Potatis och fisk

Två noveller från Mattias Kronstrands kort-kortnovellbok, utgiven på KROMA förlag. www.kroma.se

Potatis och fisk

Vi skulle snart äta middag. Jag var irriterad över att du, min äldste son inte ville duka idag heller. Bara på lördagar sade du. Nu hade du fastnat i någon tanke och jag försökte få kontakt med dig. Din hand följde stolsryggens ovankant och sedan längs sidan ner mor benet.

– Mamma….
– Ja, sade jag och hällde av potatisvattnet.
– Mamma!
– Ja, sade jag, mer irriterat.
– Mamma, när…
– Ja, vad är det! Riktigt argt nu.
– Mamma! När jag dör. Är du i himlen och väntar på mig då?
Matlagningen stannar. Allt stannar. Rösten är inte arg längre, men bär inte riktigt.
– Ja gubben, får jag fram.
– Då ska jag springa till dig jättefort. Och göra ett superhopp upp i din famn.
Du klättrar upp på stolen och visar. Jag tar emot dig. Står där och håller om. Hårt.
– Vad fint hjärtat. Vad glad jag blir.
Du gör dig fri, får syn på mina tårar och säger:
– Mamma. Varför är du blöt i ögonen om du är glad?
– Man kan gråta av glädje, säger jag.
Du hoppar ner. Frågar vad det blir för mat.
– Potatis och fisk.
– Blä, det vill inte jag ha.

Hej

Jag är tretton år. Står och väntar på perrongen. Det vanliga tåget du alltid kommer med saktar in. Stannar. Jag har samlat mod hela veckan. Du är två år äldre än jag. Det är mycket. Jag rätar upp mig. Lägger luggen tillrätta. Spejar. Får syn på dig! Magen kramas ihop. Du har just stigit av tåget och går perrongen fram. Jag stödjer mig mot en pelare. Vill få min stela kropp att se avslappnad ut och din blick att hitta min.
– Hej, säger jag.
– Hej, svarar du.
Du fortsätter att gå och jag att stå, fast min kropp vill falla ihop efter anspänningen. Ett hej. Bara det. Men vilket bara!