Det har gått ett år sedan du sa det du lovade att aldrig säga. Du lovade dyrt och heligt men du sa det ändå. Det var din födelsedag och jag hade lagat lasagne. På vägen hem hade jag plockat tussilago som jag ställt på middagsbordet. Det var dukat för två med ett kuvert på din tallrik. Inuti fanns en resa för två till Köpenhamn. Det hade varit du och jag i fyra månader och det skulle bli vår första resa. Jag minns att jag dansade medan jag lagade mat. Kanske var det lycka jag kände. Eller något åt det hållet.
Det har gått ett halvår men orden brinner fortfarande kvar inom mig. ”Jag vill inte mer. ”Det är över”. Du var så övertygad, stod så rakt i ryggen. Såg mig i ögonen utan att blinka. Dina vackra grönbruna ögon som jag drunknat i så många gånger tillhörde plötsligt någon annan.
I lägenheten bredvid spolade Rohman i toaletten och pratade i telefonen. Han brukar prata i telefonen nästan varje kväll och ibland sätter jag mig på golvet med örat mot väggen för att lyssna. Jag förstår ingenting men han låter alltid så glad. Jag minnas att jag fick ett infall att springa över till honom. Bli omfamnad av hans glada samtal.
Dina ord var som ett slag, som följdes av fler slag. ”Du är för mycket, för stormig”. Jag grät. Du fortsatte. ”Du vet inte vad du vill. Jag orkar inte mer”. Jag bad dig att sluta. Du fortsatte. ”Jag är inte kär i dig. Jag hade fel när jag sa att jag älskade dig. Jag älskade tanken på dig. Inte dig”.
Sedan blev du tyst. Nu var det som om orden hade tagit sig in i min kropp och slog rakt mot mitt hjärta. Det gjorde ont men nu ville jag känna mer smärta. Att du skulle skada mig så mycket du kunde. Säga allt som var fel. Berätta för mig om mitt mörker. Så jag bad dig att fortsätta och du fortsatte. När du hade sagt allt du ville säga var det som om mitt hjärta inte längre existerade utan hade bytts ut mot ett stort svart hål.
Sedan ringde mamma, precis som om hon visste. Jag torkade tårarna och svalde. ”Hålla”. Hon hörde direkt. ”Men älskling hur är det”. Jag svalde igen. Sa att du och jag hade bråkat och att jag skulle ringa upp. ”Säg bara förlåt. Det är en fin kille du har träffat”. Jag kollade på dig. Såg in i dina grönbruna ögon. Du hade fortfarande skorna och jackan på, redo att gå. ”Hejdå mamma, kram”. Sedan bad jag om en kram från dig. ”Snälla”. Jag borrade in mitt huvud i din hals och din vita tröja blev svart av min mascara.
Efter några minuter eller en halvtimme, jag hade tappat tidsuppfattningen, bände du loss mina armar. Jag sa förlåt och sa att du skulle få pengar att köpa en ny tröja. ”Det är lugnt”. Sedan gick du ut genom dörren. Det ekade när den smällde igen. Rohman hade slutat prata i telefonen och det luktade bränt från lasagnen i ugnen. Jag stirrade in i dörren. Tänkte att jag aldrig skulle lita på någon igen.