Hon kände pirret i magen tillta och hjärtats puls öka. Det var omöjligt att lugna ner sig, hur mycket hon än andades djupt. I hennes handflator sken svetten som små pärlor på havets botten. Kinder var röda av blodets forcerande genom hennes kropp. Äntligen var det hennes tur!
Hon tog ett par snabba kliv upp på scenen, medans publiken klappade i händerna och välkomnade henne. Tystnaden infann sig, och strålkastarna riktades mot henne.
Med beslutsamhet satte hon igång att föra stråken fram och tillbaka. Fingrarna rörde sig på fiolens hals med en fascinerande snabbhet, och gav upphov till en vacker melodi.
I publikens ansikten spreds ett förnöjt leende.
Men hon lade inte märke till det. Nu fanns bara hon och fiolen, och koncentrationen flödade när hon arbetade för att underhålla publiken. Nervositeten var som bortblåst, kvar fanns endast hennes passion till fiolen, och önskan att leverera en vacker melodi.
Ett par minuter flöt förbi, ett ögonblick som kändes som ett par sekunder. Plötsligt var musikstycket slut, och ett leende spred sig i hennes ansikte när hon tog emot applåderna. Tillfredställelsen lade sig inom henne, och ingen hörde den lättade suck hon drog.
Skriven av Micaela Johansson
Hitta hennes blogg på http://lilamyspys.bloggo.nu