Jag vaknade runt klockan tio på lördag morgon, trött i kroppen och tungt huvud. I rummet var det högt till tak och väggarna var beige. På marken låg där några vinflaskor och från ventilationen stank det skinka. Frukosten skulle jag inte hinna då den stängde just då. Fanns ingen taklampa. Den enda lampa som existerade i rummet var den på nattduksbordet, bankirlampa. Jag tände den och kravlade mig upp ur sängen. Satte på mina svarta manchesterbyxor och vita linneskjorta som jag då redan använt i två dagar. Kammade till håret och gick ner i lobbyn. Där fick jag syn på receptionisten, som så vackert stod där med armarna i kors på bordet. Långt brunt lockigt hår med bruna ögon hade hon.
’’Ursäkta, vad serverar ni till lunch idag?’’ frågade jag receptionisten.
’’Idag blir det biffar med potatis och brunsås’’
’’Låter gott’’ log jag
Receptionisten sa inget.
Jag begav mig ner mot stan för att inhandla några flaskor vin. Utanför systemet stod där några killar som blockerade gången in.
’’Ni måste inte stå i gången och snacka, det kan ni göra någon annan stans. Ni är i vägen’’ sa jag
’’Vem fan tror du att du är?’’ svarade ena killen.
Jag blev förvånad över hans konfrontativa respons. Jag hade stor kroppshydda och var nästan hundranittio centimeter lång. Han var inte mer än hundrasjuttiofem centimeter lång och tanig var han.
’’Jag tror det är bäst att du flyttar på dig innan jag gör det’’
’’Försök’’ sa den andra killen.
Vi stirrade på varandra några sekunder innan jag la märke till att där var en tant på rullator bakom mig som även hon ville in. Killarna hade tillräckligt med respekt för tanten för att flytta på sig. Jag köpte mig tre stycken Cerro Tinto och begav mig till hotellet. Väl framme gick jag till receptionen och såg namnbrickan som jag tidigare inte observerat. ’Elina’. Elina var lika vacker när jag kom tillbaka som när jag gick.
’’Elina’’
’’Ja…’’ svarade hon.
’’Jag tycker att… Jag…’’ orden kom inte fram och lika bra var nog det.
Tog trapporna upp till tredje våningen och in på mitt rum. Rum 68. Jag hällde upp ett stort glas vin och började dricka. Hällde upp ett andra, tredje, fjärde glas och fortsatte. Drickandet för att finna den rätta stämningen. Då knackade det på dörren.
’’Kan det vara Elina?’’ sa jag tyst.
Jag kastade mig mot dörren och öppnade den med ett riktigt ryck. Då fick jag syn på en liten pojke på cirka sju år som med uppspärrade ögon frågade om jag sett hans mor. Jag frågade var han sett henne sist. Han svarade inte. Jag kände oron och ilskan i hela min kropp. Vem lämnar sin son på det viset? Jag bar upp honom med min högra arm och började i klumpig men rask takt gå. Ner för trapporna, ut i lobbyn och förbi receptionen.
’’Hallå! Vart är du på väg med den ungen?!’’
Det var Elina. Helvete också. Jag vände på direkten.
’’Nej, nej. Det är inte som det ser ut. Han vet inte var hans mamma är och jag skulle bara gå ut i matsalen för att se om han kunde hitta henne där.’’
Elina tittade på mig med kisande ögon.
’’Jag lovar’’ sa jag och satte ner pojken.
’’Du är ju full!’’ sa Elina.
’’Ja’’
’’Och dum’’
’’Ja’’
’’Varför går du med en unge i famnen när du är full?’’
’’Vet inte’’
Elina gick fram till pojken och tog hans hand.
’’Vi ska nog hitta din mor’’
Nu såg jag dum ut, Elina skulle aldrig vilja gå ut med mig och pojken var ledsen för att han inte visste var hans mor befann sig. Jag tänkte gå upp på mitt rum igen men övervägde att gå ut istället. Jag gick ner på stan för att äta lunch. Inte tänkte jag sitta på hotellet och äta lunch efter den incidenten. Jag gick ner för Mårtensgatan. Rundade hörnet och där var de. Killarna. Nu kunde jag inte vända. Jag ignorerade dem och gick förbi. Då kände jag en smäll i vänster sida bakhuvud. Jag vände mig om och fick se den andra killen ladda med en rak höger. Jag duckade slaget. Slog själv till med en högerkrok. Fullträff på hakan. Då landar en hård träff på min vänstra tinning. Jag såg suddigt, ramlade bak på ändan och killarna stack. Där låg jag på marken, mitt på ljusa dagen. Varför hamnar jag alltid i skit tänkte jag. Hade ingen lust att resa mig. Där fick jag ligga. Ett par stannade vid mig.
’’Hur mår herrn?’’ frågade mannen i paret.
’’Jo, det är fint’’
’’Vill du ha hjälp upp?’’
’’Ja, tack’’
Mannen sträckte mig sin hand och hjälpte mig upp.
Några gator ner fanns där en krog. Old Times Pub. Jag gick in och tänkte beställa en stek när jag plötsligt fick syn på tanten med rullator. Tanten med rullatorn som fått de busiga grabbarna att flytta på sig. Hon satt och drack pilsner helt för sig själv. Respektabelt tänkte jag. Jag beställde tre pilsner. Två till mig och en till henne och sen jag gick fram till tanten.
’’Får jag slå mig ner?’’
’’Ja, visst’’ svarade tanten.
’’Jag måste säga, de grabbarna som stod framför mig till ingången på systemet. Du skrämde dem något rejält’’
’’Jaså…’’ sa tanten lågmält.
’’Ja. Tyvärr träffade jag på dem igen precis innan jag kom hit.’’
Tanten tog några klunkar ur pilsnern.
’’Jag nitade en av dem men den andra fick in en sån jäkla träff på mig att jag nästan svimmade’’
’’Vem av dem fick in en träff på dig?’’ frågade tanten.
’’De såg nästan likadana ut, men han hade lite längre hår än den andra’’
’’Det måste vara Natanael’’ sa tanten.
’’Va?’’
’’Ja, det måste vara Natanael. Det är mitt barnbarn. Båda är mina barnbarn’’
Då tyckte jag att det var nog. Jag vände på klacken och gick.
Författare: Axel.