Jag smakar mina tio fingrar för att veta vem jag är.
Mina fingrar är bittra.
ibland lever jag om bitter smak .
När jag var i mitt land smakade jag också bittert.
Jag drömde att saker skulle förändras och
drömde om en vacker framtid och hoppades att göra något som att resa till Europa och Louvren exempelvis.
Det var en dröm men drömmen blev inte sann.
Idag är jag faktiskt i Europa, men jag kan inte göra något, som att resa åtminstone till Stockholm.
Jag är flykting.
Vet du vad det ordet flykting innebär?
Du kan inte veta det, för att du inte är flykting.
En dag var jag i mitt land, och det var också på hösten.
Vi träffades som en familj, och det var vårt sista möte med varandra. Mitt liv hade förändrats för alltid.
Jag kände att mitt hjärta var trasigt, och grät för att
jag måste lämna.
Månen viskade till mig, jag kommer att sakna dig och längta efter dig. Det var sista brevet och sista ordet.
Den klara himlen grät med mig och månen också.
Träden bara lyssnade och blev ledsna.
Jag saknar mina drömmar, min mans röst och jag minns vårt senaste möte i vår trädgård. Jag hörde röster från alla håll som frågade mig. Varför skulle du lämna?
Lämna inte!
Vår kärleks ålder var kort, mycket kort. Vår trädgård verkade skrika och då såg det tyst ut.
Den natten som jag minns var nästan över men mina händer är fortfarande fasta där.
Min väska var tom från livet. Döden var runt oss.
Vi hade återställt det förflutna i berättelser. Hur kan vi glömma det?
På mitt tjugonde år var det första steget för vår kärlek. Vi spred blommorna vid den tiden men vår kärlek gick bort med vinden.
Om du vill hålla min hand. Lämna inte mig!
sade jag till min man
Jag behöver du nu.
Bara nu kan jag minnas att vi är kärleken.
Jag ska inte glömma det.
Nu är jag borta från mitt land och måste hälsa på min familj. De har inga telefoner eller internet och jag hör om dem på nyheterna så skriver jag för mig själv.
Jag skriver, i dag bor jag i asylboende som heter Stora Ekeberg. Det var en bra plats för oss som flyktingar, där kan vi sova säkert, äta och bada. Vår resa av hunger och förnedring har avslutats. Men vi får en ny resa i ett asylboende. Jag känner mig själv som i ett fängelse och alla flyktingarna ser lika ut, även våra kroppar liknar fångarnas.
Jag känner inte till den platsen förutom att det ligger i en skog.
Jag promenerar ensam runt i skogen varje dag. En dag såg jag en orm och hennes unge hade dött och ormens mamma kramar sitt unge kropp, ormars liv är också viktiga, jag gråter för modern och ungen, Sen grävde jag dem ner i en gemensam grav.
För mig var livet mycket svårt. Om jag visste att det här livet liknade ett fängelse skulle jag kanske inte komma hit. Men jag hade inte plats i världen bara det. Alla migranter här var lika varandra. När Röda Korset kom med fullt av kläder, känner jag att det liknar som ett krig med varandra, och även om jag kände mig väldigt kall, och skakade från kyla kan jag inte få varma kläder för att Jag var rädd att ramla i trängseln. Mitt ben är fortfarande brutet och jag kunde inte stå på. Det var en trafikolycka i mitt land som de försökte avsluta mitt liv. Varför försökte de att döda mig? Jag vet inte.
Maten var riklig här i asylboende, och arbetsledaren var arabisk i restaurangen. När jag gick till restaurangen med min kopp och skål kände jag mig som en tiggare och mitt hjärta började gråta.
I går träffade jag en kvinna som arbetade i fältet ,Hon hade en hund. Vi kände inte varandra innan, men hon påminde mig om min mamma, som hon också arbetade på fältet och hade en hund som såg ut som kvinnans hund. Jag pratade några ord med henne. Därefter träffade jag vackra hästar. Jag såg de hästarna varje dag senare. Hästarna brukade lyssna på min röst och de var redo för att de återvända till mig när jag sjöng för dem.
Jag brukade att vara på den platsen i skogen, i mitt dagliga liv, att träffa de två hästarna. Så kände jag mig lite gladare. Jag gick klockan sex på morgonen för att se hästarna, som stod framför staketet och jag gnäggade som de gör.
Jag ska sjunga för er, sade jag.
Min sång säger:
Jag heter Nadia och kommer från främmande land.
Jag kom över havet i en båt.
Båten sjönk men jag överlevde.
Jag har inga vänner nu bara hästar.
Vet ni vad jag önskar?
att bli som en människa som andra människor.
Tror ni att det är mycket svårt?
Hästarna är en del av min värld nu, och det finns ingen andra än dem.
Kom och dansa med mig.
Kanske kände jag mig varm efter dansen.
Det snöar lätt, så jag kände mig varm.
Hästarna dansar med mig, och jag skrattade åt dem.
Vilket vackert liv det är nära er!
Jag tänkte ett ögonblick. Om jag skrattar betyder det att
jag fortfarande lever.
Jag måste lämna asylboendet nu och jag blev ledsen eftersom jag inte gillar avskedsögonblick, jag brukar att leva i asylboendet. Det var som normalt för mig efter några månader, och jag älskade också platsen och hästarna. Det var som en ny avgång till en ny plats. Jag måste bo i min lägenhet nu.
Hösten hade kommit igen.
Skogen var en vacker plats på hösten. Soluppgången var när jag såg rådjur korsa vägen och jag blev kär i naturen. Kärlek av en annan sort. Mitt hjärta var lugnt. Jag blev lik med himlen i en solig dag.
Jag måste packa mina väskor nu. Jag glömde att jag inte hade väskor här. Jag kom hit utan bagage, så frågade jag chefen om en madrass och täcke, och han gav mig dem.
Jag hade en madrass, ett täcke, och en gammal dator, nu kan jag börja mitt liv i den nya lägenheten, efter försökte jag att minnas de förflutna minnen som jag hade glömt när jag var i skogen.
Det var svåra minnen, jag önskar att jag hade haft ett lätt liv i mitt land. Jag hade önskat också att jag inte hade blivit advokat. För när jag var som en lärare jag var lycklig. Den perioden har slutat i mitt liv, och jag måste börja om mitt liv igen.
Nu bor jag i min ny lägenheten. Jag går fram och tillbaka i den tomma plats av möbler med undantag av en madrass, en skål för mat ,en kaffebryggare , och en kopp. Minuterna går fort. Jag sitter på golvet och frågar mig själv, är jag verkligen fri? Nej, jag är inte fri. Jag är en flykting och kanske en förrädare. Varför är jag en förrädare?
Eftersom jag är borta medan familjemedlemmar dör, och de blir tio personer än nu. Om jag var med dem kanske kunde jag skydda dem eller dog med dem. Men jag blev överlevda ensam, eftersom jag sålde mitt hus och betalade pengar för smugglarna. Smugglarna var brottslingar. De rånade mig och fängslade mig till de tog allt jag hade.
Mardrömmar kommer till min natt. Min mans röst, min mammas ord, och min dotters väns röst ber mig att rädda hennes liv och rädda henne från skam. Jag måste stanna inne som en advokat och flytta inte för att rädda mitt liv.
När jag pratar om en advokats yrke, kan jag inte beskriva alla svårigheter i Syrien. Jag kommer bara ihåg hur chockad jag när jag arbetade i det yrket. Det var annorlunda än vad jag hade föreställt mig om advokatens yrke.
I den här lilla staden måste jag lära känna stadens gatorna, men jag kan inte gå hem igen. Jag har svårt att lära mig gatan namn och platser. En gång promenerade jag två timmar tills jag visste var jag bodde, då kom jag äntligen fram.
Jag promenerade en dag på den närbelägna lilla skogsvägen på morgonen, och såg tre rådjur nära skogen. Jag log och ropade, stanna! Spring inte bort!
Jag måste leva, och nu försöker jag om leva.
På en regnig höstdag ta jag en promenad och stod framför en liten skog och skrek; jag vill leva.
Ljudet följer fortfarande mig och säger, livet är vackert. Vi måste leva livet, jag försöker fortfarande om det ljudet, men hittills har jag inte lyckats.
När jag tittar på himlen säger jag för mig själv. Jag kommer att hitta min väg i livet, och kommer att bli nöjd, eller hur?
Ja, ja, livet är vackert och jag måste leva .
Varför lyckades jag inte här?
Varför kunde jag inte vara med Gemenskapsströmmen i mitt hemland?
Felet är inte i platsen eller tiden. Kanske hade jag koma i mitt tidigare liv.
Hade jag verkligen koma tidigare ? Nej.
Jag var närvarande hela tiden, kanske jag önskar att jag var i koma.
Medan jag pratade med mig själv så, ropade min dotter att jag måste stänga dörren till balkongen, eftersom vädret är kallt ute. Vi är i Sverige och på vintern är det kallt, sade hon.
Jag stängde dörren och stannade ute. Marken var vit. Det är snö. Hur ser vackert väder ute?
Jag kommer inte ihåg mitt hemland här nu. jag berättar bara om snön. Jag vill leva ett varmt ögonblick med snöfall, säger jag.
Vintern är vacker här i Sverige ,och det är bra att laga
te med kanel. När jag dricker te kan jag äta några nötter som jag kan få vinternatten att gå fortare.
Vem kan jag tillbringa med på den natten ?
Jag är ensam, men det är okay. Jag kommer att fira. Sen lagar jag två koppar te.
Sverige är vackert, och jag kan fira tillsammans med henne.
Jag ska leta efter en svensk sång, så jag lär mig texten.
Jag hör nu nationalsången. Det är vackert. Det finns ingen bekämpa ton.
När jag hör min nationalsång tycker jag att jag ska gå och slåss.
Våren gör med mig vad han gör med träden. Jag känner mig liksom galen. När jag var i mitt land , trädena var täckta med blommor, varm vind, och fälten av grönt vete sträcker sig över horisonten, men det verkar annorlunda här. Våren i Sverige liknar vinter i mitt land. Jag känner det som om det var vintern. Och jag ser mig som lugn, och kanske liknar jag snön. Jag behöver att förnya mig själv.
Mina drömmar kommer till mig varje natt. En av de drömmarna är att jag är bara tio år gammal, och måste gå till skolan.
Jag ser ibland ut som vädret, Mitt humör förändras, och alla årstiderna bor i mig.
i samma ögonblick känner jag mig som en del av naturen, en del av livet och en hel värld. Ibland skrattar jag, ibland gråter eller jag blir som molnig. .
På sommaren
Jag visste inte att sommaren liknar vintern och att sommarens tårar faller som regn.
Jag är inte fri så länge för att jag inte har pengar.
Mina års arbeten är mycket svårt för mig att förlora.
Min mat är smakfull idag och idag är jag två personer, en överlevare av döden, den andra är som jag drunknar i sorg och nostalgi.
Årstiderna förflyter, hösten kommer igen för fjärde gången.Jag glömmer några av mina ord från mitt modersmål det ordet som jag brukade berätta med när jag hade tränat yoga förre tiden. Nu tränar jag inte riktig yoga, men det är som meditation. När jag lär mig svenska språket, och kulturen, och när jag översätter en artikel från svenska eller engelska till arabiska, går jag ut ur mig själv i flera timmar, efter det tar jag en promenad. Det blev en rutin, men jag gillar inte att begränsa mitt liv.
Vintern kom snart för fjärde gången, och jag förbereder mig inte s på samma sätt, när jag förberedde den tidigare i Syrien. Jag måste lagras bränslet, lite torkad frukt och kallt kött på vintern. Men jag gör det inte här, för allt är tillgängligt. Man kan bara gå till affären och hitta vad han vill ha.
Även om livet var svårt i mitt land ,kommer jag fortfarande ihåg våra kvällar där, de var fulla av lukt av mint, citron, te och ibland lite vin.
När jag lämnade min plats förstår jag vad som hade hänt för mig och mest av människor. Jag kände bara en del av sanningen när jag var i hjärta av händelsen .Nu visste jag hur jag spenderade mitt liv arbetade för de förtryckta människorna. Men jag kunde inte hjälpa dem mycket. När jag gick till domstolen med ett Juridisk fråga, ställer jag min fråga till domaren, men han bryr inte sig även om offret förtjänar att hennes fråga tas på allvar.
Ingen plats för mig var där, min plats är här idag, men jag hoppas att kärlekskulturen kommer att sprida sig i hela världen, och vapen kan försvinna .
Även om jag inte kommer att åka tillbaka till mitt land, kommer jag att stödja och bygga det för att Jag önskade att leva i mitt land.
Jag tycker om Sverige eftersom jag känner mig trygg och lyckades att lindra smärtan.
När min dotter kom med sina barn Rita och Marcel från Kanada för besöka mig i Sverige kände jag mig att jag fick tillbaka min familj och vi kom att mötas igen.Men jag såg sorg i barnens ögon. Invandringen var hård, och deras utseende säger det.
”Vi saknar familjen”
Min uppgift är att berätta för barnen att familjen fortfarande finns, och att det finns inte längre några hinder som skiljer oss åt, efter att vi har ändrat våra pass. Jag kände att jag hade varit ledsen, men nu måste jag ha en annan verklighet för att vår familjerelation ska tillbaka. Vi kommer att spendera nyårsafton tillsammans.
En som av de nätter vaknar jag från en skrämmande dröm.Det är verkligen en mardröm. Jag ser Ruida gråta i sängen vid min sida och frågar mig:
Hur mår min son? Har du sett honom i Sverige?
Varför glömde du att försvara om min son fråga?
Jag försökte att prata med henne men jag såg inte henne. Jag dricker ett glas av vatten och satt jag i sängen, och började tänka på det förflutna.
Varför studerade jag lagen och blev advokat?
Att vara jag en riktig advokat i Syrien innebär att jag kommer att
få mycket känslomässiga störningar för människors smärta.
Om jag visste något om Ruaidas son skulle jag bli glad, men jag vet inte hur jag ska nå honom. Jag ska försöka så mycket som möjligt.
Om jag visste någonting om Ruaidas son i framtiden skulle jag bli glad, men jag vet inte hur jag ska nå honom. Jag ska försöka.
När domaren bad mig att försvara Ruaidas bror, tvekade jag mycket eftersom han var en mördare, men domaren övertygade mig att det är formalitet, eftersom de är fattiga och de inte har pengar för en advokat.
Om jag fortsatte ärendet i domstol hade jag kanskef örsvarat Ruaidas rätt till liv, så jag gick med på det.
Den vackra 17-åriga Ruaida dödades, hennes bror dödade henne för att tvätta hans famjls heder. Ruwaida visste att hon skulle dödas så det var som hon skrev i sin dagbok. Hon skrev också att hon skickade ett brev till sin våldtäktsman och bad honom att gifta sig med henne. Så att hennes familj inte dödade henne, eftersom hon blev gravid.H an svarade henne att komma till honom för att diskutera. Men när hon kom våldtog han henne igen.
En månad efter kände hon smärtan vid födseln. När hon sa det till honom tog han henne till läkaren ,och födde sin son i hemlighet där hons våldtäktsman betalade muta till läkaren. Han tog sin son omedelbart till en irakisk man som heter Boumediene. Det var så hon skrev i sina memoarer.
Hon skrev också.”En dag passerade jag till min vän Maha på morgonen för att gå skolan som vi gör varje dag och jag väntade på henne i köket för dricka kaffe tillsammans, vi drack kaffe med henne och hennes bror. Hans fru och son var på besök hos hans fru famjlj.
O, Gud, vad hände med mig?
Jag förstår att mitt liv slutade för alltid, sade hon i sina memoarer.
Jag vet inte vad som hände när jag drack kaffet. Allt jag vet är att han öppnade rummets dörr och han sade till mig gå hem hora.
Efter visste jag att han hade lagt drogen i mitt kaffe, och att mitt liv skulle sluta för alltid.
Som Ruaida förväntat i sina memoarer, hennes liv slutade med hennes brors händer. Ruaidas bror dödade henne, och han fick fängelse . Våldtäktsmannen fick också fängelse. Domaren valde mig att bli försvarsadvokat för Ruwaidas bror eftersom rättegången inte kunde genomföras utan advokat.
Hur smärtsam var det när domstolen frikände Ruwaidas bror för att han dödade henne för syfte att tvätta heder.
Dostolen frikände gärningsmannen också. Han betalade pengar till Ruaidas familj, och familjen avstod från sin rätt. Brottet slutade med våldtäktsmannens seger.
Ruida dog och brottslingen kom ut ur fängelset, och mannen tog Ruidas son och emigrerade till Sverige. Nu tror jag att jag har fortfarande ett ärende. Det är Ruwaidas sons ärende.
Nu promenerar jag i väg av skogen, och skrattar med fåglarna. De är inte rädda för mig, så jag försöker att skrämma dem. Jag hoppar högt nära dem men de förändrar inte deras plats. de förstår inte vad jag säger, men jag ska försöka att lära dem att förstå vad jag säger senare.
Jag hörde en röst som skrämde mig, det kan vara ett spöke fråga mig:Letar du efter en guldskatt i skogen?
Det här är första gången jag är rädd för spöken, jag tror inte på deras existens. Jag sprang snabbt tillbaka igen. Medan jag springer ser jag inte bakom. Jag hör spöket skratta högt.
Platsen kommer jag ihåg väl, och jag skrattar åt själv över spökhistorien.
I början trodde jag att vägen var tom av människor men jag upptäckte att vi kunde vara morgonfamiljen av samma män och kvinnor och hundar som passerar samtidigt varje morgon. Vi känner igen varandra.
Igår var det en valp hade klättrat mina kläder, och hans ägare log mot honom. Jag såg ut rädd men jag uppmuntrade mig att se normal ut. Hans ägare talade mig att det är en liten valp.”Var inte rädd! Jag förstod inte honom, så han förklarade på teckenspråk att valpen var nyfödd. Vi promenerade lite tillsammans så jag kände mig glad.
När luften berör mina kinder slår den mitt hjärta med kärleken, och glömde vem jag var tidigare.
När jag ser barn leka i trädgården blir jag frestad att leka med dem.
När jag kommer hem känner jag mig tom, kall, och ensam. Jag sitter stilla en stund, då börjar konflikten mellan mig och mig själv. Mer än en person bor i mig. Jag diskuterar med dem alla. Efteråt förändras mitt humör. Jag blev glad och ledsen samtidigt. Det kan bli som ett sprucket glas och jag försöker att samla mina spridda delar, men jag vet inte hur jag ska göra, och vet inte heller hur jag ska kontrollera mina känslor. Jag skrattar och gråter i samma ögonblick. Jag behöver lite tid att balansera och återgå till mitt normala.
Jag frågar mig själv, kan jag börja om igen. En person kan börja igen när han är ung, men jag känner mig idag att jag är som invandrare till mig själv. och pratar med mig om alla saker, bland annat, hur börjar jag igen?
Jag ska börja. Jag måste börja, det är inte omöjligt, även om det inte är lätt.
Det finns många saker jag blev av med.
Jag är inte längre advokat, och jag kommer inte längre känna om den orättvisa känslan för de kvinnor som förlorade sin rätt enligt lag, där de stannade i sitt land utan skydd för dem och sina barn.
Jag har fortfarande en tråd kopplat mig till det förflutna. Ibland blir det tungt och ibland försvinner .Men bara jag kan klippa den tråden. Jag har inte gjort det än.
Livet är vackert, riktigt vackert. Jag ser dess skönhet framför mina ögon, och jag vill vara en del av den skönheten.
Jag känner en lukt av min omgivning vart jag går. Jag bor i ett området som de flesta befolkning är av flyktingar. Mitt minne gick tillbaka till de böckerna som jag läste för trettio år sedan, som beskriver invandrarnas liv i väster.
Sverige är ett land som tror på jämlikhet, men jag ser skillnaden mellan invandraren och medborgaren. Det är en stor skillnad. Några flyktingar här i Sverige är ännu mer okunniga än de som lever under bomber i deras hemländer. De flesta av dem bryr sig bara om att leva vad det än var.
Många av flyktingarna i Sverige tvingar fortfarande flickor till äktenskap, till exempel , De tvingar flickorna att gifta sig innan de når laglig ålder.
Jag beskriver en situation, Politiker kan bestämma vad som kan göras.
Gatan som jag bor i är mycket lik de i romaner och berättelser som jag läste om tidigare i Frankrike, Amerika och resten av väst.
Sverige kunde inte skapa den kulturen för flyktingar som behövs för det är svårt. För mig försöker jag att rena mig, men det är också svårt.
Jag vill prata om mitt liv till någon som kan lyssna på mig, men jag glömmer ibland vad jag pratar om,
Jag kände mig förödmjukad den dag när polisen drog mig från mitt hår och tog av mig kläderna så blev jag naken.
Hur man ser på orättvisa och säger att han är en advokat?
Det var jag när jag kände mig liknade den våldtagna kvinnan, jag kände mig förödmjukad, och jag känner att förödmjukelsen fortfarande jagar mig idag.
Kanske känner vi inte hur årstiderna passerar från närhet oss.
Vi vet inte vem vi är eller vad vi vill ha. Jag börjar bli gammal. Varje dag blir jag mer gammal, mina drömmar blir också större men jag hittar inte svar på mina frågor. Kanske mer av oss är alltid rädda, och de personerna kan inte styra dem känslor; och det kan påverka oss och blir sjuka av depression, panikattacker och kan inte få balans inuti. Det här är det jag känner ibland, då går jag ut ur huset och mediterar. Meditation är en övning som gör att jag övertygar mitt sinne om saker som inte existerar. Jag vet att jag skrattar åt mig själv, men jag mediterar för jag är rädd för de okända sakerna och gillar inte verkligheten.
När kvällen kommer känner jag ibland mig förvirrad och tror att jag ska göra ny flytt igen, den flytten väntar mig. Jag letar efter min väska nu, mina papper, mina bilder. Jag har bråttom, men Jag hör plötsligt dörrklockan så jag tror att jag är försenad till resan. Jag säger till den person som ringer på dörren.
Vänta! bara några minuter så ska jag bli redo.
Någon öppnar dörren nu. Jag frågar mig själv, vem är den personen som kan öppna min dörr. Medan jag sitter i soffan och drunknar i tankar hör jag en röst som jag känner.
-Hur mår du mamma?
Du ser upptagen ut.
Hur kan jag komma tillbaka till mig själv min son?
Jag känner ibland mig ensam och desperat.
-Jag vet inte vad jag kan säga mamma, men jag tycker att det är normalt att känna du själv tom, jag tror också att du är för stark. Jag har lärt mig mycket av dig, det första av det saker är att vara modig.
Vänta lite!
Jag ska laga te med kanel för att dricka tillsammans, och berätta för varandra.
Jag kunde höra min sons röst komma från fjärran.
Han pratar med mig men jag kan inte svara honom. Han grät och bad mig att vakna upp, men jag kan inte säga någonting . Jag känner att universumets färg är vit, lugn och tom från människor.
När jag öppnade mina ögon igen befann jag mig i sängen och vet inte vart jag var.
– Vi är i sjukhuset, mamma. Du är bra nu. Du har inte haft riktigt liv förut så du måste leva nu. Jag hoppas att du kan ta hand om dig själv mamma. Jag ska hjälpa dig. Snälla dö inte nu!
Jag är okej nu, men den diskussionen mellan mig och mig själv slutar inte. Jag återhämtade mig från min sjukdom och fick behandling.
Varje dag vaknar jag och försöker att njuta av mitt liv. Jag vet inte hur jag ska njuta, men jag vet att varje ögonblick av livet är viktig och vi måste leva det med kärleken.