Än är våren ung, och sjön står klädd i glittrigt klarblått vatten. Än sitter du ensam på klippan, blickandes ut över vågorna som mjukt tas itu mot strandkanten. Än är du, kvar.
Skolan förenade oss fortfarande, men någonstans i mitt undermedvetna hade jag en känsla om att den föreningen som skolan tillbringar, inte kommer att hålla länge till. Snart var sommarlovet här, och snart skulle vi gå från bästa vänner, till främlingar. Och aldrig mer ses.
Låt mig ta det från början. Ibland händer det att människor bråkar, det har hänt genom alla tider. Ibland händer det att de människor som bråkar förlåter varandra. Ibland inte. Oavsett vad har vi två, jag och du, än inte förlåtit varandra. Tiden börjar ta slut, tiden vi än har kanske inte ses som mycket, men det är kanske vår sista tid som bekanta. Om två månader är våra hjärtan döda, och kommer aldrig mera slå för varandra. Om två månader kommer vi aldrig mera vara vänner, utan främlingar.
Två månader senare och sjön står än klädd i glittrigt klarblått vatten. Vågorna spelar än sitt spel vid strandkanten. Men klippan, klippan består tom, du sitter ej kvar, och det kommer du aldrig mer göra.
Författare: Adam Eriksson