäktiga personer som lever stor del på fel sida av lagen. De drack och betedde sig som de ägde stället. Orgier hela natten där frun tog sig an hela sällskapet men just den här kvällen höll hon på och spelade in ett inlägg till sin blogg när mannen och övriga männen kom in stupfulla och inställda på nattens aktiviteter.
Susanne var dock inte med på det utan ville fortsätta med sitt vilket fick mannen som inte tålde att bli motsagd att få en snedtändning.
Natten blev en lång gruppvåldtäkt som slutade med att hon misshandlades till döds.
De tänkte inte på att stänga av datorns kamera så allt spelades in men ingen upptäckte det. På morgonen när Jonas tvingades göra sig av med kroppen och städa upp upptäckte han datorn som han smugglade ut och gömde i sitt privata vapenskåp.
Han har dock inte vågat anmäla det för han blev hotad att om det någonsin kommer fram vad som hände här så kommer de tillbaka och hugger av hans armar och ben och kastar honom levande på en termitstack.
Susanne och Jonas hade pratat några gånger och då hade hon berättat hur rädd hon var för sin man. Hon ville inte göra det som hon kände sig tvingad att ställa upp på varje natt men hon vågade inte säga nej.
Jonas hade sagt att hon inte kan fortsätta utsätta sig för det och att det rådet troligen var hennes dödsdom.
”Men om hon är död, Susanne alltså, så kan det ju inte vara hon som gjorde det här?!”
”Nej jag förstår inte heller men när Anna angrep och högg mig såg jag Susanne i henne på något konstigt vis. Som att Susanne styrde Annas kropp.”
Anna ser chockad och illamående ut och måste sätta sig ner på sängen.
”Jag har sett en rödhårig kvinna ungefär samma längd och kroppsbyggnad som Anna. Såg Susanne ut så?”
Jonas ögon spärras upp.
”Jaaa.. har du också sett henne?”
”Ja flera gånger. Första gången var alldeles innan jag hittade Anna inne i den avstängda bungalowen. Hon stod och stirrade på mig i sängen. Jag trodde jag såg syner.”
”Nej du såg nog henne, låter precis som hur Susanne såg ut när vi begravde henne.”
Vi sitter tysta och försöker förstå vad vi pratat om när Anna avbryter.
”Så Susanne styr mig men varför just mig och varför ta död på alla här? Ingen här, utom du då, har ju något med Susanne att göra?”
”Jag tror hon valde dig på grund av vad Mats och Leif gjorde mot dig.”
”Anna, kan du springa ned och hämta sjukvårdslådan i entrédisken?”
Anna nickar och går snabbt mot dörren. Hon vänder sig om och ser på Jonas och mig med en blandning av sorg och förvirring innan hon fortsätter ner.
Jag sliter remsor av sänglakanet och försöker stoppa blödandet så gott det går med han är så sönderhuggen att det är omöjligt. Jonas blir allt blekare och svagare och tuppar av titt som tätt. Plötsligt ser han väldigt vaken ut och plockar fram något ur fickan och ger mig. Det är en vapenskåpsnyckel.
”Sätt dit dom djävlarna. Dom ska brinna i helvetet för vad dom gjort!”
Ansträngningen får Jonas att hosta kraftigt och blod rinner nu ur hans mun och näsa. Det var sista gången Jonas var vaken innan han några minuter senare drar sitt sista andetag och somnar in med en stilla suck. Han ser nästan lättad ut där han ligger helt livlös.
Jag sjunker ner på golvet och lägger huvudet mot mina knän bredvid min gamla skeppskamrat. Var tog Anna vägen, hon borde vara tillbaka nu.
Mina tankar avbryts av ett högt vrål på hjälp. Det låter som Mats.
Jag rusar ut och ser honom krypa blodig i mörkret mot mig. Innan jag hinner springa fram till honom ser jag Anna komma framrusande mot Mats med en blodig machete i handen.
Hon hugger honom urskiljningslöst tills hans huvud mer liknar köttfärs med hårbitar i.
Jag blir paralyserad av händelsen som utspelar sig framför mig och jag kan inte tro vad jag ser. När jag riktar blicken mot Anna vänder hon sig mot mig också. Samma tomma mörka blick som hon hade när jag fann henne i den avstängda bungalowen. Hon ser ut att flimra till några gånger och och flimret ser jag den tufsiga och tilltygade Susanne.
Anna börjar gå mot mig men höjer sen macheten över huvudet och börjar springa mot mig.
Jag vänder om och springer mot stora huset och lyckas precis få igen dörren och låsa den innan hon kommer fram. Hon står där ute och rycker i dörren och försöker hugga sönder den med macheten.
Det blir plötsligt helt tyst och jag står och lyssnar ett tag. Låter som tysta steg utanför längs husväggen. Hon försöker kanske leta efter en ny väg in.
Jag springer upp på övervåningen men innan jag hunnit upp flyger fönstret i trappan i småbitar och in kommer Anna i ett moln av fönsterskärvor. Hon hugger vilt efter mig och jag får ett djupt jack i vänster underarm när jag försöker värja mig.
Jag snubblar baklänges och blir liggande på rygg på golvet när Anna kommer farande mot mig i full fart med macheten i högsta hugg. Innan hon hinner hugga mig lyckas jag sparka henne med båda benen så hon faller bakåt och rullar ned för trappan.
Jag väntar inte kvar för att se hur det gick utan springer in i Jonas sovrum och låser dörren. Jag springer fram till vapenskåpet och låser upp det med nyckeln och tar en av jaktgevären och laddar det och ställer mig sen och väntar.
Tankarna far genom huvudet och en stark surrealistisk känsla hänger över mig. Jag kan inte skjuta henne, min Anna. Då kan jag lika gärna skjuta mig själv också.
Jag hinner inte tänka mer innan jag hör snabba springsteg utanför och ser hur dörren krossas när Anna forcerar den. Hon känns omänskligt stark men jag kan bara inte döda henne.
Då kommer jag på en sak.
”Susanne, jag vet att du kan höra mig.” Jag tar en kort paus.
”Vi vet vad som hände dig och vilka som gjorde det.”
Anna flimrar till flera gånger och stannar. Men sen fortsätter hon återigen fram mot mig och höjer macheten.
”Vi ska se till att din kropp får komma hem bara du låter oss överleva.”
Anna stannar återigen upp och flimrar mellan Anna och Susanne innan hon rusar mot mig och hugger med våldsam kraft. Jag hinner precis få upp geväret som skydd och förhindrar att mitt huvud klyvs i två bitar. Kraften i slaget får mig dock att falla bakåt och jag höjer geväret igen och värjer mig mot ytterligare ett hugg.
”Vi har alla bevis som behövs för att sätta dit dom. Dom glömde stänga av kameran på din dator så allt filmades. Vi ska skicka in det till polisen och se till att din kropp kommer hem.”
Anna blir stående ovanför mig med macheten höjd över huvudet redo att hugga mig. Det ser ut flera gånger som hon ska hugga men stoppar upp och blir bara stående.
”Snälla låt oss gå så ska du få din upprättelse.”
Hon blir stående i vad som känns som en evighet innan hon flimrar till flera gånger för att sen få Anna att återgå till sitt rätta jag. Anna tittar förvånat ner på mig och sen upp på den blodiga macheten hon håller i.
Hon kastar ifrån sig den och håller upp händerna för ansiktet i chock innan hon kastar sig ned på golvet och omfamnar mig.
”Vad hände? Var det jag som gjorde allt det här?”
Gråten börjar höras i hennes röst.
”Det var inte du som gjorde det hör. Det var Susanne.”
Vi sitter där ett långt tag och håller om varandra när jag tittar upp och får se Susanne stå framför oss. Anna tittar också upp och ser förvånat på henne när hon tyst försvinner ut ur rummet.
Tiden som följde efter lämnade vi Susannes dator till polisen och berättade vad Jonas berättat. Vi lade dock till att det var en man som attackerat oss, förmodligen någon lejd av Sergei som Susannes man hette.
Susanne fortsatte att besöka oss hela tiden under utredningen och domstolstiden tills hon en dag när hon besökte oss inte längre var blek, blåslagen och rufsig. Hon var välklädd, håret uppsatt och hyn normalfärgad och utan blåmärken. Hon tittade på mig och Anna där vi satt i soffan hemma i Sverige. Hon såg glad ut och kändes som hon försökte tacka oss innan hon bara upplöstes och försvann.
Jag och Anna tittar på varandra och tar sen snabbt upp telefonerna och börja söka information om rättegången. Till slut hittar vi det. Samtliga dömdes för våldtäkt och mord tidigare under dagen. Det var nog det Susanne ville tacka för.
Vi drar en lättnadens suck båda två innan vi kurar ihop oss under samma filt i soffan och slår på tv:n.
Författare: Henrik Holmgren