Motionsgymnastik

Jag går på motionsgymnastik en gång i veckan. Jag borde gå oftare. Jag vet.

Motionsgymnastik, vanligtvis kallat ”gympa”, görs i grupp i särskild lokal för avsedd aktivitet. Ledaren, som nästan alltid är en kvinna, i passande klädsel och passande BMI, till passande musik, aktiverar deltagarna. BMI är ett mått på hur tjock man är. Gympaledare är aldrig tjocka. Ledaren hoppar, studsar, viftar med armarna, gör armhävningar och situps och ler. Deltagarna härmar så gott dom kan. Vissa deltagare ler, men dom flesta gör det inte. Jag ler inte. Förmodligen är träningen vetenskapligt upplagt med lagom inslag av uppmjukande rörelser, syresättande moment och stretching. Vad vet jag? Jag följer bara efter.

På sätt och vis påminner det om att gå till tandläkaren – inte så kul, men ganska nödvändigt.

Hur hamnade jag i denna soppa kan man undra? Betala för att lida. Jag är egentligen en bollsportperson. Jag gillar fotboll, basket, innebandy, squash o.d. Jag körde lite sånt i många år, men kompisarna föll ifrån en efter en och det var svårt att hitta folk att spela med på tider som passade mig. Och lediga squashbanor växer inte på träd, inte där jag bor.

Jag hade en period när jag sprang i skogen regelbundet. Då är jag inte beroende av andra för att få min motion. Men om de regnade, så var jag snabb med att ställa in. Tråkigt är det också under dom första 10 minuterna. Sen slås man av någon intressant tanke och så glömmer man tristessen. Jag har skrivit limerickar och tal till 50-åringar bland gran och fur. Ganska smidigt. Men jag såg aldrig fram emot att ge mig ut i skogen. Det var rätt så ångestladdat faktiskt.

Lösningen blev gympan. En kompromiss. På gympan blir jag svettig under en kompetent ledares övervakning. Jag går samma tid varje vecka. Gör jag det till en rutin så blir det gjort. Som tandborstning. Men jag slås aldrig av några intressanta tankar när jag studsar omkring. Dom enda tankar som slår mig är ”Gud vad detta är töntigt!” och ”Tur att mina kompisar inte ser mig nu!” Men jag går troget en gång i veckan för att hålla min BMI i schack.

Jag fick en chock häromdagen. På dörren till gympalokalen fanns en handskriven lapp fasttejpad. Det stod ”Mannen i blå shorts och orange tröja är inte välkommen här längre”.

Där stod jag i mina blå shorts och orange tröja och blinkade. Vad var nu detta? Lappen syftade på mig, det rådde ingen tvekan om det. Jag klädde mig nästan alltid likadant. Hur dom andra männen klädde sig visste jag inte, men lappen var helt klart riktad till mig. Jag fattade ingenting.

Jag trotsade uppmaningen och gick in i salen. Stirrade folk på mig? Nej, inte vad jag kunde märka. Vem hade satt upp lappen? Någon av ledarna? Någon av deltagarna? Ingetdera verkade stämma. Dom anställda skulle väl inte låta vem som helst sätta upp en lapp? Det måste vara en ledare som satt upp lappen. Varför? Vore det inte bättre att konfrontera mig? Säg vad problemet är!

Gympapasset satte igång som vanligt. Men det var svårare än någonsin att följa ledarens rörelser. Det tog mig 15 sekunder att lista ut exakt vad som förväntades av oss, istället för 10 sekunder som det brukade ta. Och eftersom ledaren bytte rörelse var 20:e sekund så blev det inte så mycket gjort.

Blicken vandrade runt salen. Fanns det några andra män i orange tröja? Nej, kunde jag snabbt konstatera. Blicken fastnade på ledaren i hennes röda tröja. Dom hade alltid röd tröja med logga på. En gång hade jag gjort misstaget att dyka upp i röd tröja. Det var över ett år sedan. Jag fick för mig att någon kunde missta mig för ledaren och följa mina rörelser istället. Det blev extra svettigt den gången! Sen dess har jag kört med den orangea. Nu skulle jag inte kunna ha den heller i fortsättningen. Jag var märkt. Skulle jag kunna lura ledarna genom att ta på mig en grön tröja nästa gång? Hmm.

Men dom visste ju vem jag var. Förstås. Jag är ju medlem och betalar årsavgifter. Varför skickar dom inte hem ett brev till mig istället? Nej, det går ju inte. Risken var för stor att jag skulle ringa till tidningarna och polisen. Vilket liv det skulle bli! En handskriven lapp på en dörr kan man ju alltid förklara bort om Diskrimineringsombudsmannen skulle komma på besök.

Där låg jag på en plastmatta, klippte med benen och förstod ingenting. Jag utmärkte mig väl inte på något sätt? Förutom att jag nog såg ständigt plågad ut förstås. Var det detta dom irriterade sig på? Och så har jag dålig koordination – kan man bli utesluten för det? Jag läste aldrig klubbens regler. Det står kanske där, t. ex. paragraf 18, att gympadeltagarna måste följa ledarens rörelser slaviskt och noggrant.

Jag hade faktiskt utmärkt mig en gång, slog det mig. Det var flera månader sen. Ledaren hade plötsligt ropat ”Nästa moment ska inte göras i takt med musiken!”
Då ropade jag genast ”Vad menar du? Ska allt det andra göras i takt med musiken?”. Några hade fnissat, men ledaren hade inte reagerat alls. Hon koncentrade sig djupt på att stå på ett ben eller nåt.

Sen var det den gången när jag hade sprungit på en ledare på stan av en slump. Jag tror inte att hon kände igen mig och varför skulle hon göra det, när jag bara var en i mängden på några av hennes pass? När hon tittade åt mitt håll viftade jag rytmiskt med armarna och gjorde några lämpliga, välkoordinerade steg till det. Hon vände sig genast om och gick åt andra hållet. Ingen humor. Sorgligt.

Lappar på dörrar. Det påminner mig om den där Nalle Puh historien där Christoffer Robin skriver en lapp och sätter upp på sin dörr. Men stavningen är usel och ingen förstår vad han skrivit. Kaos uppstår. Men den här lappen innehöll inga stavfel, grammatiska fel eller syftningsfel. Budskapet var kristallklart. Jag var inte välkommen.

Nu kom vi till ett moment där ledaren sprang på stället och skuggboxades. Hon tittade på mig. Visst gjorde hon det? Hon boxade mig på 7 meters avstånd. Hon log inte nu, utan bet ihop. Jag kände hennes hat. Nu tittade hon på någon annan. Hatade hon henne också? Nu tittade hon på mig. Och boxades. Hon hatade mig. Jag såg det på henne.

Jag bestämde mig för att skriva en egen lapp och sätta upp på dörren till gympasalen. Så här skulle det stå.

Ledare som skuggboxas är inte välkomna här längre.

Det skulle bli min hämnd. Det är oartigt att skuggboxas på någon.

Plötsligt ökade tempot och ledaren kom i extas. Jag förstod att passet började gå mot sitt slut. Hon studsade och snurrade febrilt. Tjoade också. Hade hon varit mörkhyad och hade dunka-dunka musiken bytts ut mot bongotrummor, så hade det kunnat vara något för Discovery Channel att filma. Hon log med hela ansiktet. Hur kunde en kvinna vara så glad? Det här var ju hennes jobb! Hon fick betalt. Av mig, bland annat. Och jag led. Inte ens på en berg-och dalbana har jag sett någon så glad. Hur kan det vara så?

Det blev dags för stretchning och nedvarvning. Då fick man en chans att fokusera sina tankar. Men det hjälpte inte. Jag låg på en plastmatta i en pöl av min egen svett och tittade på det vattenskadade taket. Varför var jag portad? Och vem ska ligga på min nedsvettade plastmatta när nästa pass tog vid? Och vad skulle jag äta till lunch? Frågorna hopade sig.

Hade dom kvinnliga deltagarna klagat på att min läckra kropp distraherade dom från gympandet? Kan det vara så? Eller var dom kanske äcklade av att se min kulmage leva sitt eget liv? Det var nog mer troligt. Men på något sätt störde jag. Så måste det vara.

”Öppna bröstryggen” ropade ledaren. Vad fan betyder det? Finns det en kroppsdel som heter bröstrygg? Sitter den bredvid armbågsknät? Under armsulan? Om jag hade en kroppsdel, förutom munnen och ögonen, som gick att öppna, så borde jag väl känna till det? Jag ska fråga min kompis Lizette. Hon är sjuksköterska.

”Bra jobbat allihopa! Vilken härlig början på dagen!” ropade ledaren. ”Nu förtjänar ni en rejäl lunch!” Lunch ja. Vad äter en gympaledare till lunch? En tallrik filmjölk och en apelsin? Spenatsoppa? Något nyttigt lär det vara i alla fall.

Plötsligt såg mig själv sitta vid samma bord som ledaren. Vi äter. Vi är ett par. Hon gråter. Tårarna rinner ner på hennes selleri. Hon förbannar min rostade smörgås med marmelad (vitt bröd förstås). Jag är pinsam, säger hon. Jag känner hennes hat. Jag drunknar i en flod av hat. Jag tröstar mig med en chokladkaka. Hur kunde vi bli ett par? Vi äter ju helt olika…

Jag pratade med Lizette sen. Hon berättade om bröstryggen. Jag nämnde att gympaledarna hatar mig. Hon har rekommenderat en bra psykiater. Jag har träffat honom.

Han verkar skärpt, psykiatern. Han var förstående. Det är ganska kul att prata om sig själv! Särskilt om den andra personen antecknar. Eller ser ut att anteckna. Han har nog rätt när han säger att gympaledarna inte hatar mig. Inbillning. Jag har tänkt om nu.
”En kvinna i extas kan inte hata” sa jag. Han svarade inte.

Han kanske till och med har rätt när han säger att det aldrig har suttit någon lapp på dörren. Inbillning. Han säger att motionsgymnastik passar mig inte. Han rekommenderar folkdans i stället. Men det är inget för mig.

Norman Bates kunde inte skilja på sig själv och sin mamma. Helsnurrigt. Jag är helt normal jämfört med honom.

Jag ska tillbaka till gympan. Men jag tar en grön tröja nästa gång. För säkerhets skull.

Novelle.se kunde inte var mer eniga. Att träna hemma är det nya svarta.