Det finns något med saknaden som får vardagen att fyllas med drömmar, så
intensiva att jag inte längre är medveten om hur mina händer plockar grönsaker i varuhuset, eller hur de trycker på alla de rätta knapparna till tvättmaskinen. Jag
är helt enkelt inte där, i vardagen, i tristessen. Endast när jag sitter nerböjd över mina studier kopplas mina tankar till något konkret. Samma sak när jag skriver:
en tunnel öppnas mellan mig och papperet och orden. De glider ut i givakt, som soldater, nej som vattenstrålen i duschen. Glider mig inte bort. Jag är där. Inte i drömmen.
Däremot när jag vandrar i stan tudelas jag igen. En del är det som de andra ser, en människa som vandrar på en trottoar, den andra delen är mina tankar
och drömmar. Han är inte ens i den här staden. Inte en chans att jag skulle träffa på honom, ändå inbillar jag mig det. Varför inte, en slump, och där skulle han stå
framför mig med tusen förklaringar varför han inte ringt. Han öppnar sin kappa och jag gömmer mig från gråvädret i hans famn. Och där vill jag stå, för evigt, tills
en skur av gatans regnvatten slängs över mina stövlar. Bilen saktar inte ner, har inga känslor, bara ett framrusande vidunder. Och min älskade är försvunnen.
Åter griper jag verkligheten: gatan framför mig, neonljusen i
decemberdimman, juldekorationer som hånar vår ensamma Corona-jul. Varför så dyster? Måste någon annan göra dig glad? Kan jag inte finna glädje i mig
själv? Måste det komma utifrån? Musiken i mina öron hjälper, förflyttar mig åter till drömmar. Jag nynnar med musiken.
Jag har lagt på locket – till mitt förflutna. Förlåtit! Kanske det är den starkaste handling som finns. Om man kan förlåta, finns en väg framåt. Man stänger helt
enkelt dörren, accepterar, höjer på sina axlar och återtar sin livspromenad.
Jag går genom den botaniska parken och sjunker ner på en bänk, fuktig, fläckad av
fågelspillning. Ett flåsande får mig att titta upp. Den röda tungan hänger utanför
och de krumma benen krafsar på mina byxor. De lämnar strängar av lera efter sig.
”Hit”, vrålar någon till hunden ”Karlsson, hit!”
Jag böjer mig ner och kliar Karlsson på huvudet. Den franske bulldoggen, med sitt rejäla svenska namn, försöker ta sig upp på mitt knä. Men innan dess är ägaren där. Han ler uppgivet och ursäktar sig med ett generat leende. Ett mänskligt, sympatiskt leende, någon som sätter sig bredvid mig på bänken, någon man känner igen, fast man aldrig setts, en ivrig Karlsson med leriga tassar, en gråtung decemberdag, allt blir bara rätt, som när ett svårt korsord fyllts till sista rutan.
Författare: Ann-Marie du Plessis