Sebastian Jensens skruv

Sebastian Jensen skulle snart fylla 65 och gå i pension. Han hade sett fram emot det. Tänk att inte behöva ställa väckarklockan, utan gå upp när kroppen kände för det och att alltid kunna ta sina långa promenader och att i lugn och ro lösa sina schackproblem. Han hade dessutom börjat att tröttna på sitt arbete. I mer än 40 år hade han suttit och skruvat i samma skruv i en liten maskin för byggbranschen. Det måste ha blivit hundratusentals maskiner efter alla dessa år. 

Det blev tårta och personalchefen höll tal om hans stora insats och delade ut en massiv glasvas som tack från företag och arbetskamrater. Dessa uppmanade Sebastian att komma och hälsa på någon gång framöver och Sebastian uppgav att det skulle nog gå bra. Alla visste att så inte skulle ske, men det gäller att hålla masken.

Väl hemkommen blev det en bra middag med vitt vin och havets läckerheter och Sebastian var vid gott humör nästa dag som var hans första pensionärsdag.

Efter en månad kändes det fortfarande någorlunda, även han hade hade lite svårt att fylla ut tiden med promenader och schackproblem. Hans fru, Stina, som först tyckt att det kunde vara trevligt att ha gubben hemma fann honom mer och mer besvärlig.

Vad som dock ändrade allt var att hans efterträdare på fabriken, Nils Moseson, en lördageftermiddag kom upp till honom för att ”visa på en sak” som han sade.

Han hade med sig en maskin av samma sort som Sebastian producerat i många år och började att visa upp den. Titta här, sade han, den skriv som du skruvat i har ingen funktion, den är fullständigt meningslös. Så kan det väl inte vara uppgav Sebastian något förbryllad och började att för första gången verkligen kontrollera maskinen.

Ju längre han höll på, ju mer blek blev han och han kände hur kallsvetten bröt fram. Det stämde, hans skruv var fullständigt meningslös och skapade egentligen bara problem. Vi kommer att ta bort skruven i fortsättningen upprepade Nils Moseson och tackade för kaffet.

Sebastians värld bröt samman. Hade han i hela sitt yrkesliv sysslat med något som inte hade någon som helst funktion, som egentligen var fullständigt meningslöst? Var hans liv i den meningen bortkastat?

Han var svimfärdig och tvungen att sätta sig och när hans fru frågade honom vad som hade hänt mumlade han bara någonting och gick in och lade sig på sängen. På en hel månad gick han inga promenader, löste inga schackproblem och lekte inte med sina barnbarn, något som hade varit mycket uppskattat och som han själv njutit mycket av. Barnbarnen hade älskat sin rolige morfar och farfar.

Han låg nu bara och stirrade i taket och hade gått ner flera kilo och hans fru började att bli verkligt orolig. Hon försökte med läkare och kuratorer, men alla förklarade att de inte hade något hjälpmedel mot svåra existensiella kriser och föreslog att han skulle uppsöka någon präst eller någon annan som höll på med sådant.

Vilka som också var oroliga var Sebastians skyddsängel och de övriga skyddsänglarna i universum. Stackars Sebastian, upprepade de alla, vad skulle vi kunna göra för honom? Efter långa överläggningar kom de fram till att de måste agera, men hur?

Sebastians egen skyddsängel, Josefson, kom med ett förslag. Vi måste ge honom en sorts mening med sitt liv ändå, även om vi måste trixa en del. Josefson lade nu fram en plan som skulle rädda Sebastians liv så här i efterskott. Den gick ut på att man skulle samla in alla maskiner som fabriken gjort, ändra på dem en del så att Sebastians skruv fick en central funktion och bar upp hela konstruktionen. Då skulle ju hans arbetsliv återigen få en avgörande betydelse och Sebastian skulle våga möta morgondagen.

Det blev mycket jobb för skyddsänglarna, men efter  ett par månader hade de gjort om alla maskinerna så att Sebastians skruv blev den centrala punkten i hela konstruktionen.

Nu återstod det bara att uppenbara sig för Sebastian i en dröm och upplysa honom om att de tidigare undersökningarna av maskinen hade varit felaktiga och att hans skruv var den centrala delen av konstruktionen.

Sebastians vaknade och gick fram till en av maskinerna och undersökte den noggrant. Jo, det stämde. Hans skruv var det som höll samman hela maskinen och var central för dess konstruktion. Han rusade ut och försökts att ivrigt förklara för sin fru hur det hela låg till.

Hon förstod inte så mycket, men var lycklig över att Sebastian var tillbaks på banan igen och verkade gladare än hon sett honom på många månader.

Sebastian återtog nu sina promenader, löste sina schackproblem och lekte med barnbarnen i timmar. Hans liv hade haft något värde. Hans skruv hade varit det som allting hade kretsat kring och han kunde nu med tillfredsställelse se tillbaks på sitt långa och värdefulla yrkesliv.

I många år kunde nu medborgarna i den lilla staden se Sebastian ute på promenad och alla såg en man, som oberoende av väder, med ett leende tog sig fram i världen.

Författare: Anders Kjellström