Av
Mikael Henrik Myrtin
Stanken i vissa vagnar är verkligen outhärdlig, vi går i ett raskt led genom tåget från den främsta vagnen, som står ända inne på stationen, i relativ skugga, hela vägen ut på bangården, som ligger utblottad på ställen att svalka sej.
– Börjar du i den här vagnen, Micke, säger Hagman, och ser på mej med sin platta blick, rösten skär i mej. Hon står och håller en mopp i ena handen och en hink med nytvättade svabbar i den andra. Hon sätter dom hårt i mina händer.
Ensam i den sista vagnen, längst ut i bangårdens ödslighet, börjar jag min ökenvandring genom vagnarna.
Jag plockar fram ett av dom små, blå, kvadratformade tetrapacken med varmt dricksvatten och häller ut somligt direkt på golvet och resten på svabben, och så börjar jag i stora, vida rörelser fösa moppen över golvet, så svabben slänger omkring sej med sina våta, smutsiga fransar.
Någon stackare har redan gått här före mej, märker jag och tömt alla papperskorgar och alla dom plastpåsar som hänger på baksidan av varje säte och som efter varje resa dignar av skit, ja det är otroligt vad folk kan skräpa ner på en vanlig, reguljär resa om en timme eller två.
Emellanåt ser jag ut genom dom smutsiga fönsterna, men inte en kotte syns till. Runt omkring bangården reser sej först staket som gått sönder här och var av folk som genat över spåren nattetid under månader, år, kanske generationer och bortom staketen tornar industrierna upp sej, och mellan industrierna som ständigt släpper ut rök ur sina svarta skorstenar ringlar sej motorvägen med sina broar och viadukter och avfarter i det oändliga.
Jag förlorar mej ständigt i tankar, som far än hit, än dit, men som oftast inte mynnar ut i någonting vettigt. Det är infall av dom skildaste slag, en lek med associationer och minnen; en maskros mellan spåren framkallar en friluftsdag en avlägsen vår mellan sjätte och sjunde klass, en viktig stafett, en viss oro för att orka.
Så jag sätter fart, svabben far och mina arm- och axelrörelser blir bara vidare och vidare, emellanåt stannar jag upp och betraktar min bana mellan sätena, längst bort ligger golvet alldeles torrt och glänser något, men alldeles bakom mej är det vått.
Ett gott dagsverk.
Plötsligt kommer en stor skugga över mej och jag tänker först lite tankspritt och slött att solen måste gått i moln, men att den vilken sekund som helst kommer att vältra sej över min vagn, tills jag lyfter på nacken och möter banhallens mörka, fuktiga stenväggar.
Ingen har varit efter mej på hela tiden, tänker jag och anar en viss lättnad, som genast ersätts av oro. Kan det verkligen vara rätt, det här? Att jag skulle gå alldeles ensam, i vagn efter vagn i säkert över två timmar utan att ha någon att se efter mej, så att jag gör rätt?
Utan någon att tömma papperskorgarna och torka av dom hopfällbara passagerarborden på baksidan av sätena? Som nu när jag tänker efter faktiskt inte varit städade sedan dom två första, eller sista vagnarna. Beroende på biljetten. Utan någon att rengöra toaletterna?
Då öppnas den närmsta vagnsdörren och Hagman kliver upp, ovanligt gladlynt, på ett sätt som kommer det att krypa i kroppen på mej.
– Micke, e du redan f-ärdig!
– Ja, säger jag och lutar mej mot moppens skaft, jag måste verkligen sträcka på mej för att räta ut ryggkotorna. Det känns skönt att bara få stå.
– De gick fort de, fortsätter hon, alltjämt lika glad och tillmötesgående, men det är ett leende som musklerna gipsat in i ansiktet på henne, och när hon försöker att ändra minen måste hon ta i, tills leendet går mitt itu, du har ju ente tömt papperskorgarna!
– Nä men.
– Du har ju ente tvättat toaletterna! Du har ju ente gjort nåt!
Hennes tunga vrider sej ivrigt runt i munnen, titt som tätt sticker den iväg ut över dom nariga läpparna.
– Jag har varit tvungen att gå efter dej, och tömma, och tvätta, och torka av, ALLT!
– Jag har torkat golven, säger jag till sist och ser mej omkring.
– Du har ju ente städat nåt!
Rösten blir bara gällare och gällare. Hon ser ut att ha stoppat huvudet i en vask full med sitt eget svett, och ju fortare hon pratar, desto gällare blir rösten, och desto svettigare blir hon. Blicken sitter alltjämt som en våt fläck i trynet, omringat av rött och grått krull.
– Det kan väl —
– Du kan ente STÄDA! Ni ungdomar tror att ni vet hur man städar, men de gör ni ente! Ni kan ente bara stå å vifta me en mopp å tro att de blir rent!
– Jag trodde någon annan hade tagit toaletterna.
– De e ju ente bara toaletterna, de e ju ALLT!
– Dom första vagnarna var rena, vad jag kunde se, säger jag och måste ändra ställning, och även om jag överväger att sätta mej ner på ett av armstöden så förblir jag stående.
– Dom tog JAG, fortsätter hon, för att hjälpa dej, lite. I samma mening förändras hon framför mina ögon, vänligheten, eller om det bara är överseende, lyser ur henne. Hon verkar verkligen känna ett uppriktigt medlidande med mej, som inte kan städa.
– Ska jag gå tillbaka, då, fortsätter jag och känner hur knäna nästan ger vika, och böjer mej ner efter hinken.
– Dom har jag också tagit, säger hon och hon har aldrig sett gladare ut, så de behöver du ente. Hon tar moppen och hinken ifrån mej, varsamt den här gången, men bestämt. Du kan gå in, till dom andra. De e snart lunch.
Förvirrad vänder jag om och går tillbaka den långa vägen genom dom rena, men alltjämt lika varma vagnarna, vagn för vagn försöker jag förstå hur jag kunde ha missförstått henne så grundligt; visst har jag tömt papperskorgarna och torkat av borden och tvättat toaletterna tidigare, men inte samtidigt som jag moppat, och aldrig allt på samma gång. Kan hon?
Ha.
Nej.
Jo.
Det kan hon absolut.
Hon om någon.
Jag känner bara tomhet. Jag ger dom min tid, min kropp, och jag får den frihet pengar från ett längre, visserligen välbetalt sommarjobb kan köpa mej. Jag får nya skor. Men dom får aldrig min omsorg, mitt engagemang, ens gällande kollegiala komplotter.
Lite längre fram i nästa vagn kan jag plötsligt skymta flera av mina arbetskamrater rusa fram, till synes uppspelta, med varsin plastpåse, av det slag vi använder till papperskorgarna, men just som jag fått syn på dom så viker dom av en efter en. Ungefär som fallskärmsdykare, tänker jag, ute på farofyllt uppdrag. Men snart kan jag se dom utanför tåget, på fast mark.
Somliga har redan hunnit över flera spår på väg mot vår stora, gröna barack, som både tjänar som kansli och omklädningsrum och matsal, men en av dom äldre, mer garvade sommarjobbarna dröjer kvar och möter mej i gången mellan en av sittvagnarna och bistron.
– Vad händer, säger jag.
– Restaurangvagnen står öppen, säger Linda, som också håller en av dom vita plastpåsarna, om än något mindre än vad dom övriga verkade, i handen, men skynda dej.
Det pirrar till i magen på mej när jag smyger mej in genom den olåsta dörren till restaurangvagnens kök, jag börjar genast öppna skåpen, som än rymmer en kyl, än en frys, och än helt vanliga skafferier; chokladkakor i massor, frysta pizzor och läsk. Men inga cigaretter.
Dom måste ha gjort det här förr, tänker jag när jag överväger att låta bli, och just då tycker jag mej höra någon komma vandrande genom vagnarna, jag slår igen skafferiskåpet och kikar ut genom köksdörren, men det är bara Linda, som ber mej skynda på.
Så jag vräker ner så mycket chokladkakor och frysta pizzor jag kan i min plastpåse, som tänjs ut till sin fulla kapacitet. Sedan skyndar jag mej ut med en susande känsla av äventyr, men inte förrän jag slått igen vagnsdörren bakom mej och korsat ett spår eller två släpper oron.
Vi står ett gäng orangeklädda ungdomar och väntar på våra vagnar, när det ringer i en av dom gröna telefonerna, som ingen någonsin använder och som jag själv antagit hör till relikerna från krigsåren, och strax hör jag mitt namn.
Jag tar den bastanta telefonluren från en av dom fast anställda tjejerna, och sätter den kalla hörsnäckan mot mitt öra.
– Är det Henriksson? Rösten låter grov och något stressad, nästan ivrig.
– Ja, säger jag.
– Kan du jobba extra nu i helgen, vi fattas folk, förstår du?
Jag dröjer på svaret.
– Det blir hela helgen, fortsätter han och jag hör verkligen papper vändas på ett förmodligen väl använt skrivbord, jag ser här att du jobbat dom senaste åtta dagarna och skulle haft ledigt, men det är ju pengar, och man behöver alltid pengar. Vi fattas folk.
– Nej, säger jag så.
– Va sa du, sa du? Det uppstår ett stort tomrum plötsligt mellan mej och mannen på den andra sidan den sekelgamla linjen.
– Nej, jag kan inte jobba i helgen.
– Säjer du nej?
– Ja. Jag tittar bort mot dom andra som vid det här laget har börjat rikta sin uppmärksamhet mot det märkliga samtal som måste äga rum.
– Du säjer alltså nej, till extra jobb? Bläddrandet bland papperna, som först tett sej än ivrigare än i början, har nu tvärt tystnat. Ett flygplan skapar en rundgång i luren just som det flyger in lågt över bangården och stationen.
– Ja, det gör jag, säger jag, som känner hur min ståndpunkt bara biter sej fast hårdare och hårdare i mej, som grundbultades jag fast i min egen bestämmelse.
– Men vi fattas ju folk!
Jag följer en av järnvägsrälsarna och ser mej i en av dom stora, bakåtfällda fåtöljerna i första klass susa förbi nedanför hans fönster. Ett finger.
– De lär ente bli nåt jobb för dej här nästa sommar, me den inställningen, fortsätter han och verkar svepa papperna över bordet.
– Vadå för inställning, säger jag, som rycks ur min rusande vagn tillbaka till den fasta plattformen på stationen, och jag märker att några av mina jämnåriga kolleger smugit sej närmare, till synes roade av den utskällning dom föreställt sej, har jag inte rätt att ha ledigt?
– Jo men…!
– Har jag inte rätt att tacka nej till arbete? Jag hör min egen röst ändra karaktär, hur den stegrar sej allteftersom jag tänker mej in i mitt predikament.
– Men har du råd!