Psyket

Vilken klyscha. En medelålders dam som vankar av och an i den nästintill tomma korridoren bekräftar bara stereotypen av ”galning”. Psykfall. Hennes högra sida av kroppen hänger inte riktigt med och det rycker metodiskt i ena mungipan. Håret är grått och lång, uppsatt i någon slags misslyckad hästsvans. Det kan inte ha vidrört en borste på åratal. Fram och tillbaka. Om och om igen. De byxor hon blev tilldelad av personalen hänger oattraktivt i baken och är alldeles för stora för hennes magra kropp. Hon ser så snäll ut. Snäll och trasig. En sådan tragisk kombination.

I dagrummet går den unga mannen runt. Hans ben tycks inte kunna hålla sig stilla några längre stunder. Den unga mannen är blott 19 år gammal och nyfikenheten inom mig växer. Snygg kille. Mörk, lång och välbyggd. Han tackar och bockar så djupt att huvudet nästan vidrör den gulaktiga mattan som pryder golvet. Varje gång någon ger honom uppmärksamhet åker huvudet ner i mattan. Ja, nästan i alla fall. Så tacksam för minsta lilla uppmärksamhet. Hans ansikte är det snällaste jag någonsin skådat. Hans sug efter cigaretter är så stark att jag nästan känner hans plåga.

Han våndas. ”Snälla rara personal kan jag få ett nikotintuggummi” vädjar han som en vacker hundvalp. Bedjande med mörka, stora ögon.

”Kom hit istället” säger jag och gestikulerar med handen att han ska komma och sätta sig i den blåa fåtöljen bredvid mig. Jag stäcker mig efter väskan som är placerad på den gula mattan framför mig. Han iakttar varje rörelse med ivrig uppsyn. Jag tar upp ett orört paket Blend ur väskan och räcker honom asken ”Här har du, rökning är inget för mig”. Hans ögon tåras och är nära att svämma över. Han frågar artigt om han får pussa min hand. Det behövs inte, intygar jag  men han tar sakta min hand och för den till munnen för att ge den en lätt puss. 

”Jag tackar, tackar, tackar” och huvudet åker ner till knäna när han bockar i sittande ställning. Den unga sköterskan ler och blinkar till mig med ena ögat. Hon var uppriktigt glad för mannens skull. Det var jag med.

Mitt ibland dessa helt normala galningar sitter en vacker, ung kvinna med lång ljust hår som nästan helt täcker hennes sockersöta ansikte. Diabetes, ätstörning och träningsmani var henens otäcka diagnoser. Inte så värst skrämmande va ? Jag skäms över mina egna fördomar och inser att Jag, precis som dem sitter i de blåa fåtöljerna.

Vem vet vad resten av sällskapet tänker om Mig? kanske gissar de min problematik när jag lämnar dagrummet för att bege mig till ”mitt” rum ? Fast jag tvivlar. Det verkar inte finnas en ond tanke hos dessa människor. För här. Här på avdelning 37 får du vara precis som du är. Det är ingen som bryr sig om oborstat hår, svettlukt, trött osminkat ansikte eller illasittande kläder. Här får du vara precis som du är.

Du får vara tyst likt en dövstum och sitta i den avlägsna delen av rummet. Ingen stör. För vi alla förstår att den självutvalda tystnaden och val av plats i rummet betyder ”STÖR EJ”

Du får sjunga högt och börja dansa utan att någon höjer på ögonbrynet. Tvärtom så sprids leendena och den dystra stämningen lättas upp något.

Gränserna mellan ”galen” och ”normalt” suddas ut helt och kvar finns bara Människan. Människan med brister och en vacker nakenhet. Här. Här är vi bara människor. Dessutom de modigaste av människor.

Vi är som vackrast när vi är sårbara. När fasaden har spruckit för länge sen och masken helt har torkat ut. När det ända som återstår är kött, blod och skelettet som håller dig upprätt. Och självklart hjärnan. Hjärnan som är frisk, sjuk, halvsjuk, trasig, grubblande. Välj själv benämningen som är din.

Att vara på ett ställe där inga fördomar existerar, ett ställe där de ser psykisk ohälsa som något naturligt. Något som är lika vanligt och icke skamfullt som ett brutet ben. Ett ställe där dussintals händer är utsträckta av omsorg och det ända du behöver göra är att ta emot dem. Det är guld värt.

En ny kvinna går långsamt fram till kaffemaskinen. Med robotliknande rörelser för hon koppen till munnen och de torra, spruckna läpparna. Hon kan inte vara mer än 40 år och bortsett från henens mekaniska rörelser och dystra uppsyn så är hon snygg. Kläderna hon bär visar att hon har någon form av stilkänsla och jag hoppas att hon sätter sig i den blåa fåtöljen bredvid mig och berättar. Jag vill skrika högt ” JAG VILL VETA ALLT OM ER, BERÄTTA VAD NI GÖR HÄR” 

Det vore i och för sig inte konstigt att skrika på denna avdelning men jag kväver ändå impulsen och ler istället artigt.

Vi börjar samtala och problematiken är inte mycket värre än tvångssyndrom och depression. Vi pratar och sakta rullar tårarna över hennes gråaktiga kinder. Denna gång kväver jag inte impulsen utan reser mig upp och omfamnar henne i den mest innerligaste av kramar. Hon förblir sittandes men släpper inte det krampaktiga taget kring min hals. En hastig tanke flyger förbi: ”tänk om hon STRYPER mig”… Med ens slår jag bort tanken skamfullt. Man vet ju aldrig ….

Jag tröstar. Kramar. Pratar. Hjälper. Jag undrar plötsligt vilken sida jag står på. Borde jag ta på mig de vita kläderna och börja jobba här? Gränserna suddas ut. Ingen skam. Ingen tabu. Det är där vi måste börja. Det andra steget handlar om vården. Om deras okunskap och brist på omtanke och sympati. Det ska icke krävas ett sammanbrott för att få hjälp. Det ska räcka med ett samtal till vårdcentralen för att lindra smärtan. Skäms på er. Jag kommer för alltid att kämpa för vår rätt till vård. Vare sig det är fysisk eller psykiskt. Mina ord slutar inte här. Det är bara början.

Författare: Caroline Nilsson