De saker som jag älskade förlorade hag dem mot min vilja. De finns inte längre. Alla drömmar går förlorade ibland på ett ögonblick. Jag hade saknat alla dom sakerna. Det är platsens kärlek och värme som jag saknade och vet att jag inte kan få tillbaka det. Jag älskar öknen och fåren.
Min berättelse var med en fåraherde i det förflutna där jag tyckte om honom .Plötsligt försvann herden, så jag letade efter honom. När jag inte hittade honom försökte jag glömma det förflutna och leva livet på min egen väg men jag visste inte att jag fortfarande bodde i tidigare tiden .Kanske är det förflutna bor i mig idag och fängslar mig i det.
Varje morgon öppnar jag balkongs dörren vare sig det är sommar eller vinter och efter att lyssna lite på radion känner jag att dagen har börjat så öppnar jag balkongs dörren och går ut för att titta på gatan och trädgården. Vid den tiden ser jag få människor gå förbi eftersom klockan är fortfarande 5:30 på morgonen, till exempel.
I dag försöker jag inte öppna dörren för att förhindra att flugor skulle komma in i rummet men jag tar en prom en i närhetens skogen .På skogsvägen kände jag som jag går i en dröm så glömde jag mig själv. Medan brisen fick mig bli kallt kramade jag mig själv för att värma mig. Det här var vad som egentligen hände med mig men jag tappade vägen när jag ville gå tillbaka och såg bara en smal väg med träd på båda sidor om den så blev jag rädd för att jag såg en banderoll hade skrivit om att det fanns en varg i det området. Efter ungefär en halvtimme kunde jag se konturerna på vägen. Jag skyllde mig själv för att jag inte hade med mig mobiltelefonen för att söka hjälp om jag blev skadad, men när jag minns den situation nu känner jag mig kul. Det är glädjen att gå förlorad.
På kvällen blev jag sömnig tidigt men jag sov bara en timme. Klockan var tio på natten när jag gick ut på balkongen och kände att himlen var så lugn, och träden slutade att vibrera. Det uppmuntrade mig att prata med någon som jag inte ser honom.
Jag kände som att någon höll min hand och ledde mig ner. Jag kom nerför trappan och tittade omkring för att se om jag tvingades gå av någon men jag hade inte sett någon så log jag med mig själv och kom ihåg fåren i vår by, där de skulle återvända på egen hand på kvällen till sina lador.Jag hade en idé i den där tiden att lära fåren lektioner i språket. I den där tiden arbetade jag som lärare. Jag tänkte att lära sig flocken som ett experiment för att ta reda på hur de var smarta.
En gång väntade jag på fårenherde och frågade honom hur han hade lärt sina fåren att återvända till ladan och varför han inte lärde dem att tala. Han skrattade mycket och svarade mig att min fråga är viktig men det verkar som om de lärde sig honom sina språken eftersom de är majoriteten i betesmarken.
– Du som lärare kan prova det.
Jag gillade idén och sade att jag kunde följa honom när han gick till bete imorgon.
-Du kan vakna klockan fem på morgonen. Vid den tiden kommer Mrs Umm Muhammeds fåren.
-Du kan knacka på min dörr.
-Tyvärr, jag kan inte knacka på dörrarna. Kvinnorna vet tid när jag kommer, och det gör också fåren.
Jag gjorde en tid för herde men glömde att morgondagen inte är en helg så måste gå till skolan för att lära eleverna. I alla fall kommer jag att vakna klockan fem, följa herden till betesmarken och återvända till skolan klockan åtta.
Jag vaknade klockan fem på morgonen och kom ut ur huset men jag hade aldrig sett herden. Endast ett får gick som om hona skulle gå till arbeten. Jag sprang på trottoaren och såg honom gå bakom en enorm bagge.
-God morgon, hedren. Vem pratar du med?
-Jag pratar med en bagge.
-Förstår han dig?
-Ja, vi förstår varandra eftersom vi är båda män.
Jag blev förälskad i herden vid första anblicken, följer honom och ber honom översätta vad baggen sa.
Det var tidigare men nuet blev annorlunda.
Som om jag lever i en dröm.
Som om någon drar min hand,
och ta mig till skogen,
som om jag ska träffa någon.
Jag föreställer mig att en herden och en baggen dyker upp och ropar bland träden.
-Ta mig tillbaka dit!
Jag kan inte leva utan skola och studenter, eller utan en herde.
Jag letar efter det förflutna i nuet. Jag är nu vilse mellan här och där och undrar om jag återvänder till där blir det svårt för mig eftersom jag kan inte glömma platsen här.
Kan jag glömma platsen här?
Nu går jag mållöst, går och går utan att bli trött. Jag ser ett berg i närheten så satt jag mig nära ett gammal träd med ryggen på det.Jag kände mig avslappnad så somnade jag och känner mig återvända till mitt tidigare liv. När jag vaknade såg jag grenarna på trädet hänga ner och krama mig. Tack träd! Du gav mig livet. Jag hörde hennes röst säga: gå österut, där kommer du att se saker som du gillar. Medan jag var på väg österut såg jag en getters flock och en herde hade en mobil telefon .Han lyssnade på en beduinsk låt .Mitt hjärta började slå. Jag satt med ryggen på getenes herdens rygg. Han var inte uppmärksam på mig men han sa bara att han känner sig varm. Jag känner lukten av öknen, friheten och livet. Drömmer jag, eller är det sanningen?
-Det är sanningen. Jag kom från öknen, och letade efter dig.
-Nypamina kinder tills jag vet att jag inte är dröm.
Jag kysste honom.
-Ta mig till dig baby. Jag är trött på ensamhet
Vi grät tillsammans dagarna av elände och glädjen över mötet. Herden tog ut en flöjt ur vassen ur fickan och spelade på flöjt en dansnot som han spelade på bröllop.
Jag lyfte min löst sittande klännings ände och började dansa . Herden stod framför mig, och började dansa .Varje gång han satt korslagd framför mig.
Vi bestämde oss för att ha en familj och gifte oss. Efter hade vi många barn ,en får , en hund och en åsna .Vi beduiner älskar att få många barn, gillar får och känner oss lyckliga när våra barn springer bland hjorden.Vi kallade vårt första barn ”Beduinen”, men tyvärr vet han ingenting om beduiner. Idag skiljer han sig från oss. Han känner inte riktigt till öknen förutom genom att prata om den.Han beundrar skogar och sjöar, och gillar inte uttorkning.
Vi kallade vår gård beduintält så att vi inte glömmer vem vi är.
I vår träd gård satte vi upp ett beduintält.
Varje kväll tänder vi lampan,
och äter sajbröd och smör,
Vår son spelar sin fars flöjt, och vi dansar beduindansen.
Författare: Nadia Khalouf