Vinden drog i det brunlockiga håret på Kerstin där hon stod och vinkade från däck ned till New York Harbors alla människor. Släktingar, vänner och diverse kärleksintressen hade alla kommit för att vinka hejdå till sina älskade som skulle göra hemresan till Sverige ombord det gigantiska skeppet Drottningholm. Kerstin vinkade inte mot någon specifik, hon kände inte någon därnere, hennes väninna Alice som hon spenderat de flesta dagarna med under den två månaders långa vistelsen, satt nu på tåget till Chicago, på väg hem till familjen.
När skeppet sakta började lämna hamnen bakom sig slutade Kerstin att vinka. Hon stod vid räcket och tog in den friska havsluften, den borrade in sig i näsan på henne, den där fräna, fiskmås och saltvatten lukten. Oslagbar, men det tyckte inte riktigt Kerstin, för den påminde henne om sin hemska återkommande sjösjuka hon oftast genomled ute på havs. På dit-resan hade hon legat i sängs i tre dygn, knappt druckit något vatten och inte ätit något mer än några smulor bröd. Hon låg bara där och spydde ner i den gröna hinken på golvet.
När de flöt fram på vattnet och kom ut en bit såg man den, där den stod ståtligt klädd i grönt, med en bok i ena handen och med en fackla riktad mot den öppna blå himlen i andra, hon stod som en kejsare, som en härskare över sin egna lilla ö, vilket hon var, Frihetsgudinnan. Vår käre Frihetsgudinna. Vilket spektakel hon var! Nu var den dock inte så märkvärdig enligt Kerstin, hon hade redan sett den på ditvägen, när de anlänt under gryningens röda belysning.
Medans hon stod och iakttog frihetsgudinnan dök en man upp och ställde sig jämte henne. Han var prydligt klädd i en mörkblå kostym, en grå överrock hängde löst över axlarna och det såg ut som om den skulle snattas av vinden närsomhelst. Han var mörkhårig och ung, besittande ett charmigt leende som han nog var medveten om, för herregud hur lättsamt han drog fram det och visade upp det för Kerstin. Hon var nära på att rodna, men grävde ner det i magen och släppte fram ett leende tillbaka.
“Är hon inte det vackraste du någonsin sett?” sa mannen.
“Tja, hon är inte så dum,” svarade Kerstin.
“Inte så dum? Jag tror inte jag någonsin sett en vackrare kvinna, om man bortser från dig kanske,” sa den okända mannen och log medans han sökte kontakt med sina mörkbruna ögon. Han var verkligen något den här busen. Vilken fräckhet! – tänkte Kerstin medans hon nu rodnade okontrollerat.
“Ni pratar strunt min herre.”
“Strunt? Äger ni inte ens spegel käre dam? Har ni inte skådat den skönhet som ni besitter?”
“Jo, speglar har jag sett i mina dar, men aldrig har jag sett något sådant i mina speglar.”
“Då måste ni ha något stort synfel,” sa han, “nej, det jag ser är inget mindre än en strålande skönhet hos en kvinna som säkerligen bara är för ödmjuk för att erkänna det.”
Hon hade inget bra svar på vad det där nu var, hans ord hade gjort henne stum och det där lättsamma leendet hade fått henne berusad. Nej, nu får du skärpa dig, Kerstin! – tänkte hon och smetade bort sitt eget leende som bara så naturligt formats på läpparna.
“Får man fråga vad damen heter?”
“Ja, det får man, Kerstin heter jag.”
“Trevligt att råkas Kerstin,” sa han och sträckte ut sin hand som Kerstin skakade, “Rolf heter jag, men ibland kallas jag också för Roffe.”
“Trevligt.”
“Vad säger du om en drink Kerstin?”
“Nej, jag tror inte det vore en bra idee, du ser, jag är förlovad,” sa hon och visade upp guldringen, “min käre Stig väntar på mig hemma i Göteborg.”
“Det är en lycklig karl den där Stig som får dig i giftermål,” sa han och log. “Men du ska inte få några ideer Kerstin, mitt förslag till en drink var bara utav en ren vänskaplig anda. En drink vänner emellan skadar ingen. Vad säger du?”
“Jag vet inte riktigt…”
“Komigen, jag bjuder.”
Hon tänkte på erbjudandet ett tag, sög på karamellen och fann den lockande, söt och mörkhårig och charmig som den nu var. “Okej, men bara en!”
“Bara en, inga fler, du har mitt ord.”
De tog sig nedanför däck och satte sig på varsin stol vid bardisken. Kyparn kom dit och frågade vad det fick lov att vara. “Jag vill ha en Old Fashioned, snåla inte med Whiskeyn, och damen här vill ha en Vodka Martini.”
De fick drinkarna serverade. Kerstin smuttade på sin, den var ljuv. Hur kunde han veta att jag tyckte om Vodka Martinis? – tänkte hon och som om Rolf kunde läsa hennes tankar sa han: “Alla snygga tjejer tycker om Vodka Martinis,” och tittade henne upp och ner, han log sedan kaxigt.
Åh, vilken stolle den här är, tänkte Kerstin. Vilken fräckhet han bär, med vilket pondus han tar sig fram, hur han bara tar för sig sådär! Hur kan man göra sånt? Bara män kan komma undan med att göra sånt… Men visst är han lite söt ändå.
“Så, Kerstin, hur tyckte du om Amerika?” frågade Rolf.
“Åh, jag älskade det, varenda minut. Hela resan har varit sagolik, som en dröm man aldrig vaknat upp ifrån.”
“Vad var det bästa, nej…” sa han men ändrade sig, “vad var det ögonblick från denna resa som du aldrig kommer att glömma bort?”
“Det är en bra fråga, det hände så mycket, så mycket som kommer att hänga med en tills döden. Men, jag måste nog säga att få se Frank Sinatra sjunga när vi var i Chicago, det var något annat, jag kommer aldrig att glömma det.”
“Såklart, fantastiskt! Vilken är din favoritlåt?”
“Come fly me to the moon.”
Rolf ställde sig upp från stolen, lade ena handen vid bröstet och brast ut i sång: “Come fly with me, let’s fly, let’s fly away!”
Han sjöng verkligen inte dåligt, inte i närheten av Sinatra men det funkade, och Kerstin, hon älskade det. Hon iakttog honom förväntansfullt medans han fortsatte: “If you can use some exotic booze, there’s a bar in far Bombay!” han slängde iväg en blinkning åt Kerstins håll innan han avslutade det: “Come fly with me, let’s fly, lets fly away.”
Kerstin reste sig och applåderade, “fantastiskt! Du kan verkligen sjunga!”
Rolf satte sig ned på stolen igen, Kerstin gjorde detsamma. “Äsch, det var väl ingenting. Det är verkligen inte något i jämförelse med Sinatra.”
“Jo, men Sinatra är det ingen som slår, du landar på en respektabel andraplats.”
“Tack, men du är allt för snäll, jag är ingen duglig sångare.”
“Vad är du duglig för då?”
Han tog en klunk av Whiskey blandningen, “jag vet inte om jag är duglig för något, men jag önskar mig tro att jag har talang för skrivandet.”
“Jasså, vad skriver du för något? Romaner?”
“Nej, poesi.”
“Ojoj, så här sitter jag och dricker med nästa Gustav Fröding utan att ens veta om det?”
Han skrattade. “Nej, men jag önskar att det var fallet, han var en fantastisk man och poet.”
“Låt mig höra något då.”
“Höra vad?”
“Något som du har skrivit, ge mig lite poesi så jag får bedöma.”
Han tog en klunk till och sa sedan som om han härnäst skulle blotta sitt kön: “Okej, men du får lova att inte skratta!”
“Jag lovar.”
“Okej, här kommer ett stycke jag skrev här i Amerika.”
“Himlen har målats svart,
Inget ljus reflekteras från asfalten,
Lätena bortom buskarna skrämmer mig,
Om bara du hade varit här vid min sida,
Hade jag mörkret kunnat tåla,
Med dig vid min sida hade jag världen orkat leva.”
Totalt usel poesi, dagisnivå, vilken som helst bildad person hade erkänt det som ett fånigt försök av en oduglig amatör. Alla förutom Kerstin, hon slukade vartenda ord, sög upp dem en efter en och spottade ut bunten i extas. I hennes öron var det där på samma nivå som alla de stora, Whitman, Fröding, Shakespeare, Dante, Poe, Neruda. Kanske berodde det på att hon inte läst en enda en av dem.
“Fantastiskt! Verkligen suveränt! Jag älskar den, super fin dikt.”
“Gör du? Tack så mycket raring.”
“Det var enastående, du har talang som satan!”
“Äsch. Lägg ner med snickrandet.”
“Jag menar det, det var fantastiskt!”
Han svarade inte direkt, väntade ett slag, tog självsäkert sin tid, andades, såg åtråsamt på Kerstin där hon satt, sedan sa han: “Älskling du är fantastisk,” och placerade sin hand på hennes nakna knä som blottats eftersom klänningen rest sig.
Hon blev stum. Det pirrade i magen på henne, fjärilarna hade tagit över där, gjorde som de ville, flög och kittlade hursomhelst. Nej! Skärpning Kerstin!
Hon försökte ta död på fjärilarna och bete sig allvarsamt, hon lyckades inte riktigt och sa blygt och motvilligt: “Rolf, jag kan inte…”
“Kom igen Kerstin, jag vet att du vill, jag ser det på dig, du längtar efter mig!”
“Jag vet inte vad du pratar om,” ljög hon.
“Ljug inte nu,” synade han.
Han flyttade stolen närmare och tog ett grepp om hennes midja, “du vill det här, erkänn det bara! Erkänn!”
Hennes skalle startade inbördeskrig när de där orden yttrades, hon kände allt och ingenting samtidigt, kände hans hand runt hennes midja, hur bekväm den var, hur lik den var Stigs hand. Hon kände lukten av köttgrya som tillagades i köket bakom baren, kände den milda stanken av fiskmås och saltvatten som kröp in genom fönstrena och dörrarna, hörde hur människorna inne i baren pratade, men främst av allt kände hon hur skeppet tågade framåt, hur hon tvingades med i takten av det svajande fartyget, hur det dök, hur det kom upp igen, hon kände hur bedrägligt det bar sig åt och hon kunde inte undvika det nu, när hon lagt märke till det.
Sedan kände hon hur Rolf klämde ett hårdare tag om hennes midja, drog henne tätt intill sig, så att de stod kropp mot kropp, “Kyss mig Kerstin,” sa han.
Paniken slog henne, kallsvetten började rinna, knäna försvagades, huvudet blev tung som bly, och magen den kokade, kokade upp en helvetes soppa som skrek efter att någon skulle plocka av locket från kastrullen.
“Ursäkta mig Rolf men jag måste spy!”
Hon rusade därifrån, ut genom dörren, upp för trapporna till däck, och tacklade sig fram förbi människorna som stod ivägen, ramlade nästan över när hon nådde räcket, där hon lät det forsa, den där sura gula vätskan som inte kunnat hållas inne en sekund längre.
Författare: Bob Larsson.