Oktoberpromenad

Det är gryning. Familjen sover, bara jag och hunden Leo är vakna. En oktoberdimma ligger över havet och döljer öarna. Det här är vårt sista besök i Blekinge i år. Stugan bommas igen, vattnets stängs av och möss flyttar in. 

Skogen och havet är bedövande tysta. Jag hör endast rasslet av mina stövlar i gruset. Förr skriade måsarna, men nu är det tyst. Fisken tynar i havet och fåglarna söker sig till stadens sopor. Ändå – måsar och hav hör samman. Har de glömt havet eller sörjer de sitt gamla hem?

Min grannes hus ligger öde med tomma fönster. Det var fiskare Ernsts hus på den tiden när folk livnärde sig på fisket. Även fiskarbefolkningen har flyttat till stadens bekvämlighet, då havet är tömt. Sörjer de likt måsarna? Sörjer de havet? 

Någon har köpt fiskarstugan för miljoner. Vad söker man? Ensamheten, stormarna, naturen?  De söker havet. Vi längtar alla dit. Alla vill bo nära ett vatten. De gamla fiskarrucklen blir lyxvillor. Det är utvecklingen, säger man. Inget man kan stoppa, för det är status att bo vid havet. Eller en dröm om det gamla, det vi förlorat.

Jag minns fiskargumman Alma, hon med gäddorna. Hon bodde fyra hus bort från oss längs med havet. En liten stig övervuxen av snår och buskar ledde dit.  Hon var ensam, fiskade och rodde fångsten till Karlshamn tidigt på morgnarna, sålde den vid kajkanten och rodde sedan tillbaka. Det var långt, en dagsutflykt.  Det fanns gott om gäddor förr och vi kallade henne tant Gädda, för hon kom ofta med en nyfångad gädda till oss. Den var alltid halvdöd och dansade runt i köket så karotter for i golvet.  Alma garanterade att den var stendöd och slog gäddan med kraft mot granithällen innan mamma tog emot den. Ändå dansade gäddan sin dödsdans i köket.

Det är utvecklingen, säger man. De gamla fiskarbryggorna blir kajplatser för bensinslukande lyxbåtar och här och där en Blekinge-eka för traditionens skull. Vägarna asfalteras och breddas, fibern ansluts, lyktor lyser upp skogsstigar. 

 Jag hoppas att grannens tomma fiskarstuga renoveras med känsla för naturen och de fiskarbostäder som alltjämt ödmjukt anpassar sig till kustens skogsklädda granithällar. Jag fruktar framtiden och talet om utvecklingen, som en mystisk kraft utanför vår vilja. Mammon styr med sina eviga tömmar.

Lite längre bort från vår stuga, ligger nämligen Katastrofen.  Ja, jag kallar den så.  Granithällarna är bortsprängda, en kustremsa har förvandlats till betong. Leo kommenterar genom att lyfta benet och spraya grindens gråsvarta stolpe. Nedanför en brant backe mot havet reser sig två enorma trevåningshus i vitt med altaner och fyrkantiga torn. Varje tillstymmelse av natur har smulats bort av grävmaskiner. Allt jag ser är grus och betong ända ner till vattnet.

Jag står där en stund och suckar över förödelsen. 

En arkitektonisk bomb! Husen hade varit vardag någon annanstans, passat in på Rivieran. Men här? Som om man klätt fiskargumman Alma i en klänning från Dior. Var för sig vackra, men tillsammans en förnekelse av båda.

Då kommer en kvinna upp från en av katastrofvillorna. Hon har en liten lurvig hund av okänd ras med sig. Jag vet att hunden heter Buster, då den en gång slitit sig och rusat runt vårt matbord med Leo efter sig och tallrikar och glas hade trillat på hälleberget i tusen bitar. Jag förbereder ett brett leende. Deras villor står där de står och det är ingen idé att sura.  Jag håller god min. 

Hon är välklädd med lysande vita jumpaskor, jacka och byxor från en välkänd postorderfirma, som riktar in sig på jägare. Buster rusar glatt till Leo och vi släpper hundarna och låter dem rusa av sig.

Jag vill egentligen säga: ”Hur in i helvete kan ni förstöra naturen så här? Hur mycket har ni betalt dyra advokater för att få tillstånd att spränga sönder naturen?”

Istället ler jag brett, pratar väder, hundar och önskar en trevlig dag trots dimma och regn i luften.  Jag känner mig falsk. Vilket dubbelspel!   Gjort är gjort. Det finns ingen väg tillbaka. Och förresten sa en seglande vän till oss, att er granne, Katastrofen alltså, är ett fantastiskt sjömärke när man kommer från långt ute till havs. Man ser var ni bor!

Jag följer den gamla stigen längs med kusten. En sträcka är svår att gå. Jag måste placera fötterna mycket noggrant. Här var en gång ett litet stenbrott. Granitskärvar med vassa kanter sticker upp och det är knepigt att passa in mina stövlar i mellanrummen.  Det finns många stenbrott längs med kusten. Här sprängde och hämtade man sten vid behov till sina granitbryggor. Eller man tjänade pengar på att hugga gatsten, som kunde exporteras via fiskehamnen. Blekingska graniten hade gott rykte om sig ända ner på kontinenten. Den industrin hade börjat på 1870-talet och förde en avtynande existens när jag var barn. Men jag minns de sista gubbarna som satt vid det stora stenbrottet vid fiskehamnen. De högg gatsten efter gatsten för 10 öre stycket. De satt där, gråa som granit, med sina valkiga händer fulla av stendamm.

Jag stannar till och sätter mig en stund på en av stenarna.  Skogen har de sista åren öppnats mot havet av nybyggare på höjden bakom. De vill ju se havet. Då hugger man ner skogen. Det är en sådan självklarhet att det aldrig ifrågasätts. Det hör till utvecklingen. Jag sätter mig på en kantig sten och tar in havet. Den ligger ännu i sin gryningsdimma, men jag vet att härifrån kan man en klar dag se hela skärgården ända ut till Tärnö. 

Leo skuttar lätt över gärdsgården. Jag fumlar mig gammelklumpigt över stenarna. Skogen har många gärdsgårdar, de sträcker sig mossbeklädda som arkeologiska fynd kors och tvärs genom terrängen.  Det var kornas gräns till grannens kor.  Tillsammans skötte de skogen varsamt och fint med sina sträva tungor. 

   Stigen ledde till min barndomsvän längre bort längs med kusten. Därför minns jag den så väl. Det var vår genväg, när det blåste för mycket för roddbåten.  Stigen talar barndom till mig.  Den är så förvildad, men Leo hittar rätt. Han spårar marken i sina minnen. 

Väl utkommen på en asfalterad väg, den som en gång i tiden var en grusväg med gräs i mitten, joggar en barndomsvän förbi mig. Jag blev imponerad. Han måste ju ändå vara närmre åttio. 

  ”Hej,” ropar han.  ” Dags att stänga stugan?”

Frågan hänger kvar i luften medan han vinkar utan att sakta farten. Något svar var inte förväntat. Som liten busig tjej en gång slängde jag hans cykel i fiskehamnen, för att han varit taskig mot sin lillebror. Den där lille killen, som smart nog, gick hem till mig och berättade allt för pappa och sa att det var bra gjort, för storebrorsan hade varit dum, så det så.

 Jag ser den vithårige pensionerade sjökaptenen försvinna inåt skogen. 

Innan Leo och jag vänder ner mot havet igen och sommarstugan, har dimman lättat. En räv står blickstilla vid skogsbrynet på andra sidan kohagen. Den är osäker på om vi är värda hans uppmärksamhet. Han ruggar av daggen från pälsen och glor på oss. 

”Gammal hona med hund,” tänker den och låter oss passera.

Författare: Ann-Marie du Plessis