Jag sitter på en barstol ungefär tre meter från mina vänner. Anna, Kristian, Hampus, Manfred och några främlingar de raggat upp under kvällens gång.
Klockan är 01:26 och jag känner hur jag helst av allt bara vill falla ihop på golvet och gråta.
Jag kollar med stressad blick runt i baren. Den är full med massa människor som har sitt ”time of your life”. Hög musik spelas och rökkanoner står i vartenda hörn. Vi är på en födelsedagsfest för någon jag inte ens vet namnet på. Anna frågade mig ifall jag ville följa med och jag tackade ja, av någon anledning. Jag brukar inte gå på fester eftersom att de alltid slutar på samma sätt, exakt såhär.
Jag sitter långt ifrån de andra och jag anses alltid vara tråkig eftersom att jag inte vill dricka, eller ett glas kan jag väl dricka för att det är gott men inte mer. Jag är alldeles för rädd för att förlora kontrollen.
Det är färgglada ljus i hela lokalen och ingen som är i närheten av mig är nykter, inte mina vänner heller för den delen så de skulle nog inte vilja prata med mig.
Basen dunkar i hela kroppen och ger mig huvudvärk. Min mobil har bara 5% så det är inte värt att ta upp den, jag lär behöva de sista procenten på hemvägen.
Efter en stunds sittande i min ensamhet kommer Manfred fram till mig och vill att jag ska följa med till deras grupp som nu blivit ännu större, ungefär 15 personer. Först försöker jag tacka nej genom att skylla på att jag har huvudvärk men efter lite övertalning går jag med honom bort till dem andra. Det dansas, pratas och folk dricker med botten upp och har fullt upp med sitt eget så det är nästan ingen som märker att jag kommer.
Men sen, så är det en av alla fulla människor som dansar till den höga 2000-tals musiken som stannar upp, bara för att titta på mig. Han betraktar mig i flera sekunder och det känns som att jag ska svimma, men det gör jag inte utan jag står bara helt stilla i de smärtsamma 7 sekunderna (ja, jag räknade) som mina smaragdgröna och hans nougatbruna ögon möts.
Jag vet att jag sa smärtsamma sekunder och jag menar det, men om jag inte varit så rädd för kärleken hade nog den ögonkontakten fått mig på fall direkt.
”Hej, Hugo!”
Han hälsar artigt när ögonkontakten upphör och jag stelnar till, hans röst, den är så len men samtidigt så mörk. Ingen röst att leka med helt enkelt, det förstod jag direkt.
”K-Klara!”
Jag svarar med en tyst och osäker röst som knappt bär, men det verkar inte Hugo bry sig om. Jag ler lite prövande mot honom och han ler tillbaka. Hans leende var det vackraste jag sett, han fick mig att se ut som att jag inte visste hur man gjorde.
”Är det lite jobbigt? Ska vi gå iväg en stund?”
Han pratar så lent och hans blick är full av empati.
”Åh, j-ja, ja absolut, jättegärna.”
Alltid ska jag förstöra! Han pratar så fint och ingenting är uttänkt på förhand. Jag däremot skulle inte kunna gå en dag utan att stamma, övertänka eller prata hackigt med min rysk-svenska dialekt.
Hugo tar min hand och för bort mig från allt oväsen och trots att jag är livrädd njuter jag av det. Vi går ut till ett hörn där ingen står eftersom att det är så långt från baren. Han ställer sig nära mig, men inte för nära utan alldeles perfekt nära.
Jag kollar oskyldigt och lite ursäktande upp mot honom när vi stått stilla under tystnad i några sekunder. Han förlåter mig med blicken.
”Klara, det är okej. Jag dricker heller ingenting. Det var inte på ditt initiativ att gå hit?”
Jag rycker till och blir nästan rädd över att han kan läsa av mig så bra.
”N-nej, jag känner bara några få jag kom hit med och jag är inte typen som festar så mycket.”
Han lyssnade verkligen. Även om musiken dunkade i öronen på oss och ingen riktigt förstod vad som pågick inne i den varma klubben så kände jag hans närvaro hela tiden.
Han nickar innan han fortsätter.
”Klara, jag vill inte på något sätt skada dig eller göra dig rädd. Andas lite. Jag står här med dig hela tiden.”
Han fortsätter prata med den lena och mjuka rösten. Jag tar några andetag och först när jag börjar tänka på min andning inser jag hur stressad jag är. Mina andetag är korta och snabba och min blick flackar runt i rummet. Jag vill inte kolla på Hugo för jag skäms.
Vi står kvar i hörnet tills jag någorlunda återhämtat mig från min allmänna ångest och när jag tittar upp ser jag att han söker min blick. Jag tror att han sedan frågade mig om jag ville gå ut men jag hörde inte så jag nickade bara, det kändes bekvämt.
Vi kommer ut i den livliga Stockholmsnatten och trots att klockan är närmare två så är det fullt med liv och rörelse på gatorna. Jag går närmare Hugo än vad jag förväntade av mig själv, men han känns trygg. Jag bara litar på var han leder mig, att det är en trygg plats han tar mig till. Vi kommer en bit bort från alla ljud och Hugo stannar upp. Han vänder sig mot mig och kollar mig djupt i ögonen.
”Hur mår du? Har du druckit något?”
Han låter så snäll när han pratar och jag vill bara krama honom.
”Jag m-mår okej! Jag har inte druckit något mer än en drink för några timmar sedan.”
Jag låter inte trovärdig, men det är sant. Jag är alltid ganska flummig av mig och det beror mycket på att jag har social ångest, och ångest överlag. Jag får ofta frågan om jag druckit mitt på ljusa dagen när jag egentligen bara mått lite extra dåligt. Hugo vet självklart inte om min ångest, att det är därför jag blir flummig och just nu orkar jag inte förklara det för honom. Han tittar upp på mig och nickar.
”Är du hungrig? Vill du ha något att äta?”
Nej, nej och nej. Jag får panik. Jag vill inte säga nej och verka otrevlig men jag vill inte heller säga ja för det kommer leda till ångest, eller ärligt talat lär båda alternativen leda till ångest.
Jag skrattar till lite stelt och kollar på honom, inser att jag inte kommer kunna backa.
”Jag är inte så hungrig, men är du hungrig kan vi absolut äta!”
Så är det jämt, jag vill alltid vara alla andra till lags oavsett vad. Ibland är det till min fördel, och ibland nackdel.
När vi började gå från baren befann vi oss vid Stureplan, nu är vi nästan vid Vasastan som är min trygga zon. Jag har inte sagt till Hugo vart jag bor, men alla vet att det är som lugnast där och det är även därför jag valt att bosätta mig just där.
BLACK
Dagen efter vaknar jag i min egna säng, hemma. Jag är dock inte ensam, Hugo ligger bredvid mig och sover. Jag hade vaknat alldeles för tidigt och vågade inte röra ett finger för jag var rädd att väcka honom. Jag var inte full igår, men jag minns inte så mycket av vad som hände efter att vi kommit hem till mig. Fan. Det måste betyda en sak, att jag börjat gråta framför honom. Han ställde säkert bara den enkla frågan ”hur mår du, egentligen?”. Det är allt som krävs för att jag ska bryta ihop. Standard, bra där Klara.
Jag tar upp mobilen som jag tydligen satte på laddning igår kväll innan jag gick och la mig och går in på en av många onlinebutiker jag har sparade i mobilen, för att när jag mår dåligt, då shoppar jag. Det fungerar alltid och är som en sorts terapi, man beställer, man väntar och några dagar senare får man hem paketet. Sedan fortsätter det på samma sätt i en sorts cykel. Nackdelen är att man måste göra det med jämna mellanrum om det ska hjälpa, får kanske börja beställa saker med flera veckors lång leveranstid.
Jag börjar kolla på olika toppar och jeans som kanske skulle vara fina vid något jobbtillfälle men allt slutar med en suck och jag lägger ner mobilen.
Hugo vaknar. Han kollar upp på mig med sömndruckna ögon och ler.
“Godmorgon Klara, hur är det med dig?”
Han ställer frågan med ett annat tonläge än igår, nästan som att han vet mina djupaste hemligheter. Kanske har jag råkat berätta…
“Åh, godmorgon! Jag mår bra! Hur mår du?”
Jag är fullt medveten om att han vet att jag inte mår så jävla bra, men ibland måste man ljuga för att inte hamna i jobbiga situationer.
“Okej, vad bra! Jag mår också bra, din säng var jättemjuk!!”
Han skrattar till så att alla hans perfekta vita tänder syns och jag kan inte låta bli att dra lite på munnen.
“Men du, vill du att jag ska gå eller stanna kvar med dig?”
Hans röst låter genast mörkare och allvarligare. Han kollar mig rakt i ögonen och jag viker undan med blicken. Jag blir stum, vad ska man svara? Egentligen vet jag knappt vem han är men antagligen var han snäll mot mig igår eftersom att han har fått sova över hos mig, och det är det inte många som får. Kan jag säga ja utan att det blir skumt?
”Du kan stanna, men självklart bara om du vill!”
Mitt svar kommer en bra stund efter hans fråga, när jag hunnit övertänka klart.
Vi går upp och jag antar att man borde äta frukost nu? Jag själv brukar aldrig äta frukost och det har jag inte gjort på flera år men jag har alltid lite bröd i skafferiet för att få det att se ut som att jag är normal, inte sjuk. Jag är normal.
“Hugo, vill du ha en macka och lite te?”
Jag säger det som att jag inte har något annat att erbjuda, vilket visserligen är sant. Vi sätter oss vid köksbordet och äter lite mackor och dricker te med apelsinsmak, min favorit. Detta var min första frukost på flera år, och det känns faktiskt bra att ha ätit lite men jag vill inte att någon ska veta hur jag mår egentligen, dock tror jag tyvärr att han redan vet.
Kapitel två
Timmarna går och jag är ensam igen. När jag är ensam är det lika med att börja om från ruta ett, jag tappar bort mig själv hos andra och när de försvinner känner jag inte igen mig själv. Idag är en sån dag jag märker det lite extra tydligt för Hugo har gått hem till sig.
Jag känner mig jobbig, äcklig, för mycket, ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet om jag inte hade behövt prata om något annat, men vem skulle orka lyssna på mig egentligen?
Om det skulle ske, att någon skulle säga till mig att jag är jobbig, äcklig, för mycket eller något liknande som skulle få mig att må dåligt leder det till att jag isolerar mig från omvärlden. Ingen vet av mig och jag drar bara ner mig själv i ett mörker, ett jävligt mörkt mörker. Det krävs en del för att jag ska komma ur den mörka fasen men en person som gjort mig hel tidigare är min mamma. Min älskade, starka, underbara mamma. Jag försvarar henne till dagen jag dör, skulle aldrig vilja byta ut henne.
Det är konstigt egentligen att hon kan hjälpa mig såpass mycket eftersom att jag nästan inte berättat någonting av vad som hänt i mitt liv sedan jag flyttade från Göteborg till Stockholm strax efter studenten. Vi ses väldigt ofta och hörs flera gånger per dag men jag tror nästan aldrig vi pratat om något djupt. Det kanske bara handlar om att jag är övertydlig i mina handlingar, en mamma känner sin dotter väldigt väl.
Jag går ner till min lokala Ica-butik för att få se lite ljus eftersom att jag återigen dragit ner alla persienner i min lägenhet. De har fått vara uppe ett tag för att jag mått bättre men idag kändes det tryggare att dra ner dem.
Jag plockar ner frukt, grönsaker och någon vegansk köttfärs som jag inbillar mig att jag kommer äta någon dag när jag vill känna mig nyttig. Jag hämtar ut min medicin på det närmaste apoteket och går sedan raka vägen hem.
När jag kommit innanför dörren andas jag ut, jag överlevde. Jag sätter mig i soffan och tar upp mobilen, till min stora förvåning ser jag ett sms från ett nummer jag inte har inlagt bland mina kontakter. Nyfiket klickar jag upp det på helskärm och börjar läsa:
”Hej Klara! Jag ville bara höra av mig lite för att höra hur du har det. Hur mår du? Det kan även hända att jag gärna vill träffa dig igen och jag undrar om du har lust att ses någon dag? Kram Hugo, eller killen från helgen om du glömt bort mig!”
Jag läser meddelandet flera tusentals gånger och om det inte hade varit så att han skrivit mitt namn hade jag trott att han skickat fel och inte vågat svara.
Klockan är 12:34 men när jag läser meddelandet vill jag åka tillbaka i tiden till 02:17 i lördags. Han stod och höll om mig, länge. Jag minns inte ifall jag grät eller bara skakade av ångest, men jag minns att han var trygg.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara honom men jag är betydligt bättre på att uttrycka mig i skrift än tal.
”Hej! Klart jag minns dig, Hugo. Jag mår lite bättre än i helgen, med betoning på lite bättre haha. Jag vill gärna träffa dig igen, vilken är din favoritrestaurang?”
Jag klickar iväg smset fort, alldeles för fort. Jag inser att jag precis bjudit ut Hugo, inte på vad som helst heller utan vi ska ut och äta. Jag är stolt över mig själv att jag vågade svara, men det skulle kännas väldigt fel att ignorera honom.
Min mobil plingar till enbart två minuter efter att jag skickat mitt svar till honom vilket är tur för att på den korta stunden hann jag inte börja övertänka varken honom eller det faktum att jag faktiskt bjudit ut honom.
”Åh vad roligt att du vill träffas!! Jag var lite orolig att jag tabbat mig haha, för vem vet om en så fin tjej skulle vilja gå ut med mig! Min favoritrestaurang är allt som är lagat hemma, och allra helst i en liten mysig lägenhet i Vasastan som ägs av en viss person på K.❤️”
Jag ler. Fan, jag ler. Jag kan inte hjälpa det. Försök bara strunta i det Klara, folk blir kära hela tiden. Fast nej, kär är jag inte. Nu lugnar vi ner oss lite.
”Ska försöka lista ut vad det kan vara! Vad finns det på menyn?❤️”
Jag skriver med ett hjärta inte bara för att han är urgullig utan också för att jag inte vet om han skulle bli ledsen ifall jag skulle låta bli.
”Det chefen känner för, och framförallt är trygg med, skulle passa mig väldigt bra!🥰”
Jag ler större. Denna gång väljer jag att inte analysera mina ansiktsdrag så mycket, jag är så inne i konversationen att jag glömmer bort att jag kan kritisera mina misstag.
”Det låter jättebra! Vad säger du om fredag klockan 19:00?🥰”
Han bytte emoji, då måste jag också göra det.
”Underbart!! Längtar redan!!❤️”
Jag blir jätteglad och det hela slutar med att jag går till mitt dystra sovrumsfönster och drar upp persiennen.
Kapitel tre
Det är fredag, klockan är 16:07 och jag måste börja förbereda mig. Jag vet, det är 3 timmar kvar men jag har inte hunnit börja fixa mig tidigare. Maten är självklart redan färdig och jag har smakat av ungefär 100 gånger för att vara säker på att det är gott. Kläderna valde jag ut igår kväll och jag satte på mig dem redan imorse för att hinna vänja mig vid att se min kropp i en sådan liten, tight topp. Killar gillar väl sådant?
Min plan för de 3 timmar som återstår är att tänka ut vad jag ska säga. Tänk om jag inte är på samma sätt som sist vi sågs? Tänk om jag blir stel? Tänk om jag förstör allt? Tänk om jag inte är tillräckligt bra.
Klockan är 18:49 och jag har väntat vid dörren 10 minuter redan ifall han skulle vara tidig.
Klockan 19:02 plingar det på dörrklockan till min lägenhet. Jag öppnar den mörka trädörren snabbt, men inte för snabbt. Jag hade förväntat mig ett ”hej” men istället möts jag av det varmaste och genuinaste leendet jag sett. Han kramar mig och det känns så tryggt. Han luktar så gott och helst av allt vill jag stanna i kramen för alltid.
BLACK
Klockan 21:03 sitter vi fortfarande kvar vid köksbordet som vi för 2 timmar sedan satte oss vid. Maten är uppäten, i alla fall på hans tallrik och med det är jag nöjd. Vi har haft det väldigt mysigt, han är verkligen inte som vemsomhelst. Jag har tagit på mig en tjocktröja över det lilla linnet på Hugos begäran, han råkade stöta in i min arm och tyckte att jag var kall och kom fram till att det var bättre att jag var varm och bekväm än kall och obekväm.
Jag gillar hans sätt att prata, hans händer, hans klädstil, hans resonemang om vilken som är den bästa årstiden, hans ögon och hur de ser på mig som att jag vore en drottning. Han är urgullig.
BLACK
Det är den 16 juli och jag sitter tillsammans med Hugo på en parkbänk i Vanadis. Det har hänt mycket på 6 månader. Jag dejtar Hugo nu, eller vi är nästan lite tillsammans. Jag hade rätt, han är verkligen inte som vemsomhelst. Han har tagit med mig till ett flertal olika terapeuter, kuratorer och psykologer för att förhoppningsvis hitta en som fungerar för mig. Vi räknar också till tre de första tuggorna vi tar varje gång vi äter frukost, lunch eller middag tillsammans. Det är skönt att alltid ha honom vid min sida eftersom att han fungerar lite som terapi. Jag har nog hela mitt liv sökt efter någonting som liknar detta, men jag har bara inte kunnat föreställa mig att jag skulle hitta någon som honom. Han har berättat om mig för alla sina vänner, jag har träffat hans familj och han har träffat min mamma. Det är något så underbart men ändå sjukt att en människa kan förstå en så bra, utan att man ens behöver prata.
Vi sitter i parken nästan hela tiden och det är för att han vet att jag är svår att få med på diverse utflykter, resor eller bara små, enkla överraskningar. Varje gång innan vi sätter oss i parken säger han alltid:
“Klara, jag skulle helst vilja flyga med dig till månen men ska vi sätta oss i parken en stund?”
Jag tolkar det som att han skulle vilja göra allt med mig men han är medveten om att jag inte vågar och därför låter han bli, det känns bra.
Ikväll ska jag och Hugo gå på bio, det ska bli jättemysigt. Vi har jobbat jättemycket med att jag ska våga vara ute i allmänheten utan att få ångest, det går framåt och bakåt hela tiden men just idag känns det hyfsat lugnt.
Vi går hand i hand genom en alé av björkar där löven börjat falla från träden, det ser så rofyllt och mysigt ut. Något som är ännu mysigare är att nu är jag och Hugo tillsammans på riktigt, inte kanske, utan det är vi.
Vi fortsätter ner längs gamla stans fina kullerstensgator innan vi kommer fram till biografen. Jag köper en flaska smaksatt bubbelvatten och Hugo en liten popcorn som han försöker få mig att smaka från.
Filmen rullar på och när den är klar börjar vi röra oss hemåt. Stämningen är bra och jag går därifrån utan ångest. Dessutom är jag jätteglad, för nu ska jag och Hugo bara mysa resten av kvällen!!
Hugo går bredvid mig och håller mig i handen, han säger ingenting men jag vet att leendet på hans läppar betyder att han är stolt över mig. Jag känner mig faktiskt lite stolt över mig själv också, jag fixade det.
När vi är halvvägs hemåt går vi förbi ett gäng med killar, jag kollar lite på dem men inte mer än så förens jag hör en busvissling. Jag försöker stänga av ljuden men busvisslingarna blir till skratt, exakt den typen av skratt som väcker starka minnen från min barndom.
”Hahaha, är det inte du från TikTok?! Jävlar vad du har blivit smal! Du var så snygg innan!!”
Jag harklar mig i ett försök att få bort klumpen i halsen men det hjälper inte. Egentligen vill jag bara gråta, men jag vågar inte röra en min. Hugo försöker fortsätta gå med mig, han har tagit in mig i sin famn nu och håller hårt om mig, nästan för mina öron så att jag ska stänga ute vad killarna säger.
”TikTok tjejen, du är så konstig, vet du det eller? Alla gillade bara dig när du var rolig, du är ingenting utan humor!!”
Där brister det, min största osäkerhet. Det är inte bara jag som blir upprörd, Hugo tänker inte bara fortsätta gå denna gång.
Vi stannar tvärt upp när de sagt klart den sista meningen. Hugo vänder sig mot killarna och skannar igenom dem var för sig med en iskall blick.
“Vad sa du?”
Jag hoppar till. Hans röst är så mörk och bestämd. Orden kommer med ett eftertryck jag aldrig hört förut. Han är inte längre min gulliga pojkvän Hugo utan nu påminde han mig mera om den läraren som äntligen hörde vad som sades till mig i skolan, och som faktiskt vågade reagera.
Killarna blir nervösa och kollar på varandra.
“Uhm- asså- bara att hon borde börja vara rolig igen eftersom att det gick så bra…”
Hugo hörde precis vad de sa första gången och han tänker inte bara låta det passera.
“Det var inte det du sa, men du behöver inte ljuda för jag hörde precis vad du skrek åt henne. Vad är det du anser vara okej med att först kommentera Klaras kropp och sedan även hennes yrkesval?”
Hugo vet hur skör jag är och att jag tar åt mig av det mesta, just därför har han placerat sina händer för mina öron i hopp om att jag ska slippa höra spektaklet runt mig. Han håller mig tätt, tätt intill sin bröstkorg, jag hör hans häftiga andetag och känner en svag doft av hans parfym, den doften som får mig att känna trygghet.
“Eh- det är sant, hon var inte så smal förr…”
“Jaha? Därför anser du att det är okej att säga din åsikt om vad du tycker om det?”
“Uhm nej…”
“Nej, precis. Ni har inte en aning om vad som pågår i hennes privatliv just nu, så snälla killar kommentera aldrig sådant onödigt igen. Definitivt inte heller att hon borde jobba med sådant som andra tycker är roligt men som hon själv mår dåligt av. Som sagt vet ni ingenting om hennes privatliv och ni har inte rätt att lägga er i heller.”
Killarna ser gråtfärdiga ut och trots att Hugo skyddade mina öron från ljudet hörde jag kraften i hans röst.
“Ja- sorry men vi måste gå.”
Killarna hoppar snabbt på sina cyklar och trampar iväg längs allén. Hugo vänder sig mot mig igen och möts av ett par rödgråtna ögon. Jag är tillbaka på ruta 1, igen.
Kapitel fyra
Jag vaknar. Det är beckmörkt runt mig och jag inser snabbt att det är natt. Hugo ligger bredvid mig i sängen och har armen precis bredvid min. Klockan på väggen visar 03:18. Jag borde försöka somna om men först vill jag försöka reda ut tankarna på vad som hände igår, efter att killarna skrikit på mig och Hugo sagt till dem på skarpen.
Jag minns att när Hugo vände blicken tillbaka mot mig efter att ha sett killarna försvinna bakom nästa krök var jag rödgråten och sminket jag kämpat med timmen innan bion hade smetats ut över hela mitt ansikte. Jag kommer ihåg att Hugo drar mig intill sig i en kram och låter mig gråta. Hela min ryggtavla skakar och det är ett under att jag fortfarande kan stå på mina ben. Jag ser över Hugos axel att alla människor som passerar oss slänger en blick åt vårt håll. Just i den stunden orkar jag inte bry mig, varken om människorna, sminket eller att någon kanske skulle känna igen mig där jag står med ansiktet begravt mot Hugos axel och gråter hysteriskt. Det enda som ekar i mitt huvud är en av killarnas kommentarer: ”du är ingenting utan humor och dessutom så jävla smal och ful”.
Vi kommer hem, mycket tack vare att Hugo gick och ledde mig framåt. Han visste att jag inte skulle kunna gå själv utan hans stöd och han visste att vi var tvungna att komma hem. När vi äntligen når ytterdörren hjälper han mig av med ytterkläderna och leder mig i hans famn fram till soffan. Han lyfter upp mig i sin famn och sätter sig sedan ner så att jag hamnar i hans knä med näsan i hans halsgrop. Han vaggar mig sakta fram och tillbaka som att jag vore ett litet barn som precis ramlat ute på gatan och är i behov av tröst, och inte en 23-årig kvinna som tar åt sig av vad några tolvåringar säger. Ingen av oss säger någonting. Men det behövs inte, Hugo vet redan hur hårt detta kommer ta på mig. Han stryker mig med ena handen över ryggen och den andra håller han kring min handled. Han viskar, tyst och försiktigt i mitt öra:
”Det kommer bli bra. Killarna är idioter. Du är så mycket starkare än dem. Vi kommer fixa det här, tillsammans.”
Jag bryter ihop. Varför är han så snäll mot mig? Varför bryr han sig så mycket? Förstår han inte hur dum jag är? Ärligt talat, vad ger jag honom egentligen? Han får ta hand om mig, lotsa mig framåt när jag inte orkar, trösta mig varje gång jag bryter ihop, sitta i parken med mig varje kväll jag får ångest, ja listan kan göras väldigt lång. Tanken att jag nu sitter och förstör Hugos kväll genom att gråta och ha ångest när han egentligen bara vill ha en myskväll framför teven får mig knappast på bättre humör. Jag är i vägen hela tiden. En börda för honom. Någon han dagligen måste ta hand om och anpassa sig för. En riktigt jobbig liten börda. Det bästa vore om jag bara försvann.
Jag slungas med ett ryck tillbaka till sängen där jag nu ligger klarvaken. Tankarna från gårdagen har smugit sig på. Jag orkar inte längre ligga kvar i sängen. Måste gå upp och göra någonting trots att klockans visare inte står på mer än 03:57.
Jag sätter mig försiktigt upp för att inte väcka Hugo, han behöver den sömnen han kan få. Jag går ut till köket och sedan till toaletten. I spegeln ovanför handfatet möter jag mitt bleka ansikte med massa sminkrester och hysteriska gröna ögon. Jag tar ett djupt andetag och går sedan ut till hallen, och hallspegeln. Jag tänder lampan och ställer mig framför spegeln innan jag försiktigt drar upp pyjamas tröjan så att hela min mage visas. Jag granskar min mage uppifrån och ner. Jo, nog har den blivit väldigt liten, men den kan bli mindre. På vissa ställen skiftar hudtonerna och visst blir det en liten kurva på sidan när jag böjer mig ner? Den ska bort. Jag sträcker upp händerna mot taket för att kolla ifall mina revben syns, det gör de. Men inte tillräckligt, de kan synas mer.
Jag går ut i köket för att ta ett glas vatten men drabbas av en stor panikattack. Jag vet inte vad jag ska göra. Hugo brukar alltid finnas vid min sida i sådana här situationer och guida mig igenom dem, men nu sover han och varför ska jag väcka honom? Han är redan trött på mig och jag är en stor börda i hans annars perfekta liv.
Jag ser rött. Som genom en tunnel. Jag måste få bort ångesten. Det ligger en sax på köksbänken och innan någon mer tanke når min hjärna har jag redan skurit upp halva armen. Blodet rinner. Jag känner hur det börjar bulta i armen och först då vaknar jag till liv igen. Vad har jag gjort? Detta är precis som under min tonårstid när det var som värst, mina armar var fulla av sår. Jag gick alltid i långärmat för att dölja såren tills att det en dag inte gick mer, mamma såg det och tog mig till BUP akuten.
Jag står kvar och stirrar förskräckt på armen. Vad ska jag göra nu?
Utan att jag märkt det har Hugo vaknat och sett att jag är borta. Han står nu i sovrumsdörren och stirrar på mig bakifrån. Han har inte sett min arm än.
”Klara, hur är det? Ska vi inte försöka sova? Jag kan sova nära dig om det får dig tryggare.”
Hans röst låter nyvaken och jag hör på honom hur trött han är när han går mot mig bakifrån. Jag har fortfarande inte rört en min eller vänt mig mot honom sedan jag märkte att han var bakom mig. Jag vill inte att han ska se min arm. Hur kommer han reagera?
Jag känner hur han försiktigt lägger en hand på min axel och vänder mig om så jag står med ansiktet mot honom. Han kollar mig rakt i ögonen och jag möter honom med en blick av smärta och ånger. Min underläpp skakar men jag biter tag i den för att försöka hindra gråten som tränger sig bakom ögonlocken. Han försöker ta mig intill sin bröstkorg och ge mig en kram, men jag stoppar honom. Min arm gör för ont.
”Vad är det Klara?”
Jag hör tydligt på rösten hur orolig han är. Jag kollar försiktigt ner på min arm som jag håller i och Hugos blick flyttas från mitt ansikte till min arm. Han hoppar till och kollar med förskräckt blick upp på mig igen. Blicken han nu ger mig säger mer än tusen ord och sedan lägger han sin hand på min rygg och föser mig framåt mot badrummet och medicinskåpet. Han säger till mig med mörk röst att sätta mig på toalettstolen och lägga upp armen i handfatet. Jag lyder honom. Han tar ut bomull, kompresser, medel för att rengöra såret och en salva. Han börjar tvätta runt omkring såret med ljummet vatten. Jag säger ingenting under tiden han håller på att lägga om mitt sår. Han säger inte heller någonting, men det behöver han inte göra för hans blick säger redan allt och jag vet att han anser att ”detta-är-en-sådan-sak-jag-kommer-berätta-för-din-mamma-och-som-vi-ska-åka-in-för”. Jag håller inte med honom. Min mamma behöver inte veta om detta. Hon skulle inte fixa att veta om att jag mår dåligt igen.
Hugo klistrar försiktigt på kompressen på såret han rengjort och tittar sedan på mig igen, för första gången sedan vi kom in i badrummet. Hans blick är, jag vet inte riktigt, det är ingen ”Hugo blick” som jag sett tidigare vilket ger mig en rejäl klump i magen. Det är nästan som att hans ögon säger att han gett upp? Men, det har han väl inte gjort?…
”Du Klara…”
Han suckar djupt och ger min arm en sista blick innan han börjar prata försiktigt och lågmält. Inte hans typiska optimistiskt mörka röst.
”Jag förstår att du gjort såret på armen själv… och, jag förstår nog också varför du gjorde det… var det på grund av vad killarna sa?”
Han ställer frågan till mig med en ton som säger att han redan vet svaret, men ändå vill dubbelkolla.
Jag nickar honom som svar. Det känns tryggast.
”Jag vet om att du kommer säga emot mig nu, men jag vill faktiskt åka in till akuten med din arm.”
Jag rycker till och kollar upp på honom. Han låter så lugn och bestämd.
”Men… klockan är nästan 5 på natten…”
Min röst låter ynklig och skör, den bär knappt.
”Det spelar ingen roll vad klockan är. Vi behöver kolla upp ditt sår innan det blir inflammerat.”
Hans röst är så bestämd att jag inser direkt att det inte är någon idé att argumentera emot. Jag nickar och Hugo tar tag i min hand och hjälper mig på fötter. Han ställer mig mitt emot honom och kollar mig djupt i ögonen.
”Jag älskar dig så mycket och om jag skulle kunna så hade jag tagit all din smärta från dig och lagt på mina axlar istället. Det värsta jag vet är när du mår dåligt. Du förtjänar så mycket mer än detta.”
Jag nickar försiktigt och kollar ner mot golvet. Tårarna trycker på bakom ögonlocken och tillslut orkar jag inte hålla emot längre. Jag låter tårarna falla längs med mina kinder. Hugo kramar mig länge innan han leder mig till hallen och räcker mig min jacka.
Framme på akuten. Alla väggar är så vita och alla människor i väntrummet ser så dystra ut. Här är inget ställe jag vill tillbringa mer tid än nödvändigt. Hugo håller i min hand och rör med sin tumme i små runda cirklar på min handflata. Jag lutar huvudet mot hans axel. Helst av allt vill jag bara vakna upp igen och inse att det bara är en mardröm.
”Klara Zacharova?”
Jag tittar upp. En kvinna med lång läkarrock i 40-årsåldern har precis ropat upp mitt namn och står nu i dörren och blickar ut över väntrummet.
Hugo är snabb, han räcker upp handen och säger att det är vi. Jag tvingas lyfta huvudet från hans axel och resa mig upp. Hugo tar våra saker och lägger armen runt min midja samtidigt som vi börjar gå mot sköterskan.
”Hej, välkomna.”
Sköterskan ger oss ett litet ansträngt leende som Hugo bemöter, jag orkar inte.
Vi följer efter henne genom flera korridorer innan vi kommer till ett rum där det finns en sjukhussäng, ett skrivbord och, om möjligt, ännu vitare väggar än i väntrummet.
Jag blir tillsagd att sätta mig i stolen på andra sidan bordet och Hugo hänvisas till en stol ungefär två meter bort från mig. Alldeles för många meter. Helst av allt hade jag velat sitta i hans knä och gråta just nu men jag är vuxen. Jag måste kunna klara detta själv.
”Okej Klara, jag har förstått att ni åkt in hit för att du har ett relativt djupt sår på armen, stämmer det?”
Kvinnan som hämtade oss i väntrummet sitter nu mitt emot mig och kollar mig i ögonen men jag viker undan med blicken och nickar bara som svar till henne.
”Hur uppstod detta såret?”
Jag kollar först upp på henne och sedan på Hugo med en blick full av panik. Jag har ju inte ens pratat helt med Hugo om detta innan och nu ska jag berätta för en främling? Jag vet inte om jag kan det.
”Jag… ehm… jag… uhm… gjorde… det själv…”
Jag viskar och orden är otydliga men hon hör mig och ger mig en medlidsam blick. Hugo ger mig en blick med styrka, en blick som säger att han är stolt över att jag sa de orden.
”Okej, jag förstår. Får vi ta en titt på din arm?”
Nu lägger jag märke till att det också står en man i högra hörnet. Han kommer fram till mig och presenterar sig som Bengt. Han har redan hälsat på Hugo.
Bengt börjar med att ta bort Hugos tillfälliga bandagering och studerar sedan såret noggrant.
Jag vill inte kolla på det. Det är för mycket blod och kött som syns. Jag vill inte se. Jag ser att Hugo också kollar bort. Jag vet om att han är känslig för blod.
”Såret är ungefär 3 centimeter djupt och 7×3 centimeter stort. Han pratar till den kvinnliga läkaren som antecknar innan han vänder blicken mot mig.
”Jag kommer börja med att tvätta såret ordentligt och sedan kommer vi behöva sy några stygn, känns det okej?”
Vad ska jag svara? De får väl sy i min arm bara jag får komma hem.
”Det känns bra…”
”Vad bra. Du kan följa med in här.”
Han reser sig och pekar på en dörr. Även Hugo reser sig och är på väg att följa efter men Bengt stoppar honom.
”Du, jag tror det är bäst att du sitter i väntrummet under tiden. Vi får inte ha med besökare när patienten är över 18 år.”
Där brister det för miljonte gången denna kvällen. Jag vill ha med Hugo in i rummet.
Hugo kommer fram till mig och tar mig in i hans trygga famn. Doften av hans parfym omfamnar mig och där vill jag stanna för evigt.
”Du, det kommer gå bra. Jag är precis här utanför och väntar när du kommer tillbaka. Jag ska ingenstans, jag lovar.”
Han kollar på mig med en djup blick och återigen nickar jag. Hugo får mig att vända mig om och följa med läkaren in i det andra rummet.
Vi är hemma. Jag sitter vid köksbordet och äter frukost med min bandagerade arm. Hugo har inte vaknat än, vilket jag förstår eftersom det varit en lång natt. Själv somnade jag aldrig när vi kom hem, fastän jag var jättetrött men det var för mycket som pågick i huvudet helt enkelt. Jag har så många frågor, men så lite svar.
Kapitel fem
Idag är det två veckor sedan vi satt inne på akuten. Dessa två veckor har mestadels bestått av att Hugo försökt få mig utanför dörren och att tvätta mitt sår. Än har han inte nämnt att han vill berätta för min mamma om såret, vilket är bra, men jag misstänker att han kommer ta upp det snart.
Jag hör hur duschljudet tystnar och möts snart av Hugo med en handduk runt midjan och bar överkropp. Han ler mot mig där jag sitter i soffan.
”Jag kommer snart, jag ska bara ta på mig min pyjamas.”
”Okej!”
Äntligen är det fredag och dags för det jag längtat efter hela veckan, jag och Hugo ska sitta och mysa framför teven hela kvällen! Missförstå mig rätt, jag älskar mitt jobb men inget slår en fredagskväll i soffan framför ett avsnitt av Friends.
Hugo kommer och sätter sig bredvid mig i soffan, han lägger armen om mina axlar och ger mig en lätt kyss i nacken.
”Är allt okej hjärtat? Du såg lite fundersam ut, är det något speciellt du tänker på?”
“Nej nej, det är lugnt. Jag är bara glad att det är fredag och helg!”
Det var faktiskt sant, jag tänkte inte på något speciellt.
“Vad skönt att höra, blev lite orolig där ett tag!”
Jag kan inte låta bli att le, han är så gullig!
“Men du…”
Hans ton blir allvarligare innan han fortsätter.
“Jag tänkte att vi skulle åka till Göteborg imorgon. Jag har pratat med din mamma så vi kan sova hos henne och Andreas över helgen.”
Jag tittar frågande upp på honom. Göteborg? Vad ska vi göra där? Har han pratat med min mamma utan min vetskap?
”Vad ska vi göra i Göteborg? Varför har du inte sagt något tidigare? Har du pratat med mamma utan att prata med mig först?”
Mina frågor haglar över Hugo och han håller upp händerna som för att skydda sig mot mina attacker.
”Ta det lugnt. Jag tänkte bara att det skulle vara bra ifall du och Therese träffades och pratade lite.”
Jag drar en djup suck och kollar bort från Hugo. Jag tycker han har svikit mig lite, jag ska väl själv få bestämma om jag vill berätta för mamma, inte bli intvingad i det.
“Du… jag förstår att det är jobbigt för dig men du måste prata med henne om det förr eller senare, och gör inte du det kommer jag göra det. Hon har rätt att få veta hur hennes dotter mår, även om det inte kommer göra henne glad så tror jag att hon kommer bli tacksam för att du berättar för henne. Hon bryr sig om dig på samma sätt som jag, det vågar jag lova.”
Jag känner Hugos blick bränna mig i nacken men jag vänder inte huvudet mot honom, jag vill tjura lite. Egentligen är jag fullt medveten om att han har rätt men jag vet hur orolig mamma kommer bli och jag vill inte att hon ska behöva oroa sig för mina problem, hon har tillräckligt mycket själv.
“Hugo, jag förstår dig men jag hade velat att du pratade med mig innan du kontaktade mamma. Hon kommer bli jätteorolig.”
Min röst är skakig när jag försöker sätta ord på mina tankar, och händerna har jag placerat på mina bleka kinder i hopp om att kunna dölja de ensamma tårarna som faller längs med mina kinder.
Men vem är jag att kunna tro att jag kan dölja något för Hugo? Han känner mig bättre än jag känner mig själv i många fall och han lägger förstås märke till tårarna.
Han kramar mig hårt innan han fortsätter prata.
“Jag hade först tänkt ta upp det med dig innan jag tog kontakt med Therese men jag känner dig alldeles för bra och jag är fullt medveten om att du hade sett till att boka in någonting helgen vi skulle åka iväg”.
Jag nickar. Han har rätt, jag skulle försöka boka in någonting för att på så sätt skjuta fram det jobbiga lite till.
”Har du sagt något till henne?”
På ett sätt vill jag att han ska säga att han gjort det för då slipper jag, men på ett sätt vill jag göra det själv.
”Nej, det har jag inte. Jag tycker det ska komma från dig.”
Han tittar upp mot mig och söker min blick innan han lägger till:
”Vill du kan jag självklart sitta med som stöd när du ska prata med henne.”
Jag suckar och skakar på huvudet. Jag behöver göra detta själv. Ingen känner min mamma så bra som jag gör.
Kapitel sex
Tåget rullar. Hugo sover mot min axel och snarkar lite lätt med öppen mun. Det är faktiskt lite gulligt. Jag borde antagligen också försöka sova, vi ska trots allt resa i över 3 timmar men jag är alldeles för nervös för att slappna av. Jag har planerat och skrivit ner i minsta detalj vad jag ska säga till mamma och jag har läst det högt för mig själv flera gånger för att höra så det låter trovärdigt och att min röst är tillräckligt stabil, men klumpen i magen vägrar att släppa. Jag har pratat lite med Hugo om det och han har lovat att stå vid min sida, som han alltid gör.
Till slut somnade jag antagligen på tåget för jag vaknar av att högtalarsystemet ropar ut:
”Nästa station Göteborg Central, nästa Göteborg Central!”
Hugo sträcker sig ljudligt och gäspar stort innan han vänder huvudet mot mig och ler snett.
”Godmorgon! Sov du också?”
Hans röst låter nyvaken och är mörkare än vanligt när han plirar mot mig med sömndruckna ögon.
”Ja, lite sov jag.”
”Vad bra! Då är vi pigga och utvilade nu!”
Utvilad vet jag inte riktigt om jag känner mig men Hugo strålar av energi när vi börjar vandra nerför perrongen. Han håller mig i handen samtidigt som han drar resväskan efter sig med den andra.
Hugo stegar fram mot en taxi han beställt dagen innan och vi sätter oss i baksätet. Taxin börjar rulla och jag drömmer mig bort när vi kör förbi alla ställen där jag som tonåring tillbringade nästan all min vakna tid. Schillerska gymnasiet där jag gick estet musik, min gamla högstadieskola och Nordstan där jag och mina tjejkompisar alltid shoppade varje fredag efter skolan eftersom vi slutade tidigt.
Till slut rullar taxin in på gårdsplanen. Det gula huset tonar upp sig och jag hör genom bilrutan hur hundarna redan börjat skälla. Taxin stannar och innan vi hunnit öppna båda dörrarna har vi två cocker spaniels i knät. Svansarna piskar mot mina ben och det dröjer inte länge förrän jag får en blöt hundpuss.
”Men åh, Bosse!!!”
Jag skrattar samtidigt som jag gör allt i min makt för att få bort honom från mitt ansikte. Jag hör mammas steg över grusplanen och känner hur vikten i knät avlägsnas när hon lyfter bort Bosse. Jag kliver ur bilen och kan äntligen sträcka på mig. Hugo har redan börjat prata med Andreas, de fann varandra direkt första gången de träffades och nu är de som gamla bästisar, trots åldersskillnaden. När jag vänder blicken mot mamma lägger jag märke till hur hon kollar på mig, hon granskar mig uppifrån och ner med allvarlig blick och det gör mig genast nervös. Kan hon verkligen läsa av mig så lätt? Det må vara varmt ute men inte så varmt att min tunna långärmade tunika skulle sticka ut på något vis. Jag stegar fram mot henne och ger henne en kram som hon snabbt besvarar.
”Men hörni, vad säger ni? Är det inte läge att gå in och äta innan maten blir kall? Jag är utsvulten!”
Andreas klappar sig menande på magen och hans hurtiga stämma tränger sig in i allas huvuden och leder till att vi börjar gå mot ytterdörren. Hungern är ett av Andreas mest utmärkande personlighetsdrag, och även det som jag mest fascineras av hos honom.
Jag tänker skynda lite för att komma ikapp Hugo och be honom hjälpa mig att dra en vit lögn om varför jag inte kan äta, men innan jag hinner börja länga mina steg känner jag en bekant hand på min axel. Jag vänder lite på huvudet och ser att det är mamma. Hon ler, men leendet når inte ända upp i ögonen som det annars alltid brukar göra. Min mamma har det vackraste och genuinaste leendet jag vet och det får mig alltid att känna mig trygg, men inte idag. Och sedan uttrycker hon orden som får det att vända sig ordentligt i min mage.
”Du Klara, jag behöver att vi pratar lite i enrum efter middagen.”
Jag blir så pass tagen på sängen att jag bara står och stirrar på henne i några sekunder i hopp om att jag kanske hört fel, men när hon inte säger något mer förstår jag att jag hört precis rätt och jag svarar bara med en lätt nickning.
Hela familjen sitter nu samlade kring middagsbordet i finrummet och pratar, eller ja, alla utom jag pratar. Jag är fullt upptagen med att fundera ut vad det kan vara som mamma vill prata med mig om. Jag hade ju bara tänkt att det skulle vara jag som hade något att berätta…
Maten på alla tallrikar, även min, är uppäten och disken står i diskmaskinen. Hugo tar min hand och tillsammans baxar vi upp våra resväskor för trappan till övervåningen. Dörren stängs bakom oss och jag slänger mig lättad ned i sängen. Hugo lägger sig bredvid mig och föser försiktigt bort en hårslinga som fallit fram i mitt ansikte. Våra pannor ligger bara några millimeter från att nudda varandra och jag känner hur Hugo blåser varmluft i mitt ansikte varje gång han andas ut. Han trevar efter min hand och när han hittar den kramar han till lätt.
“Du, är allt okej? Jag tyckte att du var väldigt tyst under middagen.”
Hugo makar sig lite närmare mig och flätar samman våra ben. Han ger mig en lätt puss i pannan, så lätt att hans läppar knappt hinner nudda vid min hud innan de försvinner igen, men det är tillräckligt för att ett pirr ska gå genom hela min kropp. Det börjar ända nere i tårna tills det till slut når mina läppar som genast spricker upp i ett mega stort leende innan det är min tur att kyssa honom, denna gången direkt på munnen.
Jag vet om att detta är ett perfekt tillfälle att diskutera mamma men just nu tilltalar det mig mera att få ligga och mysa med Hugo. Vi har kommit på en lek som är att för varje ny kyss måste den appliceras på ett nytt ställe. Hugo börjar med att ge mig en lätt puss på nästippen. Jag fortsätter genom att ge honom nästa kyss på kinden, och så fortsätter vi att hålla på i flera minuter tills varenda ställe i våra ansikten inte längre är okyssta. Hugo ler mot mig innan hans läppar börjar vandra neråt mot min hals, och även bröstkorg. Han lyfter försiktigt på min blus och börjar kyssa mitt nakna bröst. Ett lätt stön utsläpps från mina läppar och i den stunden insåg jag också att min mamma befinner sig på andra sidan väggen.
“Hugo, mamma är precis under oss!!”
Jag viskar i Hugos öra och han flyttar frågande blicken upp mot mig.
“Mamma är precis under oss.”
Jag upprepar mig eftersom att jag förstod på Hugos förvånade ansiktsuttryck att han inte hört vad jag sa tidigare.
“Juste, fan. Förlåt, jag tänkte inte alls på det.”
Han flyttar sig återigen upp till mitt ansikte så att jag kan känna hans varma andedräkt.
“Det är okej, jag tyckte om det, och du, hade det inte varit för att jag är så pryd, hade du fått se på annat!”
Jag ler illmarigt mot Hugo och han ler tillbaka. Han verkar helt ha glömt bort frågan han tidigare ställde, och även det faktum att jag totalt ignorerade den.
Kapitel sju
Brasan sprakar inuti kaminen som står i hörnet och lyser upp vardagsrummet. Jag och mamma hjälps åt att fylla soffbordet med skålar fyllda av snacks, godis, nötter och annat gott. Kaffemaskinen är igång och beräknas vara färdig lagom i tid till när Hugo och Andreas kommer tillbaka från promenaden med hundarna.
När den sista skålen är på plats slår jag mig ner i soffan och mamma är inte sen att haka på. Stämningen i rummet är tryckt och jag letar febrilt i huvudet efter något att säga som kan lätta upp.
“Vill du kolla på något?”
Jag gör en gest mot teven samtidigt som jag sträcker mig efter fjärrkontrollen.
“Ja, jo kanske det men jag tänkte att vi skulle prata först.”
“Okej absolut, något speciellt du tänkte att vi skulle prata om?”
Jag sväljer och tittar åt mammas håll. Vad kan det vara hon vill prata om?
“Ja, det är faktiskt ett väldigt viktigt ämne som jag skulle vilja ta upp, och jag vill att du låter mig prata till punkt.”
Jag nickar. Jag kan inte hindra det längre, bara låta det ske.
“Jo, det är så att jag undrar hur Hugo är mot dig, är han snäll? Jag såg på en av dina instagrambilder att du hade ett stort blåmärke och du bär fortfarande långärmat trots att det är jättevarmt här inne.”
Mamma harklar sig och drar en djup suck samtidigt som hon söker min blick. Jag kollar bort, rädd för vad som komma skall.
“Är det så att Hugo slår dig?”
Denna gången spänner mamma blicken i mig och ger mig ingen chans att fly, men innan jag hinner svara hör vi knäppandet från låset och dörren som öppnas.
Andreas kliver in först i hallen och han märker direkt att något inte står rätt till. Hans frågande blick vandrar från mamma till mig och precis när Hugo är på väg att kliva in genom dörren slår Andreas igen den och låser. Han släpper hundarna och sätter sig bredvid mamma.
“Var det som vi trodde?”
Mamma nickar och kollar på mig. Jag sitter som förstenad. Kan inte röra en min, måste försöka smälta vad som pågår.
“Andas Klara, han kommer aldrig mer få komma in här, jag lovar.”
Mamma flyttar sig närmare mig och lägger armen runt min axel, men jag reser mig och går mot dörren för att öppna den och släppa in Hugo.
“Åh hej hjärtat! Jag tror dörren gick i baklås efter att Andreas gått in så det var bra att du kom och öppnade.”
Hugo lutar sig framåt för att krama mig men Andreas går in emellan och tar tag kring Hugos axlar och trycker upp honom mot ytterdörren. Innan jag hinner reagera har Andreas näve träffat Hugo precis mellan läppen och näsan, blodet rinner ur hans näsa och sprids ut över hela hans ansikte, men trots detta släpper inte Andreas honom.
Mamma kommer bakom mig och försöker dra med mig till köket för att jag ska slippa se spektaklet som sker men just då släpper chocken.
“STOPP!!!! Sluta!! Snälla!! Vad håller du på med??!!”
Jag skriker och min röst låter gäll vilket får Andreas att reagera. Tårarna sprutar ut från mina ögon och jag springer fram till Hugo som halvsitter i en livlös hög precis vid skohyllan.
“Hur mår du?”
När han hör min röst öppnar han sakta ögonen och man kan ana början till ett litet leende på hans läppar.
En våg av lättnad sköljde över mig, han lever.
“Klara, vad är det egentligen som pågår?”
Mamma står och kollar frågande ner på mig och Hugo där vi sitter bland massa skor. Hon har hämtat en tvättlapp med kallt vatten som jag ska använda för att tvätta hans ansikte. Jag tar tacksamt emot den och börjar badda runt hans läppar. Hugo har vaknat till nu och sitter ordentligt upp med vidöppna ögon. Jag kan se att flera tankar far genom hans huvud, stackarn förstår ingenting.
“Klara?”
Mamma gör sig påmind och denna gången kan jag inte smita.
“Ska vi kanske sätta oss i soffan och prata igenom detta?”
Hugos röst skär genom tystnaden som lagt sig över huset, till och med hundarna är knäpptysta.
“Jamen det låter väl som en bra idé.”
Andreas rör sig framåt mot oss och hjälper först mig på fötterna innan han tar Hugo under armen och lyfter upp honom.
Mamma och Andreas går först med Hugo och mig i släptåg.
Jag rycker tag i Hugos tröja vilket får honom att stanna. Han ställer sig tätt intill mig, precis så som han vet att jag älskar och känner trygghet. Jag vill bara börja gråta.
“Förlåt, allt detta är mitt fel”.
Min röst låter grötig och orden kommer fram hulkandes.
“Ta inte på dig all skuld, det är inte ditt fel att Andreas slog mig. Jag ser fram emot att höra hans förklaring.”
Det sista säger han med en blick vilande mot vardagsrummet.
Hugo går fram och sätter sig i fåtöljen mittemot Andreas. Jag tvekar en stund på om jag ska sätta mig i Hugos knä eller i soffan bredvid mamma, tydligen tänker jag lite för länge eftersom att jag lägger märke till hur hela familjen stirrar på mig. Jag väljer platsen bredvid mamma, bara för att inte dra till mig onödig uppmärksamhet.
“Okej… ehm, vem känner för att börja?”
Hugo bryter tystnaden och allas blickar vandrar till mig. Antar att det bara är att riva plåstret nu.
“Mamma, Hugo slår inte mig. Du har missuppfattat det helt. Han är den som får mig att må bra. Han finns alltid där och stöttar mig och hjälper mig med allting. Han är den jag älskar mest och jag skulle aldrig kunna leva en dag utan honom. Han gör mig hel.”
Jag har suttit och kollat mamma djupt i ögonen hela tiden medan jag pratade för att hon ska förstå att det är mina ord och inget Hugo tvingar mig att säga. Efter att jag avslutat den sista meningen reser jag mig upp, går fram till Hugo och sätter mig i hans knä, platsen jag längtat till ända sedan vi kom hit. Han ger mig ett snett och lite frågande leende innan jag vänder mig mot resten av familjen igen.
“Jag har haft lite problem med maten på sistone… och såren och blåmärkena på min kropp kommer inte från Hugo utan från mig själv.”
Jag pratar tyst med blicken riktad mot golvet. Tårarna trycker på bakom ögonlocken men jag gör allt för att inte börja gråta, även om det är lönlöst. Jag har varit så rädd för att berätta min innersta hemlighet och nu är den helt plötsligt ute. Jag lyfter blicken för att kolla på de andra, och ser det som får mitt hjärta att gå i tusen bitar. Mamma gråter. Hon ligger hopkrupen vid Andreas sida och gråter i ren panikångest. Precis som jag brukar göra vid Hugos sida, när jag har en panikångestattack. Jag vänder förskräckt blicken mot Hugo. Han ger mig en blick innan han reser sig med mig i famnen och sätter ner mig bredvid mamma som vänder sig mot mig. Vi kollar på varandra innan vi omfamnar varandra och börjar gråta. Hugo gör en gest åt Andreas och tillsammans lämnar de oss ensamma och allting blir som en dimma.
Kapitel åtta
Hela vägen hem har jag märkt på Hugo att något inte står rätt till. Han har inte pratat ordentligt med mig sedan kvällen när vi alla satt i vardagsrummet hemma hos mamma. Jag brukar tycka att jag känner Hugo utan och innantill men nu känns det som att jag tittar på en främling. Han ser rakt igenom mig.
Hugo sätter nyckeln i låset till vår gemensamma lägenhet i Vasastan och kliver in. Jag börjar sparka av mig skorna men jag märker att Hugo inte gör detsamma. Han står istället och bara stirrar framför sig innan han till slut vänder sig mot mig.
“Du Klara… jag har pratat med Hampus och jag tänkte sova där över natten. Jag behöver komma iväg och tänka lite.”
Tänka lite? Vad ska det betyda? Är det här slutet? Slutet för mig och Hugo?
“Va-ad m-menar du? Gör du slut?”
Orden kommer fram skakigt och jag går upp i pitch, som alltid när jag är på väg att få en panikattack.
“Nej nej, jag gör absolut inte slut! Jag skulle aldrig lämna dig. Men det är mycket som hänt denna helgen och jag behöver få komma bort och… tänka lite.”
Hugo har kommit närmare mig och satt händerna vid min midja. Jag vet hur rädd han är om mig och att jag ska ta detta fel.
“Klara, det har inget med oss att göra utan det är bara tankarna efter helgen som snurrar och jag måste komma iväg för att kunna reda ut alltihopa. Vi träffas imorgon igen, okej?”
Jag nickar fastän det inte alls känns okej. Jag hade tänkt att vi skulle mysa framför teven och bara njuta av ensam tiden, men han hade tänkt något annat. Samtidigt är jag fullständigt medveten om att även om man är tillsammans, ska man klara av att sova några nätter utan varandra, men jag hade bara inte trott att den natten skulle komma nu.
“Du, det kommer gå bra. Jag måste sticka nu men kom ihåg att jag älskar dig, och är det något så ring bara. Lova mig det.”
Jag nickar bara.
“Snälla Klara, säg något.”
Hugo ser så plågad ut att det känns som att mitt hjärta vrids om flera varv.
“Jag älskar dig också.”
Något annat får jag inte ur mig.
Hugo suckar och ger mig en puss på hjässan innan han vänder sig om och går ut genom dörren med orden:
“Hejdå Kristina, vi ses imorgon.”
Plötsligt var jag själv i lägenheten med ouppackade väskor och ångest som sakta kom krypande.
BLACK
Timmarna går. Jag vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag vill göra. Jag funderar på att ringa Bella, min kusin och bästa vän, men samtidigt orkar jag inte förklara situationen för henne även om hon är en jävel på att förstå mig, även när jag inte förstår mig själv. Jag överväger med mig själv och ringer Bella, för trots allt skulle det kännas skönt att slippa vara själv.
“Hej gumman! Vad har du på hjärtat?”
Innan jag hinner svara, avbryts jag av Liam, Bellas son, som skriker i bakgrunden.
“Vänta, en sekund.”
Bella ursäktar sig och jag hör hur hon går iväg och tar tag i Liam problemet innan hon återvänder till telefonen.
“Förlåt, Liam blev lite ledsen men jag lämnade honom till Karl.”
“Det är absolut ingen fara.”
Jag log lite för mig själv och kom på att jag inte tänkt på Hugo under hela samtalet jag haft med Bella.
“Vad hade du på hjärtat? Kan du inte starta FaceTime?”
“Det var väl egentligen inget speciellt så…”
Jag hör själv att jag inte alls låter övertygande, och mycket väl hör Bella också det.
“Jag är hemma hos dig om tio minuter.”
Sedan lägger hon på.
Mycket riktigt plingar det på dörren knappt tio minuter senare. Jag öppnar ivrigt dörren och möts av Bellas strålande leende. Hon kliver in i hallen och kramar mig hårt. Hon doftar sött av någon slags parfym och även om hon inte är Hugo så känns det väldigt bra att ha henne där.
“Här!”
Bella räcker mig en kasse och jag öppnar nyfiket upp den och när jag ser innehållet kan jag inte låta bli att dra på munnen. Två stora Marabou chokladkakor och en kladdkaka.
“Du känner mig så bra!”
Bella bara ler och börjar gå in mot vardagsrummet. Jag fixar glas och bestick och sedan sätter vi oss i soffan med kladdkakan i mitten. Bella tar en sked och jag ser verkligen hur hon njuter innan hon återigen vänder blicken mot mig.
“Berätta nu. Allt.”
Och jag berättar allt. Från början till slut. Okej, jag kanske låter bli att nämna vissa detaljer som har med sexlivet att göra, men annars allt.
När jag är klar sitter Bella tyst en stund och stirrar tyst framför sig innan hon frågar:
“Älskar du honom?”
“Så att det gör ont. Jag är livrädd att förlora honom.”
Hon nickar.
“Jag tänker såhär. Hugo är en jättefin kille på alla sätt och vis. Det är inte så konstigt att han kände behovet av att komma iväg och umgås med sina killkompisar lite innan ni diskuterar allting igen. Med tanke på att han blev anklagad för att misshandla den han älskar mest och dessutom blev misshandlad av Andreas så kan jag förstå att han har mycket att tänka igenom som han kanske inte vill tynga ner dig med. Jag förstår att det känns skit att han bara åkte direkt när ni kom tillbaka till Stockholm men i slutändan tror jag att det var rätt beslut av honom. Att ni sover borta från varandra någon natt och får in andra personers synvinkel på det hela. Du får mina åsikter och jag kan nästan garantera dig att han och Hampus också diskuterar detta.”
Jag sitter tyst i någon minut bara för att hinna smälta allting Bella sagt.
“Du har helt rätt. Jag förstår honom. Men jag är så rädd för att han ska lämna mig när han är den jag litar mest på av alla i hela världen.”
Jag sätter ansiktet i händerna och börjar gråta. Jag ser i ögonvrån hur Bella makar sig närmare mig och lägger armarna om mig.
“Jag förstår dig gumman, men ta inte ut något i förskott. Jag har väldigt svårt att se att Hugo skulle lämna dig. Han kommer tillbaka imorgon och fram tills dess är jag här.”
Jag nickar och lutar huvudet mot Bellas axel. Fan vad jag saknar Hugo.
Kapitel nio
Jag vaknar morgonen efter för att solens strålar har letat sig in genom persiennen. Bella har förmodligen redan gått upp och åkt iväg till jobbet. Jag sträcker mig ljudligt och slänger sedan mödosamt benen över sängkanten och vandrar ut mot köket. På köksbordet har Bella dukat fram frukost och lämnat en lapp.
“Godmorgon gumman <3
Jag har åkt till jobbet men har fixat lite frukost du kan äta, det är viktigt!
Hugo kommer säkert hem snart, oroa dig inte!
Ring mig ikväll!
PUSS”
Jag ler lite för mig själv när jag ser lappen. Tänk att jag fått en så fin kompis!
Jag gör som Bella säger och är precis beredd att sätta mig vid frukostbordet när det ringer på dörren. Jag börjar vandra mot hallen men hinner knappt halvvägs när jag hör det bekanta knäppandet av låset. Innan någon mer tanke hinner nå min smått förvirrade och morgontrötta hjärna står Hugo framför mig.
“Hej Klara.”
Hans röst låter dämpad och inte alls glad och hurtig som den annars brukar göra oavsett tid på dygnet.
“Hej…”
Stämningen är tryckt av så många outtalade ord.
“Du, ska vi sätta oss i köket och prata lite?”
Hugo ser så dyster ut att mitt hjärta slår en dubbelvolt och jag får kämpa rejält mot impulsen som bara vill springa fram och borra in näsan i hans halsgrop.
Vi sitter mittemot varandra med frukostgrejerna huller om buller. Jag vill inte möta Hugos blick för att då är risken stor att jag börjar gråta.
“Okej, jag antar att jag kan börja…”
Hugo drar en djup suck och kliar sig i nackhåret innan han fortsätter.
“Först och främst, förlåt för att jag bara stack igår direkt när vi kom hem. Jag hade kunnat berätta det för dig tidigare eller åtminstone väntat med att åka tills att vi landat lite. Jag var egoistisk och tänkte bara att jag ville ut och ta en öl med grabbarna för att slippa tänka på helgen, jag tänkte inte på hur du mådde efter allt som hänt.”
Hugo ser uppriktigt ångerfull ut och jag vill bara resa mig och släta ut oros rynkan han har fått mellan ögonbrynen.
“Det är okej. Jag ringde Bella och hon har sovit här inatt. Även om jag först inte förstod någonting så tror jag att du tog rätt beslut i att sova borta en natt. Jag behövde få prata med Bella och höra hennes twist på det hela.”
Min röst låter hyfsat stabil och under några sekunder vågade jag faktiskt ha ögonkontakt med Hugo.
“Nej, det är inte okej! Jag sa att jag aldrig skulle lämna dig och ändå var det precis det jag gjorde igår. Jag har varit så orolig för dig. Du anar inte hur glad jag blev när jag såg att du hade kortärmat på dig. Jag förstår inte hur jag tänkte när jag trodde att en öl och en natt utan dig skulle lösa några problem.”
Hugos röst är skakig och gäll och jag tycker mig skymta något som kan vara början till tårar i hans nougatbruna ögon. Jag reser mig försiktigt upp och drar ut Hugos stol så att jag kan sätta mig i hans knä. Han ger mig en lätt kyss på hjässan och viskar tyst i mitt öra:
“Förlåt Kristina. Från och med nu och för all framtid är det alltid vi.”
Jag lyfter på huvudet och tittar rakt in i Hugos ögon.
“Det låter som en bra plan det.”
Hugos ansikte bryter upp i ett mega stort leende och jag kan inte låta bli att le tillbaka. Bella hade rätt, Hugo är en jättefin kille på alla sätt och vis och han skulle aldrig svika mig, om det inte är så att han redan gjort det…?
Författare: Emelie Ifvarsson