I början av nitton hundra femtio talet, mera exakt i nitton hundra femtio tre bodde jag med mina föräldrar i polska Łódź i en stadsdel Bałuty. Vi hade en lägenhet med ett stort rum och kök i ett gammalt trevånings hyreshus på en sidogata som leder från Drewnowska gatan. Vi bodde på tredje våning. Ovanför oss fanns bara en vind, där hyresgäster torkade sin tvätt. Vinden hade små fönster, alltid öppna, med utsikt över både gatan och gården. Våra grannars duvor satt alltid i dessa fönster. Vi och fyra andra familjer var de enda som inte födde upp duvor.
På gården till höger, i ett litet gårdshus fanns ett bageri. Ägaren Majewski arbetade där med bara en medhjälpare. Det var Snorig Sofias pappa. Han hjälpte Majewski att göra degen och levererade sedan bröd till närliggande butiker två gånger om dagen i sin hästdragna skåpvagn.
Strax bakom bageriet fanns en rad med halv förfallna förråder av trä. En av dem, strax bakom bageriet var större än de andra och fungerade som stall för en häst. Hästen hade där varm på vintern eftersom det fanns bageriugn precis bakom väggen. Likadana förråder var också på vänster sidan av gården. De lutade sig bakåt mot baksidan av gårdshus som stod på granngården. I slutet av dessa förråder fanns gemensamma torra utedass. Det var fem av dem bredvid varandra, fyra låsta för hyresgäster och den femte öppen, tillgänglig för alla. Vi barn använde den när vi lekte på gården.
På taken av visa förråder fanns nätkorgar. Under korgarna befann sig utgångarna i taket för duvor som uppfödare hade i burrar inne i förråder. Korgarna på taken hade sidor som med hjälp av fiffiga konstruktioner av vajer öppnades uppåt av duvors ägare. När duvorna kom ut, tag uppfödaren en lång pinne med bunden trasa i ändan och viftades med pinne uppmuntrade duvor att flyga. Efter några varv satte duvorna på hyreshusets tak eller i vindsfönstren.
Förutom duvor, några av grannar i sina förråder hade hons och ankor, som brukade gå lösa runt på gården och gick ofta ut genom det trasigt trä staketet som stänger gårdens baksida. Bakom staketet fanns en park. Fast det är för mycket att kalla det park, för det var outbyggd ödemark täckt av vild, aldrig klippt gräs, några självsådda träd och buskar. På sommaren gillade vi att ha kul där och samla tomma vodkaflaskor som lämnats av många lokala fyllon, och panta de.
På vår gård fanns flera barn i min ålder, alltså från 4 till 7 år. Det fanns också äldre barn, men de lekte inte med de små. Det var också barn yngre än vi. De gick bara ut i sällskap med sina mormödrar. Deras mammor jobbade oftast. Jag var fem år och lekte med fyra killar i ungefär samma ålder som jag. Det fanns även två tjejer i vårt ”gäng”, båda hette Sofia. En av dom två var normal, det vill säga det var inget speciellt med henne. Hon var ett år äldre än jag. Den andra Sofia var lika som jag, fem år gammal. Hon var väldigt smal. Det var Snorig Sofia. Vi kallade henne så, för att hon hade vad som kallades harläpp. Infött ärr under hennes vänstra näsborre var tjock och missfärgad, vilket fick henne att se ut som om hon var ständigt var snorig. Och när hon fick snuva, vilket hon ofta hade, då såg hon ut jätte, jättesnorig. Dom flesta av barn ville varken leka eller prata med Snorig Sofia. 2
En dag hände det att jag började umgås med henne. Jag lekte ensam på gården och såg att Snorig Sofias pappa tag henne på sin hästdragna skåpvagn. Hon skulle följa ned honom leverera bröd. Jag har chansat och frågat honom om han också ta mig på vagn. Han gick på det. Vi satt fram på vagnen, på en bänk. Hennes pappa håll tyglar och låt henne hålla piskan. Eftersom bänken var smal och kort så satt jag mycket tajt med henne. Jag trodde att det var mycket behagligt att sita så nära henne. Så började vi prata med varandra.
Sedan dess jag och Snorig Sofia ett par gånger i väckan följde med hennes pappa att leverera bröd. Vi började umgås också på gården. Då pratade vi mycket med varandra, fast oftare var det hon som pratade och pratade. Jag har bara lyssnad. Hon överhuvudtaget klagat, att hennes utseende gör att barn inte vill umgås med henne. Att alla kallar henne Snorig Sofia. Hon kände sig kränkt av ödet på grund av den förbaskad harläpp. Jag försökte trösta henne och sa att det är inte så illa med hennes utseende. Sannolikt vår mina försök inte övertygande, för hon tittade misstänksamt på mig och sa – Du är så dum.
Så tänkte jag trösta henne annorlunda, och sa att jag också kände mig krängt av ödet
– På vilket sätt? – frågade hon
– För att jag är tjock och…
Hon avbryt mig
– Du är bara lite tjockare än andra
– Jag vet – svarade jag – Mamma sa att jag föddes senare än förväntat och därför är jag stor, Men det stör mig inte. Anledningen att jag känner mig kränk av öde, är att jag föddes den 24 december. Plus att jag heter Adam. Förstår du hur olycklig jag är få bara en present på sin födelsedag, namnsdag och jul samtidig? Jag fick aldrig tre presenter, varken från mina föräldrar eller från mina morföräldrar eller från min moster. Alltid bara en, men alla betonade att den var ordentligt och dyr.
Så gick det framåt några år. Under tiden alla barn från vårt gäng började skolan. I skolan min födelsedag kändes ännu mer orättvis för mig. Andra barn firade sina födelsedagar och namnsdagar vid en annan tidpunkt än julafton, och jag började klaga mycket och tycka synd om hur ödet hade behandlat mig.
Pappa påstod att, ja… Mamma försökte så hårt att förlösa mig tidigt, men det gick inte. Sedan dess hatade jag min mamma för att hon födde mig den 24 december. Min mamma förklarade för mig att det inte var hennes fel, men att Gud förmodligen ville ha det så. Jag överförde mina klagomål till Gud. Jag slutade älska honom, trots att mina föräldrar och mormor strängt sa åt mig att älska Gud. Men jag visste bättre.
När det gäller namnet Adam så förklarade min far för mig att det är en familjetradition att ge barn namn efter familjehjältar. Den siste hjälten var hans far och min farfar, som dog en heroisk död i Warszawaupproret 1944. Min far var från Warszawa och deltog i upproret tillsammans med sin far. Han bevittnade min farfars Adams heroiska död. Farfar skulle kasta en granat mot ett tyskt 3
maskingevärs-näste, men han funderade för länge på vilket näste han skulle kasta på. Granaten exploderade i hans hand. Det finns inget kvar av min farfar, bara namnet som jag ärvt och som jag borde vara stolt över, precis som han, pappan, är stolt över sitt namn, som han ärvde från sin farfar Karol, som dog som hjälte 1920 när han försvarat Warszawa mot bolsjevikerna. På något sätt överskuggades min stolthet över namnet ärvt från min heroiska farfar av bristen på gåvor på min namnsdag.
Men min ihärdighet i att gnälla om denna olyckliga kulmination på ett presentutdelningstillfälle gav resultat. När jag slutade andra klass föreslog mina föräldrar att fira min mellannamnsdag. Jag fick den efter min morfar, som inte var en hjälte, men som inte firade sin namnsdag den 24 december. Han hette Andrzej.
När det gäller min födelsedag så räknade min pappa ut det och bestämde, även om mamma av någon anledning inte gillade det, att jag skulle fira födelsedagen den 8 mars. En dag började pappa berätta att han den 8 mars 1948 arbetade i en viss fabrik och att han som ung medlem i kommunistiskt ungdomsförbund ZMP, anordnade en ceremoni i allrummet med anledning av internationella kvinnodagen. Efter ceremonin, när alla gick hem, stannade han för att städa allrummet. En ung tjej, också ZMP-aktivist stannade hos honom och hjälpte honom. Det var min mamma. De städade väldigt noggrant, så det tog dem till fem på morgonen.
Pappa stannade upp i sin berättelse och försvann i tankarna. Han hade ett väldigt drömmande ansikte. Efter ett tag, lite sorgligare, tillade han att de vår tvungna att skynda sig med bröllopet. De gifte sig i juni samma år
– Vad är det du pratar med ett barn, din idiot – sa mamma till pappa.
Hon ofta kallade honom så men han var inte arg för det
– Vi gifte oss i juni för att det är den lyckligaste månaden för nygifta, och inte av någon annan anledning
– förklarade mamma
Fast jag var inte intresserad av anledningen till deras bröllop. Det viktigaste är att jag inte kommer att fira min födelsedag den 24 december. Den kvällen när jag gick och la mig kunde jag inte sova på länge. Jag tänkte på alla hjältar som lämnade namn efter sig. Jag undrar om jag också kommer att dö som en hjälte? I så fall när? Mamma och pappa stannade som vanligt länge i köket och försökte lyssna på Radio Fri Europa. Radioapparaten visslade och pipade fruktansvärt. Jag hörde min pappa sagt då och då
– Fan, de stör mottagandet igen!
– Shhh, någon kommer att höra – mamma tystade honom.
Efter en tid kom de till rummet vi sov där tillsammans, de i en dubbelsäng med höga gavlar, jag låg i min vid fönstret, så vi kunde inte se varandra. De ryckte en stund, och sedan hörde jag, som ofta hände, min mamma viska
– Inte nu Karol, inte nu, han har definitivt inte somnat än 4
– Så när i helvete? – frågade pappan argt viskande
– Senare…
Jag somnade oftast direkt. Det var så den kvällen också.
Dagen efter var skolårets slut. Återstått bara att gå till skolan och högtidligt ta emot betyg från gångat läsåret. Jag lämnade huset lite senare, alla pojkar hade redan gått. Framför porten mötte jag Snorig Sofia. Hon var inte snorig längre. Hon har varit borta från skolan de senaste två veckorna. Hennes ansikte har förändrats mycket. Hon hade inte längre en harläpp. Det fanns bara en liten, ljusröd rand under näsan
– Hej Sofia, vad hände med din mun? – frågade jag
Jag måste ha sett dum ut för hon skrattade
– Gillar du mig nu?
– Vist, vist… Alltså jag ville säga att du ser annorlunda ut – har jag svarat snabbt
Jag var arg på mig själv för att jag komplimenterad hennes utseende. Det var inte lämpligt att berätta för tjejer att du gillade dem. Sofia märkte min förtjusning och hon gillade det väldigt mycket
– Vi måste dock skynda oss, annars kommer vi sena. Jag ska berätta vad som hände på vägen. – sa hon.
Vi gick mot Drewnowska gatan. Vi var nära skolan. Vår skola låg i slutet av gatan till vänster. Det var en stor tvåvåningsbyggnad från förkrigstiden med en mycket hög bottenvåning. Det fanns faktiskt tre skolor där. Två grundskolor, nr 8 på andra våningen, nr 25 på första våningen och en gymnasieskola nr XV på bottenvåningen. Vi gick i grundskolan nr 8.På vägen fortsatte Sofia att prata
– Du vet, i skolan tog vår skolläkare, doktor Laurman, hand om mig. Han övertalade mina föräldrar att följa med mig till Warszawa för att träffa hans vän som är specialist i ansiktskirurgi. Efter tester sa läkaren att det kunde fixas. Doktor Laurman gav honom en remiss undertecknad av skolans rektor. De har opererad mig i Warszawa för två veckor sedan.
Sofia var nu väldigt annorlunda, mer självsäker. Tidigare höll hon sig lite för sig själv, ingen ville leka med henne, hon kallades Snorig Sofia. Hon var målen för skämt och bus. Ett av våra favoritskämt riktat mot henne och det andra Sofia också, var kackerlackor. Vi samlade dem nära bageriet. Det fanns gott om dem där. De hittades ofta hemma. Vi samlade kackerlackor i glasburkar och kastade de ner i kragen på tjejers blus. Den andra Sofia var mycket stark och slog ofta pojkar hårt för sådana skämt. Det var därför alla föredrog att skoja med Snorig Sofia, som var väldigt mager och förmodligen inte hade så mycket styrka. Men hon kunde också försvara sig. Hennes favoritförsvarsmetod var att repa. Jag fick också ansikte så ordentligt repad att den blödde, när jag en gång försökte skoja med kackerlackor.
Vi närmade oss skolan. Sofia fortfarande prata när vi kom på skolgården. Det var fullt av barn och vuxna, högtidligheter hade inte börjat än. Sofia drog mig mot den hörn av skolgården där var skolans grönsaksträdgård. Där var nästan ingen där. Hon tittade omkring och började viskande 5
– Du vet, förr ville ingen kyssa mig, bara mamma och pappa. Jag hörde läkaren säga till mamma att nu blir det inget hinder för andra att ville kyssa mig. I början kommer jag känna en knöl under läppen och att det kanske gör lite ont, men att det går över med tiden – Sofia avbryt och efter en liten stund fortsätta – Du vet, jag skulle vilja…
Vi var tvungna att sluta prata. Skolklockan ringde och vi började gå mot entré för att begå sina platser i våra klassrum. I trängsel i korridoren jag har frågat henne
– Vad skulle du vilja, Sofia?
I den samma ögonblick jag blev arg på mig själv för att jag sa det till henne på ovanligt varmt sätt. Så brukar inte pojkar prata med tjejer. Hon märkte det förstås, log och tillade
– Jag berättar senare när vi kommer ut från skolan. Möt mig här vid entrén!
Hon log igen och sprang mot sitt klassrum.
Efter ceremonin lämnade vi skolan med varsitt intyg med betyg. Jag fick vänta på Sofia ganska länge, jag höll på att gå hem ensam när jag märkte att hon kom ner för trappan. Vi var bland de sista som lämnade skolområde. Jag svängde höger in i Drewnowska gatan, Sofia stannade och sa
– Låt oss gå runt Svarta vägen
Vi gick som hon ville. Svarta vägen var en sliten grusväg som gick genom igenvuxna ängar framför skolan. Barn som bodde i de nyligen färdigställda kvarteren av bostadsområde ”Żubardź” gick längs denna väg. Vägen vred sig något. Högt gräs och buskar växte på sidorna och täckte effektivt vad som hände runt hörnen. Sofia stannade vid en liten krök på vägen, omgiven på tre sidor av höga buskar
– Stanna, vi måste prata – sa hon bestämd
– Okej, berätta nu vad du ville säga tidigare
– Jag skulle vilja… Jag skulle vilja, du vet, – hennes läppar började darra – jag skulle vilja att du kysser mig – avslutade hon snabb
– Kyssa dig?! – jag var överraskad
-Ja! I munnen. Jag vill veta om det kommer att göra ont, om jag kommer att känna något
– Kan inte mamma eller pappa kyssa dig?!
– Så dum är du, det är inte samma sak. Prova det, jag biter dig inte – sa hon lite irriterad
– Okej, om det är det du vill
Jag försökte krama henne som jag såg på filmerna…
– Håll tassarna för dig själv annars kliar jag dig!!! – hon hoppade tillbaka abrupt 6
– Så hur ska jag kyssa dig, din galning?!
– På avstånd. Bara mun mot mun – svarade hon
– Okej, kom bara närmare
Jag lutade mig försiktigt över henne och höll händerna bakom mig. Sofia var ungefär ett halvt huvud kortare än jag. Samtidigt försökte jag se var hennes klor befinner sig.
Sofia spände ögonen och sträckte ut sina läppar för en kyss. Jag borstade dem snabbt med mina
-Är du nöjd? – Jag frågade
– Nöjd?
– Ja, vad kände du, gjorde det ont?
– Jag kände ingenting. Du rörde mig nästan inte, du måste trycka hårdare med dina läppar – krävde hon
Vi upprepade det, den här gången höll jag mina läppar på hennes lite längre
– Blev det bättre nu?
– Ja, bättre, vad kände du? – frågade hon
– Ingenting
– Herre min! Kände du ingen svullnad? – hon var igen irriterad
– Jag vet inte, kanske lite.
– Nå, men kände du mina läppar som andras?
– Jag vet inte, jag har inte kysst någon. Bara min moster kysser mig på läpparna för att säga hej, men hennes läppar är på något sätt oljiga, de färgar mina läppar och de luktar någon form av färg… antar jag. Jag måste alltid torka av mig efter det – svarade jag
– Vad dum du är. Det är inte färg, det är läppstift. Läppstiftet stinker inte, jag kommer att sminka mig också – sa hon med ett leende – Låt oss kolla insidan
– Vad då insidan? – frågade jag lite rädd
– Mina läppar från insidan
– Hur?!
– Enkelt, med tunga. Kontrollera med tungan om du kan känna svullnaden på insidan av läppen.
– Men du. Det är äckligt och ohygieniskt – sa jag med avsky
– Var inte rädd, jag kommer inte att förgifta dig. 7
Sofia öppnade munnen lite. Jag lutade mig över henne och undrade ett ögonblick hur jag skulle göra det. Plötsligt märkte jag att hennes hand kom mot mitt huvud. Jag trodde direkt att jag skulle bli repad. Innan jag hann hoppa iväg tryckte hon med kraft mitt huvud mot sina läppar. Min tunga fann sig nästan automatiskt i hennes mun. Hon ledde den under hennes läpp med sin tunga. Jag hoppade snabbt iväg.
– Vad gör du, din galning!!! – skrek jag panikslagen
– Okej, okej… – hon lugnade mig – vad kände du?
– Jag kände en gräslök…
– För att jag åt keso med gräslök till frukost! Men kände du knölen under läppen?
– Ja! Ja. Jag kände det – svarade jag snabb
Fast jag inte hann känna något annat än en gräslök
– Men är den stor?
– Ja. Stor, den är stor – svarade jag hastigt igen
Jag var rädd att säga att jag inte kände någonting, då skulle Sofia vilja att jag skulle kolla det igen. Lyckligtvis räckte det för henne. Sofia var tyst resten av vägen, hon såg glad ut. Jag fruktade att hon skulle komma på något dumt igen. Därför pratade jag oavbruten. Jag berättade för henne om mitt problem med födelsedagar och namnsdagar som jag fram tills nu fick fira på julen, men så var det inte längre. Jag berättade också om min heroiske farfar och farfarsfar och att nu skulle jag använda mitt mellannamn ”Andrzej”. Så här kom vi hem
– Jag föredrar Adam. Passar dig bättre – sa hon bestämd – Vad ska du göra under sommarlov?
– Jag åker till min moster i Warszawa om en vecka. Jag kommer att stanna där i några veckor för att titta lite rund huvudstaden, och under resten av sommarlovet kommer jag att vara hemma – svarade jag.
Hon sa att för tillfället stannar hon i Łódź, men i augusti ska hon med föräldrar tillbringa några veckor på landsbygden för att besöka mammas släkt nära Suwałki Vi pratade om sommarloven ett tag, när plötsligt sa hon
– Vi måste kolla min läpp innan du reser till Warszawa
– Okej, Sofia, men nu måste jag springa hem. Hej då!
– Hej då!
Innan jag reste till Warszawa kollade jag Sofias läpp ytterligare två gånger. Jag märkte inga förändringar. 8
Efter sommarloven träffade jag Sofia först efter invigningen av läsåret. Sofia kunde inte vänta tills vi kom till Czarna Droga. Testet av hennes läpp gick väldigt bra. Den här gången var inte bara hon nöjd, utan också jag. Vi började den tredje årskurs i grundskola och enligt polska tradition var det mening att katolska barn i slutet av årskursen tar kommunion, alltså första nattvard. Förutom de vanliga religion lektionerna, som genomförts av en kateket i skolan, deltog vi i kyrkans kurser för att förbereda nattvarden. Detta hade vi i kyrkans lokaler. Kyrkan tillägnad den heliga jungfru Maria på Zgierska gatan, mittemot Lutomierska gatan, var vår församlingskyrka. Jag var fortfarande arg på Gud för att han lät min mamma föda mig på julafton, så jag var inte särskilt religiös. Mina föräldrar skickade mig till dessa kurser och var övertygade om att jag skulle delta i dem. Sofias far var katolik, men hennes mor var ortodox. Sofia var med sin mamma i ortodoxa kyrkan på Kiliński gatan oftare än i vår katolska kyrka, så hon var lite sliten när det kom till tron. Hon uttryckte det själv så, och sa att hon inte är säkert om hon är troende eller inte. Endast på grund av sin far gick hon ibland till kyrkan och de där olyckliga kurserna. Ganska snabb kom vi överens att det är meningslös att sitta en timme i kyrkan och delta i kurser. Vi brukade tillbringa den timme i närliggande sill park, som den hete i folkmun, i stället. Där gick vi antingen planlöst eller satt på en bänk och pratade om allt och ingenting. Vårt skolk slutade som förväntat. Av hela elevgruppen var det bara vi två som inte fick ta emot nattvarden.
Hemma hade jag hemska ursäkter för detta. Mamma beklagade, pappa var rasande, men efter en stund sa till slut
– Det finns inget ont som inte kommer till det goda. Vi kommer att spara pengar som skulle spenderas på den förbaskade festen efter kommunionen!
– Men Karol, vad kommer folk att tycka om oss? – klagade mamma
– Jag skiter i vad de tycker – sa han med förakt tydligt i rösten.
Den sovjetiska Pobeda-armbandsur som föräldrar köpte till mig som den första nattvardspresent fick jag på min namnsdag.
Det slutade mer smärtfritt för Sofia. Hennes mamma sa att eftersom det inte skulle bli någon nattvard i kyrkan skulle ingenting gå förlorat. Sofia ska gå på nattvarden i den ortodoxa kyrkan när hon blir äldre. Och det var så det slutade för oss.
Tiden gick och vi kysstes då och då under sken av att kolla knölen under läppen. Sofia blev snyggare, men hon var fortfarande väldigt smal. På gården och i skolan blev hon ”befordrad” från Snorig Sofia till Mager Sofia. Det lät alltid bättre.
En dag, när vi gick i femte klass, märkte mina klasskamrater att jag kollade på Sofias läpp. Nästa dag, på väggen i porten, på väggen längs Drewnowska gatan och till och med i skolans kapprum fanns skrivna med krita inskriptioner ”Adam älskar Mager Sofia” och liknande saker. Vi slutade umgås med idioter. Vi tillbringade mer tid med att läsa böcker, var och en hemma. Ibland träffades vi och tog en spårvagn till centrum för att gå runt längs Piotrkowska gatan. 9
Någonstans i slutet av sjätte klass, på kvällen på en bänk i sill park, lockade något mig att krama om Sofia och mina händer gick dit de inte skulle… Jag återvände hem med ett svårt repat ansikte. Hemma sa jag att jag hade repat mig på rosenbuskarna
– Jag vet vad de här buskarna är – sa mamma illavarslande
Pappa avbröt henne genast
– Lämna honom ifred, kan du inte se att pojken är orolig – och han skrek åt mig
– till böckerna! Studera de!
Det var där det slutade.
Sofia var arg på mig fram till slutet av läsåret, under hela sommarlov och sen fram till oktober.
Det var först vid den ceremoniella akademin för att hedra årsdagen av oktoberrevolutionen som vi av misstag stod bredvid varandra
– Är du fortfarande arg på mig? – frågade hon
– Jag?! Det är du som är arg! Du undviker mig, du väntar tills jag går till skolan och sedan går du. Du har slutat gå på gården heller – svarade jag förebrående
– Jag vill inte träffa de där idioterna – svarade hon
– Om du ville träffa mig skulle du hitta ett sätt
– Var inte arg, okej?
– Jag är inte arg
Vi stod tysta ett tag, Akademien hade precis börjat. Efter en stund viskade Sofia i mitt öra
– Ska vi gå hem tillsammans efter skolan, eller hur?
– Okej, men…
Jag har inte avslutat mening I det ögonblicket kom den andra Sofia sent. Hon stod nära oss till vänster. Hon såg väldigt vuxen ut, hon stod stolt rak fram, medveten om blickarna från pojkarna som stod henne närmast. Jag tittade också på henne ett ögonblick, när jag plötsligt hörde Sofia viska i mitt öra
– Är du intresserad av hennes tuttar?
– Vad?! Nej! Absolut inte! Av en slump tittade jag ditåt – svarade jag överraskad
Sofia fräste fortfarande i mitt öra
– Jag såg hur du stirrar på henne. Mina bröst kommer också att växa, bara lite senare. Mamma säger att det är normalt. Jag känner faktiskt redan att de växer. 10
Sofia var fortfarande platt som en planka
– Jag är säker på att det kommer att växa, oroa dig inte – försökte jag trösta henne
Jag måste ha varit föga övertygande i denna tröst, för Sofia blev ledsen och talade inte förrän i slutet av Akademien. Jag försökte att inte titta på den andra Sofia, men det var svårt.
Efter Akademien hade vi några lektioner. Efteråt träffades vi vid utgången och gick tyst längs Svarta vägen. Plötsligt stannade Sofia
– Jag vill visa dig något – sa hon
– Vad?
Sofia knäppte upp sin jacka och ställde sig i sidled mot mig. En stund stod hon rak med huvudet högt och frågade
– Vad du ser?
– Jag ser dig
– Du är så dum! Titta på min profil, kan du se den nu
– Vad skulle jag se?
– Åh, bröst! – sa hon otåligt – Kan du se det redan? Jag känner att de växer
– Åh ja, jag antar att de växer
– Va! Bättre kolla det – sa hon i en bestämd ton
– Men hur kan jag kolla?
– Normalt, med händerna… Men genom blusen – tillade hon snabb – och säg om du känner något
– Åh ja, och du kommer att repa mitt ansikte igen
– Jag kommer inte att klia dig om du inte busar. Kom igen, kolla! – sa hon irriterad
Jag lade mina händer på hennes mage, lite ovanför naveln
– Högre upp, din idiot! – ropade hon irriterad igen
Jag lade händer högre upp
– Ja? Vad känner du? – frågade hon förväntansfullt
– Jag känner dina revben
– Bara revben? – Sofia var nära att gråta.
Jag insåg att hon förväntade sig ett annat svar
– Faktiskt känner jag att något börjar växa där – svarade jag försiktigt 11
– Verkligen?!…Jag är så glad
Hennes humör förbättrades genast. Hon drog ihop sin jacka och vi gick vidare. Vi gick tysta ett tag. Sen Sofia började
– Du måste veta, att jag skurar golvet i hela lägenheten två gånger i veckan. Mina knän är ömma…
– Varför gör du det? – frågade jag
– Pappa sa att flickor får bröst att växa snabbare när de skurar golvet. Mamma sa åt mig att inte lyssna på honom eftersom han bara skojade med mig. Men mig gör det ingenting. Jag kommer att skura, kanske hjälper det – sa hon
Och så när jag lyssnade på Sofia, nådde vi porten. Vid porten ville jag stå med henne en stund och kyssa henne, men nix, hon sa bestämd
– Inte nu, Adam, golvet väntar att skura.
Under resten av sjunde årskurs förutom hennes läpp, mitt ansvar gentemot Sofia har ökad. Jag var förpliktat att kontrollera framsteg gällande växandet av hennes bröst. Eftersom jag gjorde det, tyvärr genom hennes kläder, så jag märkte inte mycket av framsteg, men jag vågade inte berätta för Sofia om det. Sedan var det sommarlov, som vi tillbringade separat igen, och efter sommarlovet skattemyndigheterna stängde Majewskis bageri och Sofias pappa var tvunget söka nytt jobb. Och han fick jobbet i närliggande Zgierz. Sofia med föräldrar flyttade dit.
Jag började plugga på Tekniska gymnasiet som låg i centrum av stan. Sofia gick på gymnasiet i Zgierz. Ibland kom hon för att hälsa på sin mormor, som blev kvar i deras gamla lägenhet. Då gick vi mest på promenader eller på bio. Jag märkte att skurandet av golvet började ge betydande resultat. Klumpen under näsan syntes inte. Väl i parken frågade jag om hon fortfarande skurar golvet två gånger i veckan
– Är du galen? Jag har inte gjort det här på länge – svarade hon – Mitt bröst växte på egen hand. Åh titta.
Jag rörde vid brösten och kunde inte ta händerna därifrån, samtidigt kollade jag hennes läppar. Sofia bröt sig loss med svårighet och kippade efter andan
– Adam! Lugna ner dig! Annars repar jag dig – sa hon skrattande
Jag tog risken och kysste henne en gång till. Hon repade mig inte.
Snart började vi studera på högskolor. 1967 kom jag in på Teknisk Universitet i Łódź. Sofia började studera polsk filologi på Universitet i Warszawa. Hon fick plats i en studentboende. Vi skrev lite till varandra men efter ett tag slutade vi. Jag träffade en fantastisk tjej. Hon hette Anka. Jag dejtade med henne i ett år. När jag i en intim situation kallade henne Sofia, dumpade hon mig. Den andra 12
tjej som jag har träffat, Jadzia, var också fantastisk, men hon kände sig också kränkt när jag i sängen kallade henne Sofia.
1971, i början av februari, hade vi på Teknisk Universitet obligatorisk militär utbildning. Jag skickades till en militärflygskola i Dęblin.
Den kommunistiska parti Förste Sekreterare Giereks era har kommit. Optimismen spred sig i landet. Men inte i Łódź. Jag fick veta av radio och tidningar att i textilfabriker i Łódź, arbetare, började strejka. Den 14 februari anlände premiärminister Jaroszewicz med Szydlak och Tejchma från partiets politiska byrå till Łódź. De försökte lättad på strejkerna genom att lova textilarbetare lönehöjningar. Men det hjälpte inte. Den 15 februari försökte strejkande i flera fabriker ta sig ut på gatorna. Tyvärr, de hade inte mycket stöd från folk på gatorna. Polisen skingrade dem snabbt. Min far deltog i ett av dessa gatuupplopp. Demonstranter kastade gatstenar mot ZOMO alltså mot de speciella kravallpolisformation och deras avspärrningar, och sedan sprang de ifrån dem. Under en av dessa rymningar föll min far framför en mötande spårvagn. Han dog på platsen. Hans vänner som var med honom, kom till min mamma för att berätta att min far har stupad i strid. Inte att han dog i en olycka, utan att han stupad i strid för Polen fri från kommunismen. Det blev snabbt känt bland folket att han dog som hjälte.
I Dęblin fick jag ett telegram om min fars tragiskt död och jag fick permission för att kunna gå på hans begravning. Det var då jag fick veta att min fars död var heroisk. Jag visste redan att min framtida son måste heta Karol. Det var ytterligare en tanke som plågade mig. Jag var 23 år gammal, min far var mindre än 48 år vid tiden för sin heroiska död, och hans far dog heroiskt i Warszawa upproret vid 45 års ålder. Min fars farfar dog heroiskt i händerna på bolsjevikerna 1920, 45 år gammal. Av detta drog jag slutsatsen att jag faktiskt är halvvägs i mitt liv.
Efter begravningen återvände jag till Dęblin och avslutade sedan mina studier. Jag fick mitt ingenjörsdiplom 1972. Jag började omedelbart arbeta på en firma som tillverkade stickningsmaskiner och olika komponenter till detta maskiner. På konstruktionskontoret förberedde jag teknikkort för att böja tråd till sticker. Medan jag fortfarande var student tog jag körkort och kort efter att jag började jobba, köpte jag en nästan ny begagnat motorcykel, en östtysk MZ. Det kom väl till pass snart.
En dag när jag kom hem från kontoret gav mamma mig ett brev som precis hade kommit. Det var från Sofia. Hon skrev att hon hittade en dödsruna i tidningen om min pappas död, att hon var ledsen osv. Hon skrev också att hon hade tagit examen och att hon arbetade som lärare i polska i Grotniki nära Łódź. Hon bor där i ett hyrt rum hos en ensam, pensionerat lärarinna. Hon skulle verkligen vilja se mig. I brevet fanns hennes adress och skolans telefonnummer. Det var i mitten av augusti 73. Jag tänkte att hon måste ha hittat en mycket gammal tidning med den dödsrunan. Det har gått ett och ett halvt år sedan min pappa dog.
Nästa dag var lördag. Jag ringde henne från kontoret. Jag stämde träff med henne klockan fyra i Grotniki. Motorcykeln var mycket användbar. 13
Jag var mycket positiv överraskat, när jag fick se henne. Sofia var väldigt vacker, hon slog armarna runt min hals för att hälsa på mig. Sedan gick vi runt lite på gatorna. Jag berättade för henne var jag jobbade och att jag fortfarande bodde hos min mamma. Jag sa att det skulle ta ett tag innan jag kunde köpa en egen lägenhet. Sofia lyssnade noga. Vid ett tillfälle plötsligt stannade hon och sa
– Du vet, jag hade en pojkvän men jag dumpade honom, har du någon?
På något sätt förväntade jag mig den här frågan
– Nej, det gör jag inte – svarade jag – Jag hade två flickvänner, men de dumpade mig. På grund av dig
– På grund av mig? – frågade hon förvånat
– Ja, på grund av dig. Ibland kallade jag dem Sofia. De hatade det
– Min pojkvän var helt okej, han gillade bara inte att kyssa mig. – hon avbryt för att efter en stund fortsätta – Vi kom inte överens i sängen, jag var stressad hela tiden, jag trodde att han hela tiden kände något på den där läppen på mig. Till slut kunde jag inte stå ut och jag gjorde slut med honom. Sedan fick jag reda på att han föredrog pojkar.
På den sättet lärde vi oss det viktigaste om oss själva. Vi har varit ärliga mot varandra sedan barnsben. Jag dolde aldrig något för Sofia och hon gjorde inte det för mig. Hittills faktiskt hade jag inget att dölja för Sofia. Hon berättade också allt för mig, hon hade inga hämningar framför mig, hon var alltid väldigt direkt i sina bekännelser. Jag har alltid gillat Sofia som hon var. Vi gick till en lokal kafeteria, drack kaffe och när vi gick ut började regna. Vi har stannat en stund och funderat vad göra. Sofia tog initiativ
– Du vet, vi skulle åka till mig, men min hyresvärdinna, där jag bor, är väldigt nyfiken och sällskaplig. Hon skulle vilja vara med oss. Vi skulle inte prata med varandra. Men vet du vad, låt oss gå till skolan. Jag har fortfarande mycket att göra där innan sommarlovet tar slut den första september, jag kommer att förbereda lektionsplanen och du hjälper till att organisera klassrummet, okej?
Jag höll mer än gärna. Varan skolarbetet om vi kallar det så, avslutades rund åtta på morgonen.Före den första september hann jag hjälpa upp Sofia i skolan två gånger.
Sedan fick jag oväntat en sen inbjudan från ett universitet i USA, och ett stipendium som jag hade ansökt om medan jag fortfarande studerade. Jag tog ut obetald ledighet och åkte till USA i två månader. Sofia var lite ledsen, det fanns fortfarande mycket kvar att hjälpa i skolan. Jag tog med lite pengar från USA, som ökade mina möjligheter att köpa en lägenhet.
Första dagen tillbaka på jobbet fick jag ett samtal från Sofia. Jag hörde ett välkänt amerikanskt citat i telefonen
– Hello Houston, we have a problem
Trots problemet lät Sofias röst glad. Det visade sig att som humaniorastudent var Sofia inte bäst på matematik. Det var något fel med hennes kvinnliga beräkningar. 14
Vi gifte oss borgerligt i december, innan barnet föddes. Sofia flyttades till skola nr 45 på Zula Pacanowska gatan i Bałuty. Vi flyttade in hos min mamma. Nu sov jag och Sofia i dubbelsängen och mamma sov på min vid fönstret.
Vår dotter föddes i maj 1974. Naturligtvis fick hon sitt namn efter sin farfar, som hjältemodigt dog under en spårvagn. Vi döpte henne till Karolina. Oväntat fick vi strax efteråt möjlighet att flyta till nyköpt tre rums lägenhet i nybyggt hus i stadsdel Retkinia. Sofia är en underbar fru och mamma. Hon är en riktigt vacker kvinna. Hon ser flickaktig ut, hon är inte längre smal. Hon kliar mig inte i ansiktet längre, men min rygg är ofta kliat, men jag klagar inte på det.
Vår dotter lyckades. Hon tog examen i germansk filologi, men tyvärr, medan hon fortfarande studerade, blev hon olyckligt kär i en gift lektor som inte ville lämna sin fru för henne. När hon var tjugo år gammal bestämde hon sig för att gå in i ett kloster. Sofia var förtvivlat. Karolina var envis som hennes mamma och strävade konsekvent efter sitt valda mål. I januari 1994 blev hon nuna Karola i Dominikanerklostret nära Września. Sofia var otröstlig, och jag försökte trösta henne så gott jag kunde
– Sofia min älskling, det finns inget ont som inte kommer till det goda. Vi kommer åtminstone inte behöva vara barnvakter till våra barnbarn.
Snart visade tiden hur fel jag hade. I mitten av 1995 kom vår dotter tillbaka från klostret. Hon var gravid. Det visade sig att under den sista karnevalen på en barnhemmet i Września, hjälpte de dominikanska nunor, en ung präst att organisera ett disco för barnhemmets barn. Och så var det dags att städa efter disco. Karolina gick med på att stanna hos prästen och hjälpa med städning.
Fader Mietek bestämde sig för att lämna prästadömet och gifta sig med Karolina. De gifte sig borgerligt innan barn föddes. De flyttade till Mieteks föräldrars enorma villa i Tuszyn nära Łódź. I slutet av 1995 föddes deras son. De döpte honom till Adam. Karolina sa att hon inte skulle vänta på att jag skulle dö en hjältedöd. De gav honom detta namn, så att säga i förskott.
Efter vårt barnbarns födelse grundade vår svärson Mietek ett diskotek i Tuszyn. Man kan säkert säga att han hade redan viss erfarenhet inom detta område. Karolina driver en bar där. Deras verksamhet går väldigt bra. Lilla Adam brukar vara med oss på lördagar.
Året är nu 2004. Vårt barnbarn Adam är 9 år gammal, jag är 56. Jag har berättat för honom om de tragiska hjältarna i vår familj och tradition med ärvda förnamn. Ibland tänker att jag redan har missat tiden för att dö heroiskt. Det är inte troligt att en sådan möjlighet kommer till mig. Kanske är det bra, kanske kommer Adam Junior att välja ett namn till sin son utan att följa vår familjs tradition. En tradition som jag hoppas att den dog just nu.
Författare: Marek Denoch