Det är något som händer med människor när de kliver in på en konstutställning. Deras blickar söker sig runt i rummet, för att skapa en första överblick, få en motivation varför de är där. Några promenerar sedan vant runt, lyfter närsynt sina glasögon, när de ska läsa de små bokstäverna vid varje föremål eller tavla och tar sedan några kliv tillbaka och begrundar, andra bara sitter och stirrar på något som fångat deras intresse. Alla tycks veta hur man beter sig, som om det fanns en speciell kod man måste känna till. Lena kände sig osäker och dum, när det gällde konst. Ändå stod hon denna söndag i kön till en utställning, utan att riktigt vilja vara där.
Det hade skrivits om den, talats om den och kön ringlade mycket riktigt lång till kassan i entréhallen. Ria hade envisats med att hon skulle komma med, förmodligen bara för att Ria inte ville gå ensam bland tavlorna eller vad det nu var som drog ett sådant intresse bland folk. Lena kände sig rädd. Ett krav på att hon nu måste tycka något, ha en åsikt. Konstnären ansågs känd. Hon hade då aldrig hört talas om honom.
De vandrade in i de kritvita salarna, där ett fåtal objekt fick folk att stanna till, för människan söker automatiskt något i tomheten.
Lena stirrade på en stålpinne med en roterande borste högst upp. Skulle man gå nära den, studera den ingående, eller skulle man betrakta pinnen på avstånd? Lena kollade in hur de andra i rummet gjorde. De gick runt pinnen och nickade, som om den var beundransvärd och intressant. För Lena förblev det en pinne med en borste högst upp. Att hon inte kunde se något annat, uppleva något av att stirra på den, tog hon som ett tecken på att hon var konstnärligt imbecill. Alltså höll hon tyst och mumlade då och då ”intressant”. Så gjorde de andra.
En toalettrulle med papper som pekade rakt ut hade fått några besökare att sjunka ner på en bänk och reflektera. Över vad, undrade Lena för sig själv. Hon ville skrika:
En toalettrulle är väl för fan ingen konst!
Men hon skrek inte. Alla nickade allvarligt när de studerade toalettrullen. De beskådade den från vänster och höger. Då gjorde hon det också.
Toalettrulle av någon med ett långt namn, som hjärnan inte tog in.
När hon kom ut i foajén och mötte sin vän Ria, som hållit en annan takt genom utställningen, kläckte hon ur sig:
”Verkligen intressant, i synnerhet toalettrullen! ”
”Tyckte du? Jag fatta’ ingenting.”
Det var ju det hon också tyckt. Varför sa hon inte det, varför ljög hon? Nu var det försent att ändra sig. Hon var grundlurad. Som i Kejsarens nya kläder.
Innan de tog sina ytterkläder i garderoben vid utgången gick de in på toaletten. De försvann i var sitt bås isolerade i sina egna tankar. Lena stirrade på toalettrullen och kände skammen i dess närhet. En toarulle skulle för alltid påminna henne om sin egen rädsla och förljugenhet. Från och med nu ville hon alltid vara ärlig med sina åsikter. Varför inte? Vad var hon rädd för?
När hon kom ut och lät vatten spola av sina händer stod Ria redan där och borstade håret. Hon var snabb, alltid ett steg före.
”Jaså, du gillade utställningen. Jag visste inte att du förstod dig på konst. Vad var meningen med toarullen, då? Förklara!”
Ria försökte låta överlägsen, trycka ner väninnan i skorna. Hon visste mycket väl att Lena låtsats förstå. Inträdesbiljetten hade dessutom varit dyr. Bortkastade pengar.
Ria hade haft en lugn, drömlös natt bakom sig. Hon hade hoppat ur sängen och vräkt upp fönstret, inandats den kyliga vårluften med djupa andetag. Hon älskade livet. Inga krav låg framför henne denna söndag utom den att leva. Dagen kunde komma som den ville. Igår hade hon gått förbi Moderna Museet och sett en lång kö formas framför ingången. Dit skulle hon gå, ställa sig bland de andra och låta sig överraskas…av konst. Varför inte?
Hon öppnade mobilen och bläddrade bland sina kontakter. Vem kunde hon släpa med på en utställning? Aha, Lena, hon skulle snällt ställa upp. Egentligen gillade hon inte Lena. Hon var som en handduk, inget att ta i, utan foglig. Hon bara ställde upp – alltid.
Efter frukosten med det nytvättade håret inlindat i en frottéhandduk ringde hon upp Lena. Hon lyssnade en stund på hennes småprat om just ingenting. När hon föreslog utställningen på Moderna Museet blev Lena tyst och sedan kom det tveksamt ett avböjande. Den lilla tvekan utnyttjade Ria med skicklighet och de stämde träff utanför ingången vid tvåtiden. Hon hade använt sig av sin vanliga metod att småskrämmas: Om du inte ställer upp så är det ingen mening med att jag ringer upp dej mer. Det fungerade alltid. Alla är rädda för ensamhet och utanförskap och hon var med sin stora vänkrets en garanti mot sådant.
Utställningen var en verklig besvikelse. Hur kan man tjäna pengar på sånt skit. En toarulle, en borste på en pinne, en katt som hon hade kunnat rita bättre själv, en menlös trappa på tre steg upp och tre steg ner. Fullständigt idiotiskt. Ria skyndade sig genom utställningen, medan Lena verkade helt fascinerad och studerade allt ingående. Satt till och med och stirrade på toarullen. Ria lämnade henne där. Hon gick ner till foajén och väntade.
Hon längtade efter att få skratta åt eländet över en kopp kaffe, men Lena verkade ju helt nöjd och Ria ville verkligen inte sitta och diskutera toarullar och ’trappsteg upp i intet’ med Lena.
De bytte några ord på damtoaletten och istället för att föreslå en kopp kaffe, skyllde Ria på en tid hon måste passa och smet iväg. Än fanns mycket av söndagen kvar – utan Lena, lika obegriplig som utställningen.
Författare: Ann-Marie D