Profeternas fred

I själarnas boning hade det en eftermiddag kallats till ett mindre möte. Det var Muhammed som kallat Jesus och Moses till ett sammanträde för att avhandla vissa viktiga frågor. Gästerna infann sig i god tid och man hälsade vänligt på varandra.

Moses,som var äldst, inledde med att uttrycka sin glädje över att se de andra och hävdade att allt för lång tid hade gått sedan deras senaste sammanträffande. Det var nu 1 400 år sedan de senast hade mötts. Javisst ja, invände Jesus, det var ju när du Muhammed var ute på din nattliga resa och red omkring på Buraq som vi senast sågs. Du levde ju dessutom rent fysiskt vid den tiden och jag kommer ihåg vårt möte den gången. Det var mycket givande. Det var ju direkt ovanför tempelplatsen eller Haram-al Sharif som vi träffades den gången. Det var ett kort men intensivt möte. De andra höll med om att deras förra möte hade varit mycket positivt och stämningen började att bli god.

Jag har kallat till detta nya möte detta nya möte för att som  ni vet har våra anhängare nere på jorden hamnat i en ytterligt destruktivt läge. Våra anhängare mördar, misshandlar och skändar varandra dagligen. 

Jag vet, inflikade Moses, dessutom slåss ju dina anhängare inbördes och avrättar varandra och spränger varandra i bitar. Muhammed såg lite missnöjd ut och svarade att under 1600-talet hade minsann de kristna varit inblandade i blodiga konflikter vilket nästa lett till den europeiska civilisationens undergång. Det var minsann inte bara hans anhängare som stred inbördes.

Vi måste försöka att få ett slut på alla strider mellan våra anhängare fortsatte Muhammed och det måste vara ett gemensamt arbete. Jesus invände att det verkar som om konflikterna mellan hans och Muhammeds anhängare nästan alltid pågått och var osäker på hur man skulle kunna få dem att upphöra. Muhammed invände att den värsta konflikten i den moderna historien inte var mellan dessa grupper, utan mellan Jesus anhängare och Moses. Förvisso har det förekommit blodiga konflikter mellan kristna och muslimer, men att organiserat och industriellt utrota någon tillhörde 1900-talets tidiga historia och i den processen hade hans anhängare inget ansvar. Jesus hävdade att han inte kunnat göras ansvarig för utrotningen av Moses folk och att muslimerna sannerligen hade utrotar minst en miljon av hans anhängare i nuvarande Turkiet. Om du inte kan anses ansvarig för folkmordet i Europa så kan väl inte jag heller göras ansvarig för händelserna i Turkiet 1915, där dessutom situationen var mycket speciell.

Sluta bråka, ropade Moses. Vi kan inte sitta här och sätta igång någon sorts blame-game,. Vi måste se framåt och se vilka möjligheter den nuvarande historiska situationen erbjuder. Jesus och Muhammed tittade lite snett på varandra, men höll i grunden med Moses om att det nu gällde att se framåt och inte gräva ner sig i historiska oförätter.

Vi måste skapa några gemensamma grundläggande principer, förklarade Muhammed, som vi alla kan ansluta oss till. Har vi inte det redan, mumlade Moses och rev sig i skägget, vi har ju mina gamla tio bud. Jesus begärde ordet och menade att dom ju varit kända i flera årtusenden, men ändå inte fått genomslag. Moses blev arg och tillade att det kanske berodde på att vissa övergav sina fäders tro och skapad en ny religion. Nu  ingrep Muhammed och uppmanade dem till att försöka vara konstruktiva och inte fortsätta en tvåtusen år gammal konflikt.

Jesus tog till orda igen och menade att hans principer från Bergspredikan om att du skall älska din nästa som dig själv skulle kunna ligga till grund för en ny världsordning. Principen är bra, medgav Muhammed, men den måste konkretiseras och anpassas till vår tid för att kunna bli verkningsfull. Stämmer, tillade Moses, och fortsatte att riva sig i skägget.

Muhammed fortsatte, vi måste komma över att människans lojalitet och ansvar inte bara gäller för den egna gruppen och utan även för övriga. Att kränka någon människa för att den tillhör en viss religiös grupp måste förbjudas. Vi måste först se människan, innan vi ser den religiösa tillhörigheten. Att kränka någon av en annan grupp måste ses som lika illa som att kränka någon av den egna och tillade han, det fick dessutom inte finnas något tvång när det gällde religion. Klokt talat, yttrade både Moses och Jesus, och föreslog att man skulle arbeta fram en plattform som byggde på dessa principer och försöka att informera alla sina anhängare om principerna.

Så satte man sig att arbeta fram en resolution som skulle gälla alla Abrahams barn. De döpte plattformen till ” Profeternas fred”

Förhandlingarna fortsatte i flera dagar och efter mycket hårt arbete proklamerade de följande text,

Profeternas fred.

Vi har efter förhandlingar enats om följande principer för alla våra anhängare.

1. Inget våld får användas mot någon på grund av dennes religiösa tillhörighet.

2. Varje religiös grupp skall respekteras och ges möjlighet att utöva sin religion och sina seder så länge de inte kränker någon annan.

3. Vi tar gemensamt ansvar får våra religiösa byggnader. Om någon synagoga, moské eller kyrka attackeras är det allas ansvar att försvara den. Om den skadas eller helt förstörs skall det också vara allas ansvar att återuppbygga den.

4. Alla måste inse att vi är Abrahams barn och att det som förenar oss är så mycket mer än det som skiljer oss.

5. Den respekt som vi skall visa varandra skall också omfatta dem som tillhöra någon annan religion än de abrahamitiska.

6. Vi anse dessa principer som okränkbara och att den som bryter mot någon av dem skall bestraffas.

De tre herrarna var mycket nöjda med sin deklaration och fortsatte sina samtal. De kom fram till att det inte denna gång skulle dröja 1 400 innan de sågs igen utan att de skulle ses någorlunda regelbundet för att stödja och skydda sina anhängare.

De diskuterade slutligen om de skulle återvända till jorden, men alla var ytterligt tveksamma till detta. Många av mina anhängare skulle nog bli upprörda om jag kom tillbaks och predikade fattigdomens evangelium, beklagade sig Jesus. Jag tror att även jag skulle få problem sade Muhammed och Moses skrattade och tillade att det sannerligen skulle gälla honom också.

Författare: Anders Kjellström