Vingar

Jag märkte inte att gruset tryckte mot knäskålarna där jag satt nerböjd intill nässlorna. Så upptagen var jag. Försiktigt kupade jag händerna runt den lilla varelsen. Vingarna kittlade mot huden. Pudret fick inte skadas. Då skulle den inte kunna flyga igen och bli fri. Glasburken stod klar tätt intill mig på marken med locket bredvid. Långsamt och skickligt la jag händerna över öppningen och petade ner fjärilen i burken. På med locket och den var fångad. Den var citrongul och antennerna trevade längs med glasväggen. Den förstod inte glaset.
Stackars fjäril, tänkte jag och reste mig upp med burken i handen. Jag klev runt busken som växte ostyrigt mellan grusgången och det höga gräset som ingen klippte mer. Här samlades fjärilarna varje sommar och sög nektar bland förvildade trädgårdsblommor och klöver och vallmo som smitit från åkrarna runt omkring.
Jag stod stilla i solen på vår egen äng och led med den instängda fjärilen. Snart, mycket snart skulle jag släppa ut den. Först ville jag studera den. Låta den lida. Allt började så stilla, som om den tänkte, sedan började antennerna vippa upp och ner och snart klättrade den runt i burken och letade efter en öppning. Jag lade mig ner i gräset med ögonen tätt intill glaset. Stackars lilla fjäril. Det var så synd om den. Den förstod ingenting. Jag klappade tröstande burken.
Så låg jag en stund och njöt av fjärilens sorg. Snart, mycket snart skulle jag befria den. NU! Jag reste mig ivrigt upp, kände min makt över liv och död, skruvade av locket och höll den högt upp mot solen och ropade: ”Du är fri, flyg, flyg!”.
Och fjärilen kröp förvånat ur burken, klippte med sina vingar och lyfte rakt upp i luften, fladdrade till och knuffades iväg av vinden. Och jag sprang med, bunden till marken men lycklig. Jag smakade på friheten, som var fjärilens.
Men inte min.
Från köksfönstret hörde jag mammas röst. ”Sluta med det där tramset, låt fjärilarna vara i fred”. Köksfönstret stod öppet och där ovanför den vissna pelargonian såg jag mammas ansikte. Jag kunde inte riktigt se hennes ögon härifrån. Det var skönt. Ögonen var hårda när hon tittade på mig som om jag helst inte skulle finnas. Ögonen var piskrapp som fick mig att skämmas utan att förstå varför. Därför lekte jag alltid i trädgården, det var min plats på jorden, inte hennes. I huset gick jag i försvar. Var på min vakt.
Min bror, han vakade över mig, men var ofta för sig själv.
Han skulle se till att jag inte öppnade grinden och gav mig iväg. För det gjorde jag ibland. Jag tog tag i det rostiga handtaget till grinden, som gnisslande gav med sig. Sedan gick och gick jag tills jag inte visste hur jag skulle komma hem igen. Men då var min bror där, plötsligt, som om han följt efter mig. Tyst tog han min hand och så vandrade vi hem igen.
Pappa hade mjuka ögon. De kunde man se in i utan att vara rädd. Han sa inte mycket, men ett hemligt leende lekte ofta i hans mungipor, som om han gick omkring med trevliga tankar för sig själv. Han försökte också slippa från mammas onda öga. Jag såg nog hur hon tittade på honom, när han inte reparerat trappräcket eller lagt tillbaka tegelpannorna efter sista stormen. Då vände han sig bort och bara nickade lite, för att hon skulle förstå att han nog snart skulle göra något åt det.
Pappa hade också sitt gömställe. Uppe i gaveltornet hade han ett pyttelitet rum fullt med papper och böcker. Dammet, som låg som en hinna överallt, brukade han blåsa bort från boken han ville läsa. Då blev det till ett litet moln, en virvel som glittrade en stund i solskenet från fönstret. För det mesta satt han där och skrev tillsammans med Nisse, vår katt. Bokstavstangenterna flög upp och ner ur hans skrivmaskin och Nisse försökte fånga dem. Pappa brydde sig inte. Det var fint. Han var hygglig mot Nisse. Mot mig också. Jag satt där alldeles tyst. Ibland somnade Nisse i mitt knä.
”Orden är mina vingar”, sa pappa en gång till mig. Och jag förstod. Pappa hade vingar. Fjärilen hade vingar.
En gång hade en pojke på skolgården plockat av vingarna på en fjäril. Det var jag som hade fångat den och velat visa upp den för klassen. Alla hade samlats runt omkring mig och fjärilen hade spridit ut sina vingar i mina kupade händer. Den var vacker. ”Får jag hålla den?” Försiktigt hade jag lagt över fjärilen i pojkens händer och med fasa sett hur han gripit vingarna och långsamt dragit dem från kroppen. Han hade skrattat sitt pojkskratt och flickorna fnittrat och sprungit bort för att göra något annat. Jag stannade och såg den krypa omkring på gårdens asfalt, en grå sticka, bunden till marken. Jag tänkte då, att det var jag.
En gång drömde jag att jag flög över vår by. En jättefjäril hade landat vid mitt fönster och knackat försiktigt på rutan med sina antenner. Jag hade gnuggat sömnen ur ögonen och försiktigt öppnat fönstret. Det var natt, men fjärilen lyste gul i mörkret. Ögonen rullade runt av lekfullhet och med den ena antennen lyfte den mig ut ur fönstret och placerade mig på sin rygg. Den var mjuk och luddig och flygpulvret fick mig att nysa. Då skrattade fjärilen på fjärilars sätt och så flög jag över byn. Och högt däruppe log månen mot mig. Vi skrämde en förvånad skata, som spratt till i en trädtopp och kraxade något oförskämt mot oss. Men vi brydde oss inte. Högre och högre flög vi ända upp till kyrkspirans topp. Då blev jag lite rädd och fjärilen sänkte sig ner mot vår äng. Vi landade i en blomma och till min förvåning var jag inte mycket större än flugan som surrade bort för att ge mig plats. Fjärilen bjöd på nektar och jag drack dropparna som hon lät falla ner bredvid mig. Där satt jag och gungade på blombladet och somnade väl tills morgonsolen väckte mig.
Jag berättade allt för pappa nästa dag. Han blev inte ett dugg förvånad. Istället gav han mig ett stort vitt papper och en penna och färgkritor. Och jag ritade och målade min nattfjäril och skatan och byn långt uppifrån och flugan och blombladet som varit min säng.
”Nu har du också vingar”, log pappa.

Författare: Ann-Marie du Plessis