Se upp pundare! Hördes det bakom mig som rösten avtog för varje kliv. Ursäkta ville jag säga till mannen som fortsatte att svära åt mig långt efter kollisionen, jag ser inte ut så här vanligtvis, jag lovar! Och det gjorde jag verkligen inte. Visst var jag kort till växten och mager. Men pundare var utan tvekan en överdrift och ordet hade satt sig i bakhuvudet på mig. Jag hade verkligen svårt att bli av med det. Jag hann tyvärr inte granska mig själv i spegeln idag när jag i all hast tog på mig kläderna som jag hade spridit ut på golvet. Det var på golvet som jag sov i natt för min mamma sov i min säng. Det var så pass mörkt att jag inte visste om hon sov eller inte. Men hon låg i min säng och jag låg bredvid henne. Hon vägrade sova någon annanstans. Hon sa att hon kände sig trygg här. Jag sa ingenting.
Men jag vill inte be om ursäkt till mannen. Jag har dålig andedräkt. Det finns en mycket enkel förklaring till detta: Allt blev suddigt klockan 8 igår kväll. 3 timmar innan jag skulle borsta tänderna och gå lägga mig som en helt vanlig skoldag. Så jag struntade i det. Jag struntade i allt för den delen. För att allt blev suddigt. Så på ett sätt är det inte mitt fel. Förresten har jag inte lust. För att det händer mig jämt; att allt blir suddigt det vill säga.
Jag springer vilket gör att min mage kurrar. För att vara helt ärlig så kurrade magen en hel del i natt. Den brukar göra det när jag är rädd eller nervös. Och i natt var jag rädd att väcka min mamma när hon sov; ännu värre; pappa. Jag försökte tänka på annat. Det brukar hjälpa. Jag förde min hand i skymningsljuset som trängde sig mellan persiennerna och föll på mammas ben. Hennes ben ville jag inte titta på. Så jag betraktade mina beniga fingrar istället som i skymningsljuset föreföll mig vara vackra. Men jag såg inte så mycket. Ögonen rann och de vägrade sluta. Men Jag betraktade dem ändå. För att det var allt jag tordes göra. För tänk om min mage kurrade igen och pappa vaknade.
Jag för handen genom håret. Hinner jag med bussen? Jag försökte lyssna efter brummande ljud. Jag hörde ingenting. Och det bekymrade mig. Jag tror att jag överansträngde mina öron igår. Jag lyssnade redan på hög musik när allt började. Allt började med en simpel konversation. Sedan började orden och rösten bli allt tydligare. Jag såg kroppar i ögonvrån förflytta sig mot mig. Jag lyssnade på Lacrimosa. Det såg ut som de mimade till det. Mamman var den mulliga sångerskan meden hjärtskärande röst och pappan vålnaden med en lika gripande röst. Två sirener fast besluten att locka mig till dem. De lyckades. För jag vet inte vad som hände efteråt. Allt blev suddigt.
Och mycket underligt. Mina glasögon låg i något hörn. Jag visste vilket. Jag skulle hämta dem. Men ögonen började rinna. Allt förvandlades till hastiga och suddiga rörelser. Jag stampade i något. Är det här spillt vin? Har vi ens vin hemma? Frågade jag. Det blev mycket tyst. Och så småningom mycket mörkt. Så jag struntade i glasögonen. Jag struntade i allt för den delen. Mamma viskade att hon skulle sova hos mig. Hon vägrade sova någon annanstans. Hon sa att hon känner sig trygg här. Var det där vin tänkte jag säga. Men jag sa ingenting.
Där åker bussen. Det är lika bra det. Vi skulle skriva ett brev till vår framtida jag på svensk lektionen. Det skulle hjälpa oss med vårt yrkesval. Jag har ingenting att säga till mig själv. Förresten har jag bestämt mig att bli en pundare. Nu när jag tänker bli en pundare är jag ganska säker att jag inte kommer få brevet även om jag skriver ett. Jag vill bli en tidsresenär. Alla skrattar. Men hur grymt skulle det inte vara om jag bara skulle dyka upp springande med röda ögon och okammat hår. En springande pundare som tacklar ner ett par och vrålar sedan ut: SE UPP. Och paret skulle tro att det var ett tecken från gud och göra slut. Och så skulle jag försvinna igen och dyka upp springande någon annanstans för att förhindra ett till misstag innan det händer; lite som räddaren i nöden…fast påverkad.
[highlight color=”red”]Novellförfattaren uppskattar så mycket kommentarer som möjligt på sin novell![/highlight]