Lousie Ramsköld hade fått arbete på en radiostation och skulle vara nattpratare mellan 24.00 och 06.00. Det var ett arbete hon länge drömt om. Tänk att få slippa det övriga samhällets dagliga rutin och istället betrakta verkligheten ur nattens perspektiv. Hon uppskattade också de medarbetare hon hade och alla som ringde in till programmet. Det flesta var män, även om det också fanns en och annan kvinna somnade svårt att sova. Det fanns många ensamma män där ute i natten.
De flesta som ringde in var sympatiska, men det fanns också de som var aggressiva och ibland uppfattade hon att de var de som onanerade under tiden de pratade med henne. Ja, ja, lite får man tåla i den här branschen tänkte hon, utan att egentligen bry sig så mycket. Hon älskade att ha kontakt med dessa nattmänniskor, de var tusan så mycket mer intressanta än alla stereotypa mainstreamtyper som följde den normala tidsrytmen. Här fanns de vilda tänkarna, de fantasifulla och de avvikande, men också naturligtvis missbrukarna, de förtvivlade och de misslyckade, med andra ord alla de som inte kunde sova mellan midnatt och klockan sex på morgonen. Att
varje natt samtala med icke-konformister gjorde hennes liv till en ständig upptäcktresa och tillförde konstant nya dimensioner på hennes tillvaro.
När hon kom hem vid halvsju hade hennes sambo gjort frukost och de hade en halvtimme tillsammans innan han skulle iväg på sitt jobb på universitetet. Livet var således behagligt, ja till och med mycket behagligt.
En natt vid tre-tiden kom det in ett samtal från en person som inte verkade helt nykter och som vägrade att presentera sig. Han öppnade med att kalla mig jäkla f…a och var allmänt aggressiv. Jag försökte att lugna ner honom, men han bara fortsatte med ostrukturerade okvädningsord. Jag försökte då en annan taktik och
frågade om han gått på på samma sätt om vi hade varit ihop. Han svarade då att en sådan som jag skulle aldrig vara ihop med en sådan som han. Han var en vanlig kille med ett vanligt jobb och sådana halvkändisar som jag skulle inte ta i en
sådan med en tång. Vi var alla bara intresserade av antingen rika killar eller några som var helt speciella och i det flesta fall till och med invandrare. Vi var så jäkla fina i kanten så en vanlig hederlig svensk kille hade inte en chans. Jag tyckte nu
det hela blev extremt obehagligt så jag lade på.
Det hela fortsatte nästa kväll och jag lade på direkt och gick igenom med vår tekniker att alla samtal från denne galning inte skulle släppas fram och trodde därmed att allt var överstökat.
Två dagar senare såg jag att det var ett brev i brevlådan som jag tog med upp och läste till kaffet. Det var från uppringaren som nu skrev att han visste var jag bodde och att han skulle snart höra av sig igen.
Nu började han att ringa mig och när jag inte svarade kom det aggressiva SMS. Det var en blandning av hat och hot och fantasier om sex och våld. Jag verkade
ha blivit centralgestalten i hans sadistiska fantasier och tvingades byta telefonnummer och ha hemligt nummer. Min chef tyckte tidigt att jag skulle polisanmäla det hela, vilket jag också gjorde. Polisen var vänlig och berättade att
det var inte mycket de kunde göra, det vimlade av galningar därute och med datorer och mobiler hade de nästan fritt fram att trakassera och hota folk. De uppmanade mig att rapportera in allt som hände och skulle hålla utkik om de hittad något.
Hoten via vanliga brev blev värre. Hans påstod att vi snart skulle ses och det när jag minst anade det. Vårt möte skulle bli en stor överraskning för mig och något som jag aldrig skulle glömma.
Så länge min sambo var hemma var jag någorlunda trygg, men nu skulle han åka iväg på en konferens i Tyskland och jag skulle tvingas till att vara ensam hemma i över en vecka. Dessa förbannad konferenser som vi alla tvingas att leva med.
Jag fick svårt att sova och min koncentration och närvaro under livesändningarna blev störd och jag fungerade sämre både hemma och i radiostudion. Tidigare i mitt liv hade jag känt mig hotad i vissa situationer, men det var mer ett allmänt hot om misshandel eller våldtäkt i samband med att man vara ute sent på
kvällarna. Nu var det annorlunda, nu var det någon där som var ute efter just mig, som ville skada eller till och med döda mig som person. Det var ett individuellt hot som riktade sig mot mig som individ.
Det gick så långt att jag var tvungen att agera. En kväll när jag var ledig åkte jag in till Möllevångstorget och började att fråga runt. Det gick att köpa en revolver för cirka 20 000 kronor, om jag kunde vänta två timmar. Jag tog en öl och två timmar
senare var jag innehavare av en Smith&Wesson model 610. Det kändes som en stor trygghet att veta att jag bar den i rockfickan och därmed kunde försvara mig om någon skulle hota mig eller gå till attack. Jag kände dess tyngd i handen och
det kändes befriande.
Min sambo och jag åkte runt i Skåne helgen innan han skulle på konferens och vi provsköt vapnet i skogen söder om Perstorp. Det var ett bra vapen, lätt att använda när det väl var osäkrat.
Jag förvarade det i nattduksbordslådan och sov lugnt den första natten när min sambo var i Tyskland. Det var natt två det hände. Jag hade ingen sändning så jag gick och lade mig vid tolvltiden och somnade direkt efter att ha druckit en halv
flaska vin (beaujolais).
Vid cirka halvtre hörde jag något skrapljud vid dörren och uppfattade som att någon försökte få upp låset. Raskt tog jag fram revolvern, osäkrade den, och
ställde mig i korridoren så att jag kunde se mot dörren. Oljudet fortsatte både en och två minuter och sedan hörde jag att låset gick upp.
Dörren öppnades sakta och in kom en mansgestalt, men i mörkret kunde jag inte uppfatta några anletsdrag eller vem det egentligen var. Nu blev min rädsla total, skräcken satte sig i hela kroppen och jag var rädd att jag inte skulle kunna hålla
vapnet någorlunda stilla. Gestalten närmade sig mig och jag hade bara ett alternativ. Jag siktade mitt mot bröstet, sköt ett skott, och såg hur gestalten segnade ner på golvet.
När polisen förhörde mig efteråt upplyste de mig om att personen avlidit i stort sett omedelbart då jag träffat hjärtat och stora pulsådern. De frågade sedan om jag visste vem det var och jag svarade att det var den som utsatt mig för stalking och hotat och trakasserat mig i månader. De frågade mig då hur jag kunde vara säker på det och jag ställde då en motfråga om vem det annars kunde vara.
Det blev tyst en halv minut och sedan berättade de för mig att den skjutne var min granne som bodde i motsvarande lägenhet, men i nästa trappuppgång. Han hade familj, hustru och två barn, hade aldrig varit involverade i någon brottslig verksamt,
men var något av en periodare och söp till några gånger om året. Polisen hade gått igenom hand mobil och hans dator och där fanns inte något som tydde på att han förföljde någon eller hade någon form av avvikande sexuellt beteende. Deras teori var att han helt enkelt i fyllan hade gått fel och trodde att han var hemma. Olyckligtvis så hade hans nyckel passat även för denna dörr och efter lite trixande hade han kommit in.
Polisen hade dessutom, för två dagar sedan, gripit en man för olaga hot och gått igenom dennes dator och mobil. Där hade de även hittat hoten mot mig och den misstänkte hade erkänt att det var han som låg bakom.
Så kom då frågan om vilken påföljd som jag skulle drabbas av rent juridiska. Det utbröt en straffrättslig diskussion, ofta med kraftiga politiska övertoner, om det fanns något uppsåt, om det var en form av vårdslöshet eller om det var en ren olyckshändelse och om nödvärn kunde anses föreligga. Det blev rättegång, men
jag blev frikänd på grund av nödvärn trots att åklagaren yrkat ansvar för dråp och i och med det var i varje fall den juridiska frågan avgjord.
Jag tog tjänstledigt från radion, flyttade till en lägenhet i andra änden av staden. Trots att det nu är mer än fem år sedan förföljs jag fortfarande av mardrömmar över att jag bär en oskyldig människas blod på mina händer.
Författare:
Anders Kjellström, april 2020