Mitt hjärta höll på att gå sönder över livets orättvisor.
Att en liten mus kan bli så vilsen i livet.
Att andras sopor blir hennes överlevnad.
Så himla söt och så fruktansvärt understimulerad som hon måste ha varit. Jag såg henne aldrig tillsammans med andra. Det var med ett helt litet vansinne hon tog sig ann mina sopor.
Kanske var hon förvisad utav dom sina, så hon var tvunget att ensam emigrera till huset i skogen. Mitt hus. Och med svåra erfarenheter som nog hade lärt henne att ingen fanns där för henne att lita på.
Jag visste ju inte att hon var här, och hade ju därför inte haft möjligheten till att bjuda henne till bords.
Att jag sover i köket och är mycket lättväckt, ledde mig till sopskåpet där det prasslade på ett sätt som inte hör hemma i ett sopskåp så som jag är van vid.
Det är med smärta jag nu måste berätta att hon inte bara samlade byggmaterial i hinken.
Den arma stackarn var så hungrig så hon såg sig ingen annan väg än att där, bland mitt hushållsavfall, skaffa sig sin föda.
Att hon inte mådde bra var också uppenbart då hon tydligen skötte sin toalett bland sådant hon skulle både bo i, och äta utav. Inte bara på ett ställe. Random kring hinken låg dom. Dom svarta små risgrynen som jag hade så svårt med.
Att få kontakt med denna skygga varelsen som objuden och därför också olovligen, hade gjort sig hemmastadd hos mig, skulle inte bli lätt. Vad hade hon för anledning till att lita på mig?
Då slår det mig.
Så som man alltid gjort.
Gästabud.
Genom färsk mat, lek, tävlingar och utmaningar.
Sophinken tömdes och rengjordes.
Här skulle byggas äventyrpark.
Två tomma Trokadero-burkar limmades ihop med bottnarna utåt.
Tvärs över hinken.
Längst upp.
Genom små hål på vardera sida och tvärs igenom burkarna drog jag en styv ståltråd.
Nu hade jag en bro rakt över hinkens topp.
Små stärkande depåer av mjuk vitlöksost, bröd, korn och choklad lades ut på ”trappan” upp till hinkens topp, på kanten och intill brofästet.
Vid detta laget började hon nog att vänja sig vid mina hyppiga ärenden i skåpet.
Vi sågs dock endast under några mycket få och snabba möten.
Jag tyckte mig ana att hon nu började bli rätt välmående. Med lyster och glans i pälsen.
Kanske bara inbillning från min sida, men detta upptog numera mycket av min tid, och då måste man ju få låta fantasin gå sina egna virrgångar. Nästan som en avståndsförälskelse kan man nog säga. Hennes svarta ögon hade ett djup från ett för mig helt obekant levnadsöde. Något jag bara kunne fantisera om, och ingenstans, ens kunde jag komma hennes verklighet nära.
Hursomhelst så åt hon friskt av depåerna som jag tvingade henne att äta på plats. Förutom sädeskornen hon var fri att spara i sina förråd, var dom andra gotterierna av sådan art att hon fick stanna upp och slicka det i sig.
Ännu hade hon inte vågat sig helt ut på bron där den stora segermåltiden väntade. Mitt på bron hade jag dukat fram allt vad huset kunde förmå.
En lyx långt utöver vad en söt liten skogsmus hade kunnat föreställa sig.
Den sista utmaningen var att hålla sig kvar på bron. Den var glatt på ytan och ville gärna snurra på sin egen axel. Men ihärdig som hon hade visat sig, var jag övertygad om att hon snabbt skulle lära sig trixet.
Jag hade funderat på att ge henne ett vackert och passande namn, men fann inget i mitt register som kunde vara mer beskrivande än Söta Lilla Musen.
Och lika bra var nog det. På det viset blev det hela inte allt för personligt.
I botten på hinken hade jag nämligen fyllt på en sisådär 12 till 15 centimeter vatten……
Författare: Arthur Jansson