Ljugarbänken

Den lilla fiskarbyn låg och gonade sig i sommarvärmen. I trädgårdarna påtade man i rabatten eller satt och gjorde just ingenting på trädgårdsstolen eller sövdes av sommarvinden i hängmattan. Sommarbarn lekte nere vid sjön och man kunde höra deras skrik och skratt ända upp till handelsboden, där gubbarna satt på ljugarbänken utanför handelsboden. De hade fiskat förr innan pensionen fått de att sitta stilla under dagen. Folk kom och gick förbi, nickade och fällde en kommentar om ett och annat. Det var sällskapligt på ljugarbänken. Därifrån begrundade gubbarna livet ibland i tystnad, ibland med enstaka ord. De kunde räkna med medhåll. De var sammansvurna i sin syn på livet och i sina minnen från fisket till havs.

    ”Det var bättre förr”, sa Oskar och suckade så djupt att ögonbrynen for en bit upp mot pannan. Det sa han varje dag. Det fungerade som en inledande kommentar, det som skulle få de andra att säga något. 

    ”Jaaa, du, byn dör liksom”, yttrade hans bänkgranne. Eskils keps var djupt nerdragen över skulten, som om han var rädd för allt ovanför.  Den skyddade honom mot kyla och hetta och ögonen från den som ser allt, enligt prästen. 

    ”Ungdomen flyr till Stockholm, och kommer hem och gör sig märkvärdiga”, sa den tredje gubben, som hette Rune, och därmed var ämnet uttömt. För inte kunde de göra något åt saken. Det var ju en sorts naturlag som gjorde tiderna sämre mot förr.

 Nog hade gubbarna rätt. Byn höll på att dö. Handelsboden klarade sig knappt och fortsatte sin förlustaffär mest av ren barmhärtighet. Till kyrkan kom prästen bara var tredje vecka för att predika för de få som inte ens fyllde en kyrkbänk numer. Folkets Hus var nerlagt. Där huserade scoutkåren, som tränade byns fem småttingar att göra honnör för svenska flaggan, baka pinnbröd eller knyta knopar som inte ens Oskar, Rune och Ernst kunde lösa upp.

Till denna by i utkanten av vilken kuststad som helst i Sverige, kom en dag en vit BMW.  Åket blänkte i solen och karln som hoppade ut hade kostym och slips och svettades ymnigt. Oskar, Rune och Eskil reste sig halvvägs i ren respekt. Kostymen med slipsen gick rakt fram till gubbarna och hälsade artigt, men slog sig inte ner. Det låg måsskit på bänken, vilket förklarade varför han blev stående.  

    ”Vackert här”, sa kostymen med slipsen.

   ”Jovars, men det var bättre förr”, sa Oskar.

   ”Det kanske vi kan reda bot på”, sa kostymen som presenterade sig som Bertil Ramslök. ”Jag kommer från Luleå och har prickat in just er by på kartan. Stora planer är på gång, ska ni se”.

Nu blev gubbarna nyfikna. De spetsade öronen, så man nästan kunde se det. Ögonen blev klotrunda och mungiporna drogs snett uppåt i roat tvivel och en och annan tand skymtade fram. 

   ”Här är så förbannat vackert”, upprepade Ramslök. ”Här ska byggas ett friluftshotell!”.  

   ”Jaha”, sa Eskil tveksamt. ”Vackert är det… och luften är fri. Bara att ta för sig! Men ett hotell …?” 

  ”Just det, ett hotell! ” utropade Ramslök och tog av sig kostymjackan, som han slängde käckt över axeln där den blev hängandes över det krökta pekfingret.  ”Och ni ska alla få äga hotellet och en dag kommer ni bli så rika, att ingen längre behöver sucka över pensionen. För den är väl dålig?”

   ”Ja för fan, den lever man inte på. Snuset är väl den enda lyxen här i byn”, suckade Eskil. ”Köpa hotell är knappast vad vi kan ha råd med.”

   ”Inga problem”, försäkrade Ramslök, som nu började känna att gubbarna börjat nosa på lockbetet. 

   ”Allt ni behöver göra är att skaffa ett papper, och sedan fixar jag hotellet.”

Det där lät ju helt fantastiskt. Ett papper kunde de väl åstadkomma. Eskil reste på sig och lommade in i handelsboden och kom tillbaka med ett papper, som handelsman rivit ur sitt blädderblock. Viktor Ramslök tog papperet, rev det i tio bitar. På varje bit skrev han AKTIE i HOTELL HÄSLA OCH LUFT.  Så gav han Oskar, Rune och Eskil var sin aktie. Själv stoppade han en i fickan och resten skulle han senare på dagen sälja i byn. 

     ”Vill ni tjäna 100 000 på ett år?”  Det ville gubbarna.  Och huvudena samlades tätt intill Viktor, som förklarade.

     ”Betala bara 1000 riksdaler för er aktie och simsalabim är ni delägare i det nya hotellet HÄLSA OCH LUFT”.   

     ”Delägare”, mumlade Eskil. ”Betyder det att vi äger en del av hotellet du planerar?”

     ”Just det, du är snabb i tanken och för varje turist får ni lite pengar och när nästa sommar är slut har ni kammat in minst 100 000 per skalle.  Och nästa år kanske ni tjänar ännu mer. Ni blir hotellägare, inte dåligt va?”

Sagt och gjort, med hjälp av papperslappen som rivits ut ur handelsbodens blädderblock, spreds aktierna i den lilla byn. Alla betalade 1000 kronor. Det blev ett stort hål i kassan, men vad gör det om 100 000 hägrade i horisonten redan nästa år. Ramslök gav dem kontonummer att sätta in pengarna på för de som inte hade sparade kontanter i madrassen. Sedan skulle han sköta resten. 

Så blev det och med stor spänning väntade Oskar, Eskil, Rune och hela byn på att hotellet skulle skjuta i höjden. De väntade och väntade och året gick. Inget hotell byggdes och ingen Ramslök dök upp i sin BMW. Där satt de bakom gardinerna och kikade efter BMW-åket. De undrade och suckade på ljugarbänken:

    ”Det var bättre förr”

    ”Ja, byn dör liksom bort”

    ”Ja, å ungdomarna far till Stockholm och kommer inte tillbaka eller så gör de sig märkvärdiga.”   Så uppstod en tystnad, tills Oskar tog till orda lite tveksamt, för det låg lite skam i luften. 

    ”Ja, si, nu finns det ingen heder mer. Det luras och bedras.”

    ”Inte kan man lita på nån mer, inte.”

Deras dialog hade berikats, men det hade inte byn. Måsarna skriade hånfullt över deras kepsar.

Författare: Ann-Marie du Plessis