av
Mikael Henrik Myrtin
Flera av oss går fram till avsatsen, måttar höjden och ansatsen som krävs för att undvika att slå in i klipporna. Berggrunden fram till branten består av vassa stenar som sticker upp lite här var ur det flacka, glesväxta gräset, och tunna, kringspridda träd bidrar till intrycket av bruten mark. Enligt ryktet lyser en traktor upp djupet om nätterna när ingen är här.
– Ska du hoppa nån gång? André står bara ett par tre, kanske fyra kliv bakom mej, och när jag kliver undan från branten, så tar han sats, kryper ihop med hela kroppen, och hårt och sammanpressat skjuter han iväg utför stupet.
– Han e fan helt sjuk i huvet!
Kroppen hänger i luften, innan den tjutande bryter ytan.
– Helt jävla sjuk, säger jag och nickar åt hans glatt viftande armar och tryne, med ett tilltagande sus i magen. Och plötsligt svischar Andreas förbi, den klenaste av oss alla, och försvinner i ett sprattel.
Sedan hoppar Martin, och efter honom hoppar Berka, och efter Berka hoppar Micael med c:e.
– De e inget farligt! Dom ligger allesammans därnere i vattnet och plaskar omkring, skvätter vatten på varandra eller bara flyter runt på ryggen. Flera flickor har nu vänt sina blickar mot den siste uppe på höjden.
– De e värst första gången, säger André och sätter sej ner vid branten medan han torkar sej i håret med det badlakan som delvis hänger över hans axlar, kommer man fel med kroppen, och landar liksom platt, så e de som asfalt.
Suset i trädkronorna tilltar i styrka, jag kan knappt höra någonting annat.
– De måste va säkert tio, femton meter på sina ställen, fortsätter han och ser ut över stenbrottet.
Jag rör mej inte ur fläcken.
– Fast kan man inte simma så.
– Fan klart jag kan simma!
Han vänder sitt huvud snett upp emot mitt, och det gömmer ett leende. Då går solen i moln, och gör det grönaktiga vattnet grått.
Jag ser mej omkring för att notera om det bara är jag som lägger märke till traktorn som kommer åkande med helljusen på på vattenytan.
Skratten dånar mellan klipporna.
Men så kommer solen fram och ställer allting tillrätta, och så fort jag återfår fattningen börjar jag sparka med benen och fäkta med armarna, och inte förrän jag kan dra in all den ljumma luften slutar träden att susa.
Vi sitter åtta stycken i ett fyramanstält, vi har placerat oss i en cirkel och all vår uppmärksamhet är riktad mot den blonda. Brunetten är det knappt någon som ser åt, hon sitter ihopsjunken med sina händer i knät och lyssnar på alla komplimanger som hon inte får.
En flaska starksprit passas runt, det är bara blondinen som avböjer och efter ett tag flyttar mer och mer av min nyfikenhet över på brunetten, vars ansikte allteftersom knyts upp. Men det är svårt att avgöra några särdrag, eller en särskild sinnesstämning i tältets dunkel.
– Ska vi gå ut lite, säger jag.
Brunetten tittar på mej nästan frånvarande, men reser sej upp.
Inga ögon följer oss ut.
– Vi glömde släcka elden, säger hon borta vid branten och ser ner mot deras tältplats på den andra sidan stenbrottet, dom har slått upp sitt tält alldeles ovanför vattnet och den lilla lägerelden slänger sina skuggor hejvilt i det omgärdande buskaget.
– Ska vi gå ner och släcka den, säger jag och känner hur andningen plötsligt blir tyngre.
– Kan vi göra, säger hon.
Sjok av gammalt schampo hänger i luften. En särskild sorts parfym. Baksidan av låren som glittrar i det månlysta mörkret. Vaderna som spänns och slappnar. Rumpan som sväller i shortsen. Den bara nacken som inbjuder en att bita.
– Vi kan väl låta den brinna ett tag, säger jag efter att ha sett mej omkring efter någonting att fylla med vatten, den brinner säkert snart ut ändå.
Då lägger jag för första gången märke till hennes mun, det är som den bar på en hemlighet som resten av hennes ansikte inte kände till. Vi sätter oss ner på en av dom fyra trästockarna som ligger i en fyrkant runt lägerelden.
Där sitter vi, och säger ingenting. Och ju längre tid som går utan att någon av oss bryter tystnaden, desto tyngre blir den. Jag fingrar frenetiskt på en flisa i trästocken. Då och då snor jag en skymt av henne; jag fastnar på en söndrig ögla vid det högra bröstet, och jag tänker att jag ska fråga henne om det inte blir varmt att sitta med en tjock, stickad tröja på så här nära lägerelden.
– Det är ju juni, säger jag.
– Ja, säger hon och tittar på mej avvaktande.
Först försöker jag forska i hennes blick efter en fråga till hennes svar, men så plötsligt förstår jag vad det är hon försöker säga mej.
– Ja, det kan vi göra, säger jag och reser mej upp.
Men hon blir sittande kvar där på trästocken.
Jag tittar mot tältet, och tänker att detta hör till.
– Jag såg när du dök, säger hon. Hon sitter alltjämt kvar borta vid brasan.
Mina rörelser har plötsligt blivit tunga, långsamma, nästan otympliga, och jag förstår inte varför hon ska börja nysta i det där nu. Jag går bort till tältet, och drar upp blixtlåset. Skuggorna fladdrar i buskarna, det ser ut som en danstillställning.
– Har ni ingen bandspelare?
– Nä. Hon sitter nu på knäna, halvvägs in i tältet; dunklet skär av henne ungefär vid skuldrorna. Dom andra kommer säkert snart.
– Här är ju jättemysigt. Mycket mysigare än hos oss.
– Säkert vilken sekund som helst.
Sovsäckens blixtlås skär i tystnaden, det fyller mej med ett oemotståndligt mod.
Jag står under dom snart utsuddade stjärnorna och försöker säga mej själv om världen verkligen är annorlunda, men så vitt jag kan se, så är det samma stenbrott, samma träd och samma sol som redan börjat sin raska resa uppför berget.