Manne hade just somnat när bilen gled in på grusplanen och ett svagt knastrande hördes under däcken. Han ryckte till och for upp i sätet. Äntligen var de framme. Den relativt ljusa julikvällen gjorde att han kunde få en ganska god bild av resmålet trots den sena timmen. Han kunde åtminstone förstå att han och hans familj skulle sova i ett av husen och Fille och hans familj skulle tillbringa samma tre semesterveckor i grannbyggnaden.
Han log åt tanken. Att han lyckats få sina föräldrar att nappa på förslaget att semestra ihop med familjen Jakobsson! Nu skulle han inte behöva ha tråkigt. Med Fille och hans äldre bror Jonte som sällskap skulle semestern garanterat bli vad han önskat sig.
Manne hörde pappa mumla “12…12….12” som ett mantra, rösten fick en något ljusare ton när han insett vilken av de två vita trähusen han skulle ställa sig framför. Han svängde in och parkerade framför huset. Manne tittade snabbt ut genom fönstret och såg nöjd att J akobssons bil anlänt på grusplanen strax efter dem och Filles pappa styrde mot huset intill deras.
– Jaha! ropade pappa. Vi är framme!
– Jaaa! ropade Manne och slet upp bildörren.
De två kvinnliga passagerarna, Mannes syster Isa och deras mamma, hade somnat och grymtade svagt innan de också kvicknat till. Då var Manne redan ute. Han sprang till Fille som precis slagit i igen bildörren. De började skojbrottas. Jonte öppnade sin dörr. Han drog ut hamsterburen och såg snart surmulen ut.
– Fille! Kan du hjälpa till att bära Cosmos eller??
– Åååh, förlåt!
Fille och Manne skyndade till buren. Cosmos hade kommit fram, han såg förvirrad ut.
– Har vi flyttat ditt slott, kompis? sade Fille till sitt husdjur.
Manne suckade. Han ville också ha en hamster, hans föräldrar hade lovat att han “snart” skulle få en. Han visste inte vad det ordet innebar för dem, men det kändes inte som om de inte riktigt talade samma språk. Han ville ha en storebror också, men det var ju lite svårare att tillgodose.
Jonte var bara drygt ett år äldre än Fille. Han hade fyllt 12 den 26 januari och Fille fyllde 11 den 29 maj. De hade sedan Fille kom följts åt likt bästisar, och nu kunde Manne också vara med i gemenskapen. Ännu en anledning att semestra med familjen Jakobsson – man hade två kompisar i samma familj. Manne var tio dagar äldre än Fille och skämtade ibland att han var äldre och visste bäst. Eftersom de var majbarn båda två, och bästa vänner sedan de börjat i samma klass vid sex års ålder, hade de firat sina födelsedagar både enskilt och ihop. De brukade välja en dag i slutet av maj för sitt firande. I år hade de tältat i Mannes trädgård.
Föräldrarna samlades på gårdsplanen, de var dämpade och såg riktigt sömniga ut alla fyra. Den 14-åriga systern Manne hade fått hålla tillgodo med istället för en skojig storebror satt på en sten och pillade med sin mobil, Manne kände igen Instagramsidan även på långt håll.
Jonte och Fille gick strategiskt fram till mamma med buren när hon undrade något. De ville förstås stötta sin vän i kampen för att få ett husdjur. Man kunde undra om de hade en framtid i säljbranschen när de beskrev hur lättskött och smidig Cosmos var.
– Är det familjen Lilja som kommit?
De hoppade nästan till allihop för de hade inte märkt honom. En man i 35-årsåldern iförd en vit träningsoverall av okänt märke hade stegat fram till dem.
– J-ja, det är vi det, sade Mannes pappa. Ja jag heter Daniel Lilja……..
– …. och jag heter Ingrid Lilja…
Mannes föräldrar tog mannen i hand efter varandra.- Det är vi som har hyrt den här stugan….
– Ni ska vara välkomna! Torbjörn heter jag. Är det era barn?
. Här är våra barn, svarade mamma och slog ut med armarna mot Manne och hans syster. Isa är 14 och Manfred 11.
Filles och Jontes pappa hakade på omgående.
– Jag är Jörgen Jakobsson, här är Carina… och våra söner Jonatan och Filip.
– De ser nästan jämngamla ut, är de tvillingar?
– Nej, men det skiljer bara knappt ett och ett halvt år mellan dem. Jonatan är 12 och börjar sjätte klass, Filip är 11 och börjar femman.
– Men vad kul, de hittar på mycket kul ihop va?
Fille och Jonte började se irriterade ut. Jontes min visade tydligt vad han tänkte: att ni kan sluta prata om oss som om vi inte var där eller var bebisar. Deras pappa läste av det betydligt bättre än samtalspartnern och han bytte ämne.
– Ja, vi hoppas det gick bra nu att de hade med sig sin lille dvärghamster Cosmos, han klarar sig inte själv så länge och det kändes trist att lämna bort honom….vi talade med en kvinna i telefon som sade att det gick bra.
– Jadå, inga problem. Jag har fått pengarna till mitt konto, allt är ok. Här har ni nycklarna. Lilja – hus nr 12, Jakobsson, hus nr 10. Ni har båda nycklar till redskapsbod är uäää? och till garage om ni behöver det. Några andra frågor
– Nej…inte än iallafall…svarade Carina Jakobsson.
– Ni vet vart jag finns om det skulle köra ihop sig. God natt!
De två föräldraparen blev kvar ute, Manne hörde att de började småprata om bilresan och bensinpriset. Helt ointressant för honom, han ville se hur det såg ut inne. Han fick nycklarna, låste upp och sprang in. Fille och Jonte skulle också undersöka sitt högkvarter och den som var färdig först skulle ringa.
Manne ville först veta hur alla rum låg och hur de såg ut, sen skulle han börja undersöka saker närmare.
På nedervåningen såg han hall,vardagsrum, kök, matsal, badrum och nåt litet extra rum. Alla rum var inredda med vita möbler, allt såg väldigt vanligt och alldagligt ut.
Han sprang uppför trappan och fann ett allrum. Han tittade sig omkring. Dörrarna till de tre sovrummen var öppna. Allt följde samma stil.
Han tänkte springa in i rummen men blev stående kvar. Han visste inte varför. Han tittade sig omkring, försökte hitta nåt som dragit till sig hans uppmärksamhet, men där fanns inget. Ändå blev han stående kvar, det var som om hans kropp inte lydde honom.
Så kom känslan. Något var fel. Han visste inte varför eller vad, men något var fel.
Något var fel.
Orden ekade i hans huvud.
Något var alldeles fel.
Han kände sig allt mer illa till mods, det kändes som något hotfullt lurade i rummet. Han förstod bara inte vad, för han varken såg eller hörde något konstigt, förutom hans egna andetag. Han tyckte de hördes allt högre. Hjärtat slog allt fortare, han tyckte sig höra hjärtslagen som dova smällar som fick allt i rummet att pulsera.
Jag måste ut härifrån NU! Fort innan det är för sent!
Han vände sig hastigt om och sprang nerför trappan. Han ville bara ut därifrån, han ville bort så långt han kunde.
Han stannade vid ytterdörren och vände sig panikslagen om. Lamporna var tända i köket och vardagsrummet. Dörrarna till det lilla rummet och till badrummet stod på glänt. Det var mörkt där inne, det kändes som om det väntade något där… något som skulle hoppa fram när han inte var beredd.
Blicken for runt från den ena punkten till den andra. Han såg inget men ändå kändes det som han missade något. Något gled blixtsnabbt undan hans blick och kom
allt närmare…
Han slet förskräckt upp ytterdörren och skrek till när han höll på att springa in i gestalterna framför. De skrek också och något föll till marken.
Manne återvände till verkligheten lika rappt som väskan, som hade tappats i golvet. Han blev genast medveten om att han stod och stirrade på sin mamma och storasyster. De såg chockade ut.
– Vad i hela friden håller du på med? sade hans mamma irriterat. Vi är ju jättetrötta, det är väl inte rätt tillfälle att skrämma livet ur oss?
Isa suckade ilsket.
– Verkligen barnsligt, Manfred Tönt, instämde hon.
Manne visste inte riktigt vad han skulle göra, så han stod kvar medan mamma med ivriga rörelser hängde av sig sin jacka och gick in i vardagsrummet. Isa hängde också av sig men hon var tvungen att stoppa undan sin mobil först så hon blev kvar några sekunder längre. Innan hon fortsatte vidare tittade hon på sin bror.
– Vad är det med dig? sade hon. Du ser ut som du sett ett spöke.
– Ett spöke….det kanske finns spöken här.. någonting är konstigt i alla fall.
– Men lägg av! Isa skrattade till. Vad är det som är konstigt?
Manne visste inte vad han skulle svara. Inget hade ju hänt. Han hade ju egentligen bara blivit rädd.
Hans famlande efter ord som skulle få Isa att förstå avbröts abrupt av mammas höjda röst som bad Isa “ta upp Manne och packningen”. Han blev då medveten om att pappa nu också stod i hallen.
– Jag hjälpte Jakobssons med bäddsoffan, gav han som förklaring till varför han dröjt kvar. Det var uppenbart att det var Mannes blick och ansiktsuttryck som var anledningen till behovet att ge en förklaring.
Manne skyndade sig ikapp Isa som var på väg till övervåningen. Han ville inte gå upp ensam, så han ville inte missa möjligheten till beskydd bakom henne. Han var dock arg över mammas formulering till Isa… “ta upp Manne och packningen”. Som om han var en bebis eller en resväska.
Han hatade sin särställning som yngst i familjen. Han blev ständigt påmind om detta tydliga faktum, senaste incidenten var för två dagar sedan när de var på stan. Utflykten hade börjat bra, han och pappa hade varit på Clas Ohlson och Teknik-
magasinet medan mamma och Isa botaniserade i klädaffärer. Familjen möttes sen upp vid H&M Där frågar mamma pappa ” vem som ska gå med Manne”….underförstått vem som går med och införskaffar nya plagg på barnavdelningen. Pappa erbjöd sig, mamma och Isa försvann som oljade blixtar in på damavdelningen. Pappa och Manne gick på både herr- och barnavdelningen.
Som om inte detta var nog skulle de förnya sina pass. Manne mättes sist. Efter att nyss ha fått höra efter att mamma är 166, Isa 167,5, och pappa är 179 kändes hans egen längd som ett hån – 146 cm. Pappa kom med den sedvanliga klämkäcka kommentaren att om fem år skulle han säkert vara längst i familjen.
Situationer som dessa gjorde hans irritation över att ha blivit skrämd ännu större.
Isa gick uppför trapporna. Manne blev lite nervös när han gick bakom henne, men sen blev han positivt överraskad. Han blev inte rädd. Han såg bara ett allrum och några sovrum när han kom upp. Det kändes inte konstigt längre. Isa ställde in hans väska i hans rum innan hon gick till sitt och började packa upp sina saker.
Manne packade bara upp det nödvändigaste, det var sent och han var trött. Resten fick vänta tills imorgon.
Han skrattade åt sig själv. Han var ju supertrött och hade fått någon dille i skallen, det var allt… Nu var det över och när han vaknade dagen efter skulle han ha skoj med Fille och Jonte. De var överens om att han drog till deras hus efter frukost.
Han somnade blixtsnabbt och flöt in i drömmarna.
Flöt gjorde han bokstavligen, han drömde han låg i sirap och pratade. Efter ett tag låg han i vatten istället. Han tittade sig omkring, det var som om han gick omkring i Jakobssons hus. Där väntade Fille på honom.
– Vad gör du? frågade han. Man kan ju inte andas under vatten.
– Nej det kan man ju inte
Manne greps av panik när han insåg detta. Han tittade sig omkring. Vart skulle han simma för att komma upp till ytan? Det syntes inte. Han tänkte då att han borde simma uppåt. Han gjorde det så fort han orkade, det kändes plötsligt som om luften tagit slut och han orkade inte hålla andan längre….
Han vaknade och satte sig omedelbart upp i sängen. Han flåsade häftigt. Först blev han skräckslagen, han kände inte igen sig, vart hade han hamnat? Sen kom han på att han ju var i semesterhuset.
Han drog en suck av lättnad. En blick på klockan talade om för honom att det var tidig morgon. Han förstod att han aldrig skulle somna om, men det var för tidigt att rusa in till huset bredvid 06:12. Han gick på toa och tvättade sig under armarna, extra långsamt. Han tvättade till och med ansiktet helt frivilligt. Han hoppades att det hade gått riktigt lång tid när han valde ut rena underkläder, shorts och T-shirt och sen gick in i sitt rum.
Men tyvärr hade det inte gått riktigt så lång tid som han önskade. 06:48 – klockan var ju inte ens sju. Manne suckade tungt och lade sig på sängen. Om fem minuter skulle han gå ner och ta sig en macka.
Plötsligt stelnade han till. Ett ljud hördes i, ett svagt gällt utdraget ljud. Han slängde sig ner i sängen, drog täcket över huvudet och blundade hårt.
Han låg kvar där, försökte tänka bort ljudet, försökte ge det tid att försvinna. Förhoppningsvis skulle ljudets källa försvinna. Återigen hamrade hjärtat i bröstet. Vem eller vad lät sådär?
Han lyfte bort händerna från öronen.
Det var tyst och hann slappna av i ett par sekunder, sen hördes ett gällt utdraget ljud igen.
Manne drog blixtsnabbt täcket över huvudet igen och höll händerna för öronen. Han släppte efter lite för att våga höra efter vad ljudet kom ifrån. Han tänkte till…. Sen skrattade han tyst åt sig själv. Nu höll han på att bli knäpp. Han fick panik av Isas snarkningar!
Isa sov ju oftast med sin dörr stängd och hon brukade inte heller snarka, men hon hade glömt dörren öppen och hade somnat i en konstig ställning, så hon bjöd inte bara på snarkningar, det var riktigt underhållande praktsnarkningar!
Nu var situationen en annan. Manne slängde sig upp ur sängen med mobilen i näven. Sällan skulle han kunna ha så kul åt sin systers snarkningar. Han tänkte sig en kommentatorsröst som beskrev hans framryckning mot Isas rum:
– Och här ser vi vår Combat Soldier modigt ta sig in i fiendens högkvarter….Han låter inte detta gyllene tillfälle gå förlorat. Vad gör han – ska han utnyttja sitt överläge genom att anfalla? Nej, bättre än så, han tar upp sin avancerade spionutrustning och nu kommer detta att finnas på mikrofilm, och han kan alltid hota fienden med att offentliggöra denna skandalösa information när fienden behöver hållas i schack!
Han fnissade för sig själv när han gick ut ur rummet. Triumferande skuttade han nerför trappan med sin mobil i näven. Det var säkert fem minuter av ljuvliga snarkljud han lyckats dokumentera.
Han tog sig snabbt ett par mackor till frukost och rusade sen med full fart till Jakobssons i grannhuset.
Han knackade försiktigt och gick sen in.
Där satt Carina Jakobsson, Filles och Jontes mamma, i köket, med en stor kopp kaffe. Hennes ögon var sorgsna och kroppsspråket uttryckte samma dystra känsla. Hon ryckte till när hon såg honom och log.
– God morgon, sade hon. Grabbarna har precis tryckt i sig lite mackor och gått till sitt rum.
– OK, jag går upp till dem, sade han vänligt och tassade mot trappan.
Han kände sig lite sorgsen. Fille och Jonte hade förklarat att deras mamma led av depression, att hon ständigt kände sig trött och ledsen. Han kände ju henne ända sedan han gick i förskolan, hon var hans bästa vänners mamma, och han hade alltid tyckt om henne. Han ville kunna säga något som gjorde henne glad.
– De blev säkert överlyckliga av dina goda mackor! ropade han till henne innan han tog första trappsteget.
– Tack, Manne. De blir säkert ännu mer överlyckliga att se dig!
Han log. Han hörde att hon menade just det.
Han gick med allt snabbare steg uppför trappan. Övervåningen var annorlunda än på hans hus, det var färre sovrum. Fille och Jonte delade på ett stort rum med en stor välvd ingång. De satt på sängen med varsin surfplatta.
– Lyssna på det här! Isas sommarkonsert!
Fille och Jonte fnissade förväntansfullt. Sekunden efter hade Manne påbörjat uppspelningen. Jodå, den var av yppersta kvalitet och Fille och Jonte brast i gapskratt när hennes snarkningar ekade i rummet.
– Nu lär hon nog hålla sig på mattan, annars skickar jag det till den där killen hon verkar ha börjat dejta. Jag vet inte om hon är ihop med honom, det är inget hon pratar med mig om direkt.
Ännu fler gapskratt fyllde rummet när de gemensamt fantiserade hur Isa skulle bjuda hem killen och hur de skulle sätta sig för att hångla i soffan och då skulle dessa ljud eka i rummet. De skulle naturligtvis se till att ha gömt sig på ett ställe där de inte kunde upptäckas, annars svävade de i akut livsfara.
Deras fnissande slutade tvärt när snarkningarna försvann och det började raspa istället. Sedan var allting bara tyst, tvärtyst. Manne sträckte ut handen för att ta telefonen då de hörde släpiga andetag.
– Vem är det där? frågade Jonte.
Manne kunde inte säga ett ljud.
Istället var det någon annan som tog till orda, rösten lät tunn och ängslig i högtalaren.
– Varför gjorde han så? Jag förstår inte…. jag är rädd…. Och vilka är de där som är i mitt hus? Vill de göra mig illa?
– Vem är det där?? frågade Jonte och Fille samtidigt. Deras rädsla ökade när de såg Mannes min – han visste inte heller vem det var.
– J-jag vet inte, stammade Manne fram. Jag såg ingen där! Jag lovar, jag skojar inte!
De var alla överens – det var INTE Mannes röst. Hans förvåning och skräck var äkta. Efter en stunds tystnad kom slutsatsen.
– Det verkar som det spökar i ditt hus! sade Jonte.
Han såg både rädd och entusiastisk ut. Det var alltid lättare att känna nyfikenhet när spöket höll still i någon annans sovrum.
– Jag sover hos er grabbar, sade Manne.
– Eller så sover vi hos dig! Äntligen får jag sova i ett spökhus!
– Äntligen?? sade Fille förfärad.
– Men hörni! Tycker ni spöket låter läskigt eller argt? Jag tycker mest det låter ledset. Inte särskilt farligt alltså. Kanske behöver det vår hjälp!
De lyssnade. Snyftningar hördes tills inspelningen stängdes av tio sekunder senare. De behövde repa mod innan de kunde lyssna på inspelningen en gång till. De undrade om allt skulle vara borta när de lyssnade igen. Men det var det inte. Allt var precis som vid första tillfället. De hörde då också att rösten inte bara brustit i gråt efter att ha undrat om “de som är i mitt hus vill mig illa” – den viskade “vatten, jag kan inte andas!”.
Manne blev iskall om händerna och rös. Han tänkte på sin dröm, att han gått i vatten och inte kunnat andas.
Han höll upp sin mobil, och utan att riktigt förstå vad han gjorde spelade han in sin röst.
– Det är oss du har sett vid huset, sade han till skärmen.Vi vill dig inte illa, vi lovar.
– Tror du spöket hör det där? sade Jonte. Inte så dum idé, det hördes ju på din inspelning, det kanske är nåt sätt att få kontakt på.
– Men hörni, lägg av, det finns inga spöken! fräste Fille. Det var väl nån som ropade utanför.
– Då skulle jag ju ha hört henne, men allt var knäpptyst om man bortser från Isas snarkkonsert. Alla fönster var stängda, jag vet för jag kollade både innan jag lade mig och när jag vaknade imorse. Manne tvekade någon sekund, men sen berättade han om sin skräckkänsla föregående kväll, och likaså om sin mardröm om att vara under vatten och inte kunna andas.
– Är det sant?? sade Fille. Jag drömde exakt samma dröm! Jag hade glömt bort det, jag ville bara glömma den när jag vaknade… 06.12 var klockan.
Manne drog efter andan.
– Vi verkar visst ha vaknat samtidigt.
– Men hallå, sade Jonte med avund i rösten. Jag drömde inget sånt. Vill inte spöket inte ha med mig?
– Du kan få det! sade Fille som inte var lika nöjd.
– Hur pratar man med spöken? undrade Manne. Tar man inte ett glas och lägger uppochner….och så glider det till olika bokstäver?
– Vi låter bli allt sånt där mysko! hördes genast från Fille.
– Ja, tänk om vi startar igång några mystiska krafter, sade Jonte fundersamt. Jag menar, nåt ÄR ju skumt med den här rösten på bandet!
De skulle snart vara övertygade om detta faktum. För när Filles och Jontes mamma och pappa kom in i rummet för att diskutera dagens aktivitet bad de att få spela upp en sak. De startade efter partiet med Isas snarkningar, för de misstänkte att det inte var en bra idé att låta dem höra. Förutom att tvinga dem ta bort det kanske de också skvallrade för Isa.
De hörde åter raspandet och den tunna rösten. Jontes och Filles föräldrar såg dock helt nollställda ut. Deras min ändrades inte när rösten talade.
– Vad ville ni att vi ska höra? frågade de.
– Men hör ni inte rösten??
– Nej, vilken röst? Vi hör ingenting.
De såg helt allvarliga ut. Först trodde Fille, Jonte och Manne att de drev med dem men det blev snart uppenbart att så ej var fallet. Det gjorde allt ännu mer obehagligt. Bara pojkarna kunde höra den tunna rösten på bandet.
Föräldrarna lämnade rummet för att fortsätta med förberedelser för bad i den närbelägna sjön . De skulle åka efter lunch. Manne vågade knappt gå hem men han var tvungen för han skulle ju packa sina saker.
Tyst smög han in i huset. Där i köket stod hans familj och packade ihop medan två pizzakit blev två stora pizzor de skulle äta till lunch. Manne sprang in till sitt rum. Allt såg ut som det gjorde när han givit sig av. Han rafsade ner det nödvändigaste i en ryggsäck och sprang ut igen.
Han hade nästan glömt bort alla konstigheter när de var ute och badade. Bara ibland kom tankar på att drunkna upp när han simmade omkring. Han höll sig nära stranden. När de fikade sittandes på handdukar pratade Isa om att man kunde pröva att åka kanot i övermorgon kväll. Killarna lyssnade knappt för de försökte bestämma vem det droppade mest om. Deras mamma blev nyfiken, Isa berättade att man kunde anmäla sig och man gav sig av i grupp 19:30. Hon ville prova.
– Kan du tänka dig att åka själv? sade mamma. Vi hade faktiskt bestämt att mina vänner Helene och Stina ska komma då, och Greger kommer med.
– Jaja, det där är ju inget kul för mig, så det är väl bra att jag har nåt annat att göra. Det finns säkert nån att vara med.
Mamma fnissade.
– Nån att vara med? De där stiliga killarna som stod vid anmälningsdisken – är det dem du tänker på?
– Neeeej, fnös Isa ilsket, men det hördes på rösten att mamma träffat mitt i prick.
– Det verkar som vi alla kommer att ha en trevlig kväll i övermorgon, skrattade mamma.
– Och ikväll, och imorgon! ropade Jonte som hade hört dem.
De var trötta när bilarna rullade in på parkeringen framför husen. Att bada och ha roligt i flera timmar var påfrestande.
Manne stelnade till.
– Ska jag vara i mitt rum?
– Vi ska vara i ditt rum! ropade Jonte.
Manne kände sig betydligt bättre till mods när Fille och Jonte följde med honom in i rummet. Isa hade rafsat ihop sina grejer och sov bredvid mamma. De verkade ha lite tjejafton där och lade ansiktsmasker på varann. Pappa var inne hos Jakobssons och han kanske sov där.
Jonte och Fille fick tillåtelse att sova i Mannes rum. Mamma och Isa hade somnat innan, framför någon komedi de var för trötta för att följa. Pappa stannade kvar i Jakobssons hus, killarna såg honom och Jörgen Jakobsson på verandan, sen gick de in igen.
– Undrar vad våra farsor pratar om. De verkar ju ha kul, sade Fille.
– De kanske berättar historier från när de var unga, föreslog Manne.
– Undrar vad ďe gjorde när de var unga, sade Jonte med ett leende.
De kom med diverse förslag i några minuter, sen somnade de alla tre .
När Manne andfådd och skrämd slog upp ögonen badade allt i solljus. Han såg ner på den sovande Fille, som just då slog upp ögonen och först log åt honom…..innan han såg skräcken i sin väns ögon. Han skrek till. Mannes nerver som var på helspänn reagerade genast. Mannes skrik överröstade Filles en stund innan hans skräck ökat mer. Nu hördes Jonte i kaoset. Han hade fått ett ganska bryskt uppvaknande.
Det som bröt hysterin var dörren som slogs upp. Där stod mamma och Isa, i nattlinnen, chockade.
– Vad gör ni??? sade mamma med darrande röst. Det där lät hemskt!
– Isa du får inte åka med kanoten! skrek Manne.
– Men är du galen??
– Du får INTE åka!
– Det tänker jag visst ďet, svarar Isa iŕriterat.
– Du kommer att dö om du åker!
– Trams! Vad får du allt från?
Mamma såg lite orolig ut.
– Vi kan prata mer om det här sedan, säger hon och försöker lugna alla. Nu gör vi oss i ordning och äter frukost och funderar på vad vi ska hitta på idag! Den där kanoten är först imorgon.
Manne kunde bara inte släppa sin oro. Isa fick inte åka kanot, det skulle innebära att hans syster dog. Han ville inte att Isa skulle dö. Trots allt tyckte han om henne.
De beslöt sig för att bada idag också. Manne vaktade Isa som en hök och fick snabbt hög puls när han såg två unga killar, ca 16-18 år gå mot Isa. De såg uppenbart bra ut och Isa log brett när de kom till henne.
– Vi anmälde oss till kanoten, sade en av dem
Manne blev jätteorolig och jättearg, men insåg att han bara skulle göra saken värre för sig om han gick dit.
Manne känďe en strimma hopp, för Isa tittade mot honom och mötte hans blick.
– Ok, vi får se, sade hon. Jag hade lite ont i halsen imorse, vi får se hur det utvecklar sig.
– Ojdå, trist när man har semester! sade den andra killen.
– Hoppas det försvinner, sade den förste. Sen gick de som tur var iväg.
Manne suckade irriterat. Kunde hon inte vara nöjd med killen hon troligtvis dejtade hemma? Skulle hon ha en kille i varje stad, eller hur hade hon tänkt?
Manne kunde inte förklara varför han visste det, och vad som skulle hända. Han visste bara att det skulle hända. Han försökte övertala sin mamma,vädjade till hennes modersinstinkt..
– Om det mot all förmodan skulle hända nåt skulle man aldrig förlåta sig själv. Du brukar inte säga såna här saker.
När Manne skulle gå och lägga sig var han så lättad att han somnade omgående. Det sista han hann tänka var att han inte sett till eller hört något från spöket.
Men det var spöket som hade varnat honom….det väntade väl också för att se hur det gick.
Han kanske skulle få skämmas imorgon kväll, men han skulle inte behöva vara rädd för att behöva sörja sin syster. Mamma hade mutat Isa att hoppa över kanoten.
Manne behövde varken bekymra sig över att ha förlorat kontakten med det han kallade för “spöket” eller för att behöva skämmas.
Han vaknade även denna gång med ett skrik, han hade drömt mardrömmar om att ligga i vatten och drunkna. Den här gången var Fille beredd.
– Du är här med oss! ropade han.
– Och inte så roligt väder är det idag, sa Jonte. Det fick Manne att komma tillbaka till verkligheten.
– Nej, regnar det?
– Japp!
De beslöt sig för att gå till samhällets huvudgata och titta vad som fanns där. Det var intressant. Isa och pojkarnas mammor var inte med, de hade åkt till ett spa i närheten och väntades till kvällen. Mamma bestämde att de skulle åka dit för att Isa skulle hoppa över kanoten. Det var ju allra bäst om hon rent fysiskt inte var där varken innan eller under kanotfärden. Mamma hade fått sina vännér att skjuta upp sitt besök till dagen efter. De kvarvarande fäderna skämtade om “Fruntimmersfritt”.
De såg ett bibliotek. De beslöt sig för att låna något att läsa till eftermiddagen. Manne tog upp sin mobil och hoppade till. Den höll på att spela in en video, av gatan framför. Han stängde genast av. När resten av sällskapet gått in i biblioteket gick han in på toaletten.Tryckte med darrande hjärta fram videon, tryckte på Play. Videon visade gatan han gått på. Rösten som talade hade dock inte funnits där.
– Det var han som gjorde det! Han borde få sitt straff! Han kanske kommeŕ UNDAN!
Det var samma röst men ett ändrat känsloläge.
Manne fick plötsligt en idé. Han ģick till en bunt lokaltidningar och ĺade upp dem och en så han kunde se varje framsida.
Han ryckte till när han såg en notis i hörnet på en tre år gammal tidning. Rubriken löd
”Mamma och nioårig son drunknar i tragisk olycka” Då stoppade han blixtsnabbt ner den när ingen såg i ryggsäcken.
Efter att ha skyndat till Fille som inte kunde bestämma sig vilken han ville ha av två böcker och genast föreslagit att han kunde ta den ena och sen kunde de byta träffade de sina fäder och Jonte vid lånedisken. Alla hade hittat nåt som skulle vara förströelse en regnig eftermiddag.
Väl hemma satte sig Manne med tidningen i sitt rum. Det var knäpptyst omkring, pappa var inne i grannhuset. Han hade sagt att Fille och Jonte kunde komma när de ville.
Han bläddrade till den aktuella sidan. Han hajade till när han direkt såg hur han pratade med den röst han hört i sin telefon. Det var han. Han kunde inte förklara hur han visste det, men han visste att ďet var rätt person
Han hade pratat med den nioårige Sackarias Silfverbåge. Hans mamma hette Hanna Silfverbåge. De var ute och gick, skulle gå över en träbro. Plötsligt gav den vika och båďa föll i vattnet. Vattnet var väldigt strömt under bron, de tog sig inte upp.
Så tråkigt att bron sönder. Vilken bro var det ?Det stod beskrivet att det fanns en bro i närheten av deras hus. Han måste gå ut på tomten och titta. Han följde grusvägen gick längsmed tomten och gick ut genom grinden på baksidan.
Det dröjde inte länge förrän han hittade en bro över forsande mörkt vatten. Han tittade ner i det hotfulla gapet. Nej där vìlle man inte falla ner.
Själva brodelen var gjord av stabila träplankor. Det var svårt att tänka sig att nån skulle rasa igenom dem. Han tittade på brons fäste .Han såg att en del av plankorna var ljusare än de andra. Han var synnerligen ingen expert, men nån hade bytt ut plankorna, det kunde ju han se.
Var det innan Sackarias död eller efter?
Han plockade fram sìn mobiĺ. Han tryckte fram videokamera-funktionen och började filma bron. Samtidigt framfördes hans budskap.
– Finns det någon som är skyldig ska jag sätta dit den, det lovar jag dig, sa han med darrande röst. Det vore bra om du talade om för mig. vad som hände?
Han lade undan mobiltefonen igen. Han hörde plötsligt steg, varpå han genast vände om och gick tillbaka mot huset.
Där var Torbjörn, mannen som mött dem i vit träningsoverall. Nu kom han med raska steg i jeans och T-shirt. Mannen som ägde åtminstone ett eller båda husen. Han såg stressad ut-
– Hej, sade Manne.’
– Hej, jaså där är du. Dina kompisar frågade om jag sett dig, de letar efter dig. Jag lovade säga till dig att gå till dem om jag skulle se dig.
– Jag skulle vilja fråga en del saker.
– Kan vi ta det imorgon? Har lite bråttom nu, och du har två oroliga kompisar att visa dig för.
– OK.
Manne sprang tillbaka till sitt semesterhus. Utanför såg han Fille och Jonte som gick omkring som osaliga andar och spejade efter honom. Han sprang till dem, berättade om allt han visste.
På kvällen gjorde pappa varma mackor innan de skulle gå och lägga sig. Fille och Jonte var därinne med sin pappa och tjoade åt ostens bubblande i ugnen.
– Jaha, där tog grabbfriden slut, skojade Filles och Jontes pappa. Nu kommer fruntimren!
Alla gick fram emot fönstret och såg Isa, Carina Jakobsson och mamma öppna var sin bildörr mitt emot varandra.
– Jag skämtade bara, fortsatte han för att vara tydliga.
– Jag fixar snabbt fler varma mackor! sa pappa.
– Ja, det måste gå hem! Det blir en god överraskning för de spaande damerna.
De tre hemvändande nöjda rosiga damerna strålade när de kände doft av varma mackor , och ännu gladare blev de när de såg att de också skulle få ta del av anledningen till doften.
– Eh….körde ni för fort? undrade pappa.
– Vadå?
– Det svänger in en polisbil på uppfarten.
Det blev allmän oro tills ringklockan fick dem att hoppa till.
Manne, Fille och Jonte satt i det angränsande lilla rummet och hörde polismännen informera om dödsolyckan under kanotfärden. Särskilt Manne fick kalla kårar längs ryggraden.
– Vi vill särskilt höra vad ni vet…. tanken var att man skulle lära sig åka kanot, och den aktuella kanoten var uppskriven på Isa Lilja.
Manne var helt paralyserad, hans händer darrade. Han hörde polismännen redogöra för olycksförloppet. Herregud, kanoten hade kantrat uppochner i en trång passage, de kom inte upp. Isa skulle ha drunknat om hon inte lyssnat på honom.
– Det är möjligen inte så att du Isa Lilja har några ovänner? Eller nån närstående`?
– N-nej…
– JA, det får vara allvarlig osämja då, för den här olyckan var nog mord.
– Vad?
– Vi kan inte avslöja allt, men nån hade mixtrat med kanoten.
Mannes hjärta slog ännu fortare.
– Vi försöker få klart för oss om det var ett mordförsök på Isa Lilja, som kanoten var uppskriven på, eller på de unga män som fick den tilldelad… David Arvidsson 17 år och Hector Hernandez 18 år, det var de som förolyckades. Eller var det ett vansinnesdåd riktat mot vilken människa som helst?
– Vi har mycket svårt att tro att någon skulle vilja skada Isa, sade föräldrarna.
– Nej, jag kan inte tänka mig någon som vill döda mig, sa Isa. Nån ogillar säkert mig, men det ska ju till nåt riktigt hat för att man ska vilja döda någon. Sen kommer vi inte härifrån, vi är här på semester. Ingen här känner ju mig, ännu mer osannolikt att nån vill döda mig.
– Tack, då kommer vi att koncentrera oss mer på ynglingarna.
– Vi ska inte störa mer. Fröken Isa Lilja, vi är glada att du är oskadd, vi höll det för osannolikt att någon vill dig så illa, men vi måste utesluta det.
– Jag förstår. Tack. Jag känner mig lite skärrad, jag var ju på väg att gå dit…jag kunde…
– Tänk inte mer på det. Ät klart en goda mackan…vi ska gå härifrån nu.
De vinkade mot samtliga i familjen och gick mot dörren. En mobiltelefon ringde i den enes ficka, han svarade medan dörren åkte igen efter dem. Jörgen Jakobsson gick till plåten.
– J aha…jag känner mig lite ofin nu när jag frågar om nån ska ha en sista macka…
– Jag var ännu mer ofin, sa Jonte. Jag smög efter och lyssnade. Polisen fick nyss veta att nån av grabbarna där sålt nånting, ganska sannolikt knark. De hade visst inte helt rent mjöl i påsen. Inte för att de förtjänar att dö för det.
– Det är ju inte helt otänkbart att några kriminella hade nåt otalt med dem. Det kan ju inte vara ett busstreck. Det är inte roligt att sabotera kanoten så nån drunknar…..Ok, nu pratar vi om något trevligare.
Diskningen av plåtarna och nedläggandet av tallrik i diskmaskin skedde under kompakt tystnad. Sen gick Jakobssons in till sig.
Manne gick sakta uppför trappan. Han gillade inte tanken på att sova själv. Mamma och Isa var också uppe, men snart gick de in till sig och stängde dörren.
De hann precis försvinna när han först blev skrämd av stegen i trappan. Det tog en stund för honom att inse att det var Fille och Jonte.
– Förlåt att vi dröjde, sa Jonte.
– Vi tittade efter den där Torbjörn, du vet han som äger huset. Han ville inte att vi skulle se att han går omkring här.
– Vi lät honom tro att vi inte såg honom.
Manne kom på sin mobiltelefon. Han blev exalterad när han hörde ett svar eka från det fördolda.
– Vi gick på bron…. den föll ner….den hade gått av. De tog nog sönder den… men det var inte deras idé. Jag tror det var HANS idé!
– Deras…. kan det vara de killarna? viskar Jonte.
– Mycket möjligt. Och HAN vill tysta dem för alltid.
– Vem är HAN? frågar Fille… Han fick gåshud. Även Manne kände en slags olust.
– Han därute va? sa Jonte.
– TYST! Manne blev genast rädd, och Fille såg det och blev oroligare.
– Torbjörn, sade Jonte.
– TYST! Tänk om han hör oss.
– Han var ute kring det här tredje huset på tomten, sa Jonte.
– Ja, sa Manne. Jag såg honom också där idag.
– Vi måste titta i det huset!
– Usch nej!
– Jo, det måste vi. Men nu får vi börja med att sova,
Ingen av pojkarna hade någon mardröm den natten.
De vaknade nästan samtidigt tidigt nästa morgon. Ett morgondis låg över tomten, fåglarna kvittrade i de närliggande träden. Det låg en spänning i luften, både hotfull och lockande.
Det skulle inte bli någon vanlig dag. Fille och Jonte gick in till sig en stund efter frukost.
Manne lyssnade efter sina föräldrar och Isa som gav sig av. De skulle åka och köpa sandaler till Isa, hennes gick sönder. Filles och Jontes föräldrar var också på väg bort, de skulle åka och handla.
De tre killarna blev snart ensamma på gården.
Morgondiset höll på att lätta.
Fille och Jonte kom snart tillbaka. Jonte höll en nyckel i handen.
– Titta , den ska leda in dit, vi hittade en ask med extranycklar.
De gick ut med sammanbitna tänder och stegade tysta mot huset. Jonte stoppade i nyckeln, som tur är gick låset upp.
De gick in och kom först till en liten hall. Det var fullt av bråte överallt. Dammet kittlade dem i näsan.Ingen städade i alla fall.
De öppnade den enda dörr som fanns, med undantag för en toalettdörr till vänster som de lät vara. Dörren knarrade, de var spända, det kändes som den förde ett enormt oväsen. De öppnade bara så mycket som behövdes för att kunna komma in.
Rummet var sparsamt möblerat. Ett stort skrivbord med hurts, en soffa och en bokhylla. De gick genast fram till skrivbordet. Det var till och med fritt från damm, så det måste nyligen ha varit något på det.
Hurtsen verkade proppfull med papper. Jonte rev upp den första lådan. Redan där hittade de intressanta tecknade skisser. Det var en bro. Den som stod lite längre bort på tomten. någon hade tydligen fått anvisningar hur man sågar i träfästet, för att bron skulle ge vika och falla ner i det svarta forsande vattnet, tillsammans med Hanna Silfverbåge och hennes son Sacharias.
– Vi måste ta med oss det här, tänk om det hinner försvinna.
– Nej då fattar han att nån har varit här. Han förstår säkert att det är vi.
– Hur kan han veta det?
– Han märker väl att vi kollar på grejer.
De tog upp två foton på två unga män. De kände väldigt väl igen dem, de syntes i TV igår kväll.
Det var Hector Hernandez och David Arvidsson.
Jonte tog upp en annan ritning under deras foton.
– Bingo! sade han. En ritning av en kanot, med anvisningar hur hålet skulle göras. Vattnet skulle sippra in långsamt, så man inte märkte att något är galet förrän det är försent.
– Kolla!
Ett knarrande hördes bakom dem. En dörr slogs igen.
Torbjörn stod där.
De flämtade till, visste inte vad de skulle säga. Alla fraser var meningslösa, ihåliga. Han visste att de visste. De visste att han visste.
Han gick fram mot dem, stannade en liten bit bort.
– Ni har svårt att låta bli att lägga näsan i blöt, va?
– Du dödade Sackarias och Hanna, sade Manne.
– Ja, det gjorde jag. Eller indirekt, jag betalade de där små knarklangarna så de kapade bron. Sen började de hota om att tjalla, så jag fick ordna en liten kanotolycka.
– Varför berättar du det här för oss?
– Om fem minuter spelar det ingen roll längre.
Han plockade fram en pistol ur jackfickan.
– Just det. Den här pistolen tar bort skvallerslödder som ni.
– Men…sade Manne. Du kan väl berätta varför?
– Livförsäkringen…. Hanna hade ställt den på mig. Vi levde tillsammans, men hon var inte mycket att ha. Ganska enkelspårig orsak va? Men 10 miljoner är inte fy skam.
Ett ljus siktades vid fönstret. Torbjörn gick irriterad fram till en altandörr, spejade. Sen öppnade han den. Först på glänt, sedan mer.
Sen blev allt ett tumult. Först verkade deT som ett odjur kastade sig över Torbjörn, sedan såg de polisernas uniformer. Blixtsnabbt övermannade de honom, han skrek.
– Ååååh, vilken tur att ni kom! sa Fille. Tro oss, han tänkte döda oss.
– Ja, vi hörde det, det var modigt av er, vilken sinnesnärvaro!
Manne tog upp sin mobiltelefon, såg att den hade ringt upp polisstationen. Samtal pågick. Den filmade också med kameran. Alla Torbjörns yttranden var förevigade.
Han vände sig om, gick några steg.
– Tack Sackarias, sade han. Tack så mycket.
Sen gick han ut, såg Torbjörn tryckas in i polisbilen. Tackade poliserna som kommit och räddat honom. De hade tagit allt på allvar.
Alla hade dock fått nog av vistelsen på denna orten. När Jontes och Filles pappa sade att de fått en restresa var jublet ofattbart högt.
Den här semestern behövde man semester ifrån.
Författare: Johanna Märkner