Varför? Frågade han sig.
Varför hade han mött henne denna natt? Otaliga var de gånger han i sin ensamhet vandrat på dessa stigar.
I mörkret.
Endast med skuggor som följeslagare. Ensam i tystnaden. Med vinden som sällskap.
Och regnet.
Hans fötter kände varje rot, varje sten, varje krök. Stigarna var hans bröder. Doften från fuktig mylla och multnande mossa hans tysta vänner. Månens bleka ljus hans stumma följeslagare. Han kände dem så väl.
Men hon hade doftat så annorlunda.
Så främmande.
Så underbart.
Vad hade hon att göra på hans stigar?
Han stannade till och lyssnade. Vinden rev hårt i de mörka grantopparna. Som om den talade till honom. Han lyssnade intensivt men fick inga svar. Vinden och skogen avslöjade inget denna underliga natt.
Inte heller det tilltagande knäppandet av regndroppar i de torra höstlöven.
Inget.
Mörkret behöll sina hemligheter.
Regnet ökade i styrka. Han drog sin slitna rock tätare intill sig. Hukade i den tilltagande vinden.
Det skulle bli storm.
Drakar av moln rusade fram över den svarta himlen, jagande varandra i en svindlande dans. Han tittade upp mot den benvita månen som för att söka svar. Men månen stirrade tillbaka tyst och oförstående.
Den var så annorlunda denna natt.
Aldrig tidigare hade han behövt fråga nattens skepnader om något.
Vinden, regnet, månen.
Aldrig tidigare hade han känt sig så ensam.
Så förvirrad.
Uppe på åsen där han stod kunde han blicka ned mot de låga mörka husen. Ljuset i de små fönstren var för länge sedan släckta.
Människorna sov. Kurande tillsammans i nattens mörker.
Folk och fä slumrade lugnt under hukande takåsar.
Men vad hade flickebarnet att göra ute denna mörka natt?
Denna natt då regnet och vinden var skogens kungar.
Ingen borde vara ute en sådan natt.
Bara han.
Ensam.
Han hade sett människor nere i byn under ljusa sommarnätter. När gryningssolen kastat långa skuggor. När daggen ångat i gräset.
Ibland hade han känt en obeskrivlig längtan att gå ned till byn.
Stilla ensamheten.
Men så hade det inte blivit. Rädslan hade varit starkare än denna oändliga längtan.
Han hade känt doften av dem.
När vinden låg på.
Människorna skulle få ha sitt för sig själva. Så hade det alltid varit.
Så skulle denna olycksaliga natt också ha varit.
Om inte flickebarnet plötsligt stått framför honom på stigen.
Så liten.
Så skör.
Vinden hade slitit i hennes enkla linne.
Han hade inte sett henne först. Hade gått i egna tankar.
Först när månen bröt igenom de mörka skyarna hade han upptäckt henne.
Underbart vit lyste hon i mörkret.
Så liten hon var. Så vacker.
Förstummad hade han stannat.
Aldrig hade han sett något liknande. En obeskrivlig glädje fyllde honom. Djupt inom honom vaknade något tidigare okänt.
Det kittlade hans nerver.
Rådbråkade hans hjärna.
En underbar känsla bröt fram ur hans inre. Trängde sig fram genom eoner av isande kall ensamhet.
Han ville röra vid henne.
Smeka den mjuka huden.
Känna det gyllene håret mot sin kind.
När vinden så vände i en hastig by kunde han känna hennes doft. Annorlunda men inte skrämmande. Inte som jord och dy eller som multnande barr och fuktig mossa från skogen.
Hon doftade av liljors vithet.
Av ängsblommors färgprakt.
Av morgondaggens friskhet.
Allt hade kunnat bli så bra. Hade han bara kunnat få detta lilla av henne. En kort smekning.
Ett ögonblicks doft av hennes hår mot hans hud. Han hade kunnat begravt dessa minnen för evigt i sitt inre. Att ta fram i ensamheten. Att glädjas åt i mörkret.
Bara hon inte hade skrikit.
Varför hade hon skrikit när hon såg honom? Han ville ju henne bara väl.
Hennes plötsliga skrik hade skurit som ljungande blixtar genom stormens larmande i trädkronorna. Skurit som knivar genom hans överrumplade inre. Torterat hans hjärna.
Allt det underbart vackra hade med ens försvunnit.
Gnyende hade han hållit sina stora händer för öronen. Han ville inte höra.
Inte hade han velat henne något illa.
Bara känna vid henne. Röra vid den vita huden.
Han försökte stänga ute ljudet men hans klumpiga händer förmådde inte hindra hennes skrik att nå hans inre och låsa upp sedan länge glömda fördämningar.
Släppa ut det djuriska monstret.
Döda hans självbehärskning.
Något hade gått sönder djupt inom honom. Smärtan var oändlig. Vanmakten skärande.
Hans grova händer sökte stoppa skriken ur hennes mun.
Om han bara hade kunnat få henne att sluta.
Allt skulle ha blivit så bra.
Men han kunde inte styra sina händer. Frustration och bestörtning tog över hans arma hjärna. Som väderkvarnsvingar slog armarna runt med våldsam kraft.
Han ville bara be henne sluta skrika.
Forma munnen till vänliga ord.
Men allt blev en orkan av dundrande vrål.
Av besvikelse.
Så hade hon tystnat.
Hon skrek inte mer.
Dånet i de stormsusande trädkronorna tog åter över. Regnet fortsatte att slå mot hans ansikte.
Månen stirrade tyst bland ylande moln.
Det korta underbara var över. Fanns inte mer.
Han kände ett kort styng av sorg i sitt inre. Känslan av det stora misslyckandet hängde kvar en stund, tynade sedan långsamt bort som en tunn bortflyende dimma.
Han andades tungt. Smakade på de välbekanta dofterna från skogen. Såg med trötta ögon in bland de mörka granarna.
Ned mot de tysta små husen.
Så med ens sträckte han på den krumma ryggen.
Det glimmade till en sekund av i en vattendroppe på hans kind.
Eller var det en tår?
Han såg sedan på den avslitna flickebarnsarmen han hade i handen. Luktade försiktigt på den.
Kände en sista doft av den lyckliga stunden.
Slängde den sedan i de täta buskarna och började vandringen mot de fjärran bergen och de djupa skogarna där trollen och jättarna bor.
Författare: Bernt L