Kategorier
Noveller

Sista samtalet med pappa

Du vet, pappa, när jag gick in i rummet och såg dig, är jag inte säker på om jag verkligen önskade att du skulle vakna.
Jag minns inte rumsnumret, men jag kommer ihåg rösten hos den förvånade och irriterade sköterskan, som verkade försöka läsa svaret på sin tvekan i ögonen på sin kollega från eftermiddagsskiftet – vad har de nu fört hit till oss?
– Där ligger han, sa hon.

Ditt rum vette mot innergården. Det fanns inga gardiner vid fönstret. Jag undrar om man ens drar för några gardiner på sådana avdelningar. Från ditt fönster kunde man se tvätteriet där de tvättade kläder och sängkläder. Jag såg hur ångan slukades av den kalla decemberluften.

Jag visste att de hade amputerat din arm ända upp till axeln, att det var allvarligt, att du var fullproppad med lugnande medel och att vi inte skulle kunna prata mycket.
Jag hade inte ens hunnit föreställa mig det mötet. Jag hade vakat hela natten nära sjukhuset och räknat varje minut tills besökstiden började.

Besökstid! Där går en son för att besöka sin pappa, och så säger de att det inte är tid för besök ännu. Men vad är det då tid för? Eller när är det tid?

Din säng stod mitt i rummet, som lika gärna kunde ha varit en förhall. Det fanns inga dörrar, bara ett draperi som de drog för vid ronder eller kontroller.

   –  Där ligger han, upprepade sköterskan ganska likgiltigt.

Och hur skulle hon kunna känna med alla dessa olyckliga människor och deras ledsna besökare?

Gasen och förbandet som täckte såret blev allt mer röda. Inte ens ett dygn hade gått sedan operationen.

Du vet, den där läkaren som tog emot dig…
I onsdags sa han till mig att det inte var så farligt och att du skulle få åka hem efter helgen. Men på torsdagen försökte han, stammande, rättfärdiga amputationens nödvändighet och hävdade att det var en kamp för livet.

  • Nu är det tid, sa han till mig, att rädda liv, vi måste släppa armen. Som om armen var ett födelsemärke, en oskyldig liten utväxt.

Du ser ut att sova, och jag vet inte om du hör mig. Jag vet inte om du hör något alls. Eller om du sparar din kvarvarande styrka och inte kan ge mig ett tecken.
Jag ser hur ditt högra ögonlock ibland rycker till. Det är inte kallt för dig. Det borde det inte vara. Även om du bara är täckt av ett tunt lakan. Dina ben, från knäna och neråt, är nakna. Fläckarna vid dina fotleder har inte ändrat färg. Ärren från stenen som en gång trängde in i ditt ben är något mörkare.

Du kan bekräfta med foten om du hör mig, tänkte jag. Kanske kan du i den där halvdvalan urskilja min röst.

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig rullar scener förbi som i en stumfilm. Som om hela livet har krympt till dessa vita, klorluktande rutor.

Hoppas jag? Jag vet inte. Är jag rädd? Nej.

Du vet, två gånger gjorde du mig glad som barn. Det är de första glädjeämnen jag minns.

En gång när du och mamma var på en fackföreningsfest i en matsal och ni vann en blå aluminiumburk full med mjölkpulver på lotteri. Och en stor chokladkaka.
Det var, berättade ni exalterat, donationer från det där amerikanska hjälpprogrammet, femton år efter kriget. Min syster och jag blandade inte pulvret med vatten, utan med mjölk, vilket förstärkte den där ”amerikanska” smaken.

Och den andra gången var när du bar mig på axlarna framför Elektros skyltfönster, där den enda tv:n på den tiden stod. Vi tittade på kvartsfinalen i världsmästerskapet mot Tyskarna. Det var fullt av folk, mest män, och varje anfall följdes av högljudda suckar. Jag minns att vi vann och att Pero Radaković gjorde det enda målet, skadad, med huvudet ombundet.

Samma år, 1962, upplevde jag min största rädsla.
Det var inte så att jag inte litade på dig när du höll mig i knät på den öppna linbanan i Krvavec, men jag var verkligen livrädd.
Den där linbanan blev synonym för skräck för mig. Varje gång du tog ett djupt andetag, kändes det som om mitt hjärta rörde vid länkarna i den tunnaste kedjan i världen, på det lilla sätet, och jag bad dig – pappa, andas inte! Jag tror inte att du heller var helt lugn. Under oss kunde man knappt se skidspåren, små skidåkare och taket på en raststuga.

Från det besöket i Slovenien minns jag bara den turen och faster Majdas småkakor. Namnet på de där kakorna var så konstigt och roligt för mig att det för evigt, som en väldoftande minnesbild, gömde sig i den lilla lådan där vi lagrar söta minnen.

”Du räddade mitt liv” två gånger. Eller räddade mig från obehagliga straff. En gång från stryk och en gång från en allvarlig tillrättavisning.
Det var när mamma skickade dig för att hämta mig från skolan, för det hade redan blivit mörkt och hon var orolig. Du visste på vilken lekplats jag var, att jag var galen i bollen, och så länge bollen flög stod tiden stilla för mig.

Jag hörde ditt hostande redan vid den svarta stigen. Ingen hostade som du. Av cigaretterna, astman och dammet i kvarnen.
Vi gick hem snabbt, och du förmanade mig om att inte stanna ute så sent efter skolan.

Du gick in i huset först. Mamma väntade redan med ett förberett ris. Hon hade sin egen pedagogik och rättsskipning som skulle ha fått henne gripen om det hade hänt idag. Hon höll sig alltid till principen att en mammas hand inte gör ont.

Det är bra, lugnade du henne, han har redan fått av mig.
Vi visste båda att hon inte trodde dig. Men det spelade ingen roll. Även om jag skämdes mer än att jag kände lättnad.

Den andra gången var när du hämtade mig från polisen, efter att jag hade rymt.
Det var inte en arg pappa som talade ur dig, utan en rädd pappa, full av oro och kärlek. Jag kan inte säga att jag förväntade mig det. Jag förväntade mig ingenting. Du vet att jag på den tiden sket lite i allt.

Jag har säkert aldrig erkänt det för dig. Tackat dig.

Jag vet inte varför, men vissa pappor och söner pratar så lite om känslor under hela sitt liv. De rör vid varandra för lite också. Allt tas för givet, och det är liksom normalt att det var som det var.

Män gråter inte, sägs det. Och de är hårda. De visar inte känslor öppet utan ser bara till att allt är i ordning. Och när de tror att det behövs ingriper de, ofta klumpigt och tafatt.

För pappans roll är liksom upphöjd, så han har inte tid att ägna sig åt sentimentalitet.

Adjö, pappa.

Författare: Petar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *