Skogen

Jag har vandrat i många skogar, men det är stigen till sjön som alltid funnits, som jag känner
så väl att jag skulle finna min väg en kolmörk natt. Stigen avtecknar sig mot natthimlen som en väg
mellan trädtopparna.

Skogen drar mig till sig när jag är ledsen. Där vill jag vandra in i oändlighetens mossor och granar,
bara försvinna, finna en plats, där ingen kan nå mig, där jag kan gråta och tala med en knotig tall eller en sten klädd i sin vita lava. Jag tror inte på någon Gud, skulle inte finna frid i en kyrka, där allt är
skapat av människohänder. Men här i naturen hör jag hemma. Skogen är min lyssnare, min vän. Jag förstår den. Eller den förstår mig. Ända sedan jag var liten, har jag vandrat ut i skogen när ingen
kunnat trösta mig.

Det var en av dessa tonårsdagar, då något gjorde ont i själen. Vad som hade orsakat smärtan minns jag ej, bara att jag ville gömma mig i skogen. Jag vandrade in på stigen mot sjön. Snart var jag omgiven av de högresta, stolta granarna, som tittade ner på mig, ett litet kryp vid deras fötter. Ett svagt sus av vind kunde höras däruppe i grantopparna, men på stigen var allt stilla. Granarna fick mig
alltid att känna mig liten och obetydlig. Det var en bra känsla, för då krympte även min sorg. Träden var så gamla, levnadskloka. Vad är min sorg mot dessa uråldriga? Mossornas mjuka gröna täcke
lockade mig bort från stigen. Barrdoft, mossdoft. Jag drog till mig skogens andedräkt i djupa andetag och sjönk ner på en trädstam, som gjort sitt och låtit sin uråldriga kropp bli småkrypens hem. Tiden försvann och jag försvann in i mig själv tills tankarna blev stilla och tårarna torkat upp.

Då hörde jag prasslet mot barken tätt intill mig. Jag satt blickstilla, men lät blicken glida mot ljudet.
Där, en meter från mig, satt ekorren på min skogsbänk. Den stirrade på mig. Jag skulle inte vara där, jag var oplanerad och kanske farlig. Försiktigt närmade den sig. Ett litet ryck i taget. Svansen var stel
och för varje steg stannade den upp och kontrollerade. Jag slutade andas. Ett oväntat stötande varningsrop från en trast, fick ekorren att fly och i nästa ögonblick satt den halvvägs upp i närmsta
gran, delvis gömd bakom stammen. Därifrån tittade den ner på mig. Den var upptagen med att leva.

Mitt lilla bekymmer, som fått mig att skogsvandra, krympte när ekorren fick mig att förstå. Också jag är upptagen med att leva. Livet är vårt korta ögonblick i evigheten. Och sorgen är en del av livet.

Författare: Ann-Marie du Plessis