Det är tidigt höst när Professor Davies och hans trotjänare till assistent, Mark Dyson, anländer till det lilla pensionatet Bryar Barn strax utanför Fort Augustus. I den lilla byn råder en påtaglig tystnad denna måndag eftermiddag. De 650 invånarna har haft en intensiv sommar med horder av turister från världens alla hörn och det är dags för en välbehövlig vila. Barnen har återgått till skolan och just som professorn och Mr Dyson steg ur taxin stannade skolskjutsen på andra sidan av den lilla bygatan och det vällde ut ett tjugotal barn, alla klädda i sedvanlig skoluniform med kjol och kofta för flickorna och kortbyxor och skjorta för pojkarna trots att temperaturen börjar komma ner mot 10-12 grader.
”Så där Professorn, nu har jag betalt taxin och chauffören har berättat att vårt B&B ligger en kort promenad uppåt, den här vägen”. Mark stegade iväg med bagaget på en praktisk kärra och professorn, som just tänt dagens första piptobak, gick med raska steg några meter bakom. Han hummade en gammal vandringssång för att på så sätt få lite hjälp på traven men snart var han så andfådd att han tystnade och istället koncentrerade han sig på att parera trappstegen som ledde upp till huset.
Kvällen ägnades åt att packa upp allt material. Professorn granskade noga alla assistentens rörelser. Han visste att Mark skulle lägga upp allt perfekt i ordning, men han ville ändå ha kontroll. Han strök med handen över det material han fått i gåva av tekniska institutionen på University of Leeds. Det hade redan använts av en annan expedition, men den här gången kände professorn på sig att det skulle komma till nytta. Värdinnan hade varit vänlig och burit in en bricka med en välsmakande steak & kidney pie och en kanna thé som hade smakat ljuvligt efter den långa resan. ”Nå Mark, har du allt under kontroll nu?” frågade professorn trots att han redan visste svaret. ”Vi är redo professorn!”. Mark log mot professorn och gav tummen upp. De båda männen satt sedan en lång stund vid det stora fönstret som vette ut mot sjön.
Tidigt imorgon bitti skulle de ge sig av. Det skulle bli deras allra sista expedition tillsammans eftersom professorn slutligen bestämt sig för att gå i pension vid 70 års ålder. Tillsammans hade de rest världen runt i jakt på nya upptäckter. Deras intresse för historia, arkeologi, myter och sagor hade fört dem till både Orienten och Asien. I det f.d. Persien hade de sökt efter Kung Salomos gröna flygande matta och i Xian hade de gått till grunden med det fantastiska fyndet av terrakottaarmén. Nu befann de sig här i Skottland och det var dags för deras sista äventyr tillsammans.
Ingen av dem hade sovit särskilt gott under natten. Det berodde inte på sängarna, tvärtom var de mycket bekväma. Nej, det var mer en pirrande känsla av förväntan, äventyrslusta och otålighet. De hade ätit en rejäl frukost inne i värdinnans lilla matsal som såg ut som otaliga små matrum hos dem som driver B&B. Miniskålar för mjölk och flingor, en metallställning för det rostade brödet som kallnat för länge sedan, små marmeladburkar, en blommig assiett till ägg och bacon och så den lilla thékannan med ett porslinslock som alltid trilskades.
Mätta och nöjda var de nu på väg mer mot den hyrda båten. ”Maggie” låg förtöjd nästan längst ut på brygga 3. Hamnkaptenen hade varit mycket hjälpsam och låtit dem låna en rejäl vagn att forsla materialet på. Assistenten monterade varsamt utrustningen på båten och snart bar det iväg ut till sjöss. Dagen bjöd på vackert väder. Inte så att solen strålade, men det var kav lugnt och det var det viktigaste för dem. Assistenten hade sänkt ner sonaret och professorn betraktade varje kurva kritiskt. På sjöbotten dolde sig gamla döda trädstammar, uttjänta nät, en och annan cykel och annat skrot. Allt detta avslöjade sonaret obarmhärtigt och professorn antecknade noggrant allt han såg.
Mark stod i fören och spejade ut över vattnet. I fjärran såg han en ensam fiskare i sin lilla eka och han funderad en stund på vad han skulle kunna berätta om vad som dolde sig i bråddjupet de var på väg emot. Mitt i sjön var djupet nämligen så enormt att det knappt gick att mäta och medan deras båt stävade på kände Mark en kittling i magen.
En liten stund senare drog han ner farten och de gjorde sig redo. Professorn kom fram bakom styrhytten i full dykarmundering. Det var inte vilken dykardräkt som helst. Den här var framställd enkom för detta uppdrag och man hade använt material som forskats fram genom högteknologi på NASA. Dräkten var utrustad med en dator som fungerade ungefär som ett ekolod. I cyklopet kunde professorn se ca 125 meter helt klart, trots att vattnet var bäcksvart och grumligt. Mark och professorn tittade på varandra och nickade. Så räknade de med händerna, 3 – 2 – 1. Professorn gav tummen upp, flyttade tyngden bakåt och hamnade elegant i vattnet. Han vinkade åt Mark innan han försvann ner under ytan.
Professorn sänkte sig långsamt allt längre ner under ytan. Han hade övat otaliga gånger i den stora tanken på dykcentret men nu var det på riktigt. Under färden neråt såg han först de vanliga fiskarna Öring, Atlantlax och Storspigg. Längre ner fanns även Bäcknejonöga, inte att förväxla med den europeiska ålen som också fanns i sjön. Men snart blev det tomt och mörkt. Inte ens hans speciella cyklop kunde urskilja något liv här nere. Där andra hade blivit skrämda kände professorn bara en enorm eufori. Han visste nämligen redan vad som väntade. Han tittade uppåt och långt, långt däruppe kunde han urskilja en prick som var kölen på båten. Så vände han sig sakta om och han drog hastigt efter andan när han anade henne långt där borta. Hon simmade graciöst i en stor, slingrande rörelse. Hon hade inte upptäckt honom ännu.
Synen måste vara nästan noll efter så många år här nere i mörkret . Det var hennes andra sinnen som arbetade istället och professorn visste att minsta rörelse skulle avslöja hans närvaro. Den inbyggda kameran surrade på hans hjässa och han bubblade av skratt inombords. Nu närmade hon sig och professorn höll sig blick stilla i det svarta vattnet. På bara 50 meters håll forsade hon förbi nu. Den enorma kroppen tryckte vattenmassor mot honom och han hade fullt sjå att hålla sig kvar i position. Så lade sig lugnet och professorn stod lugnt kvar i vattnet en stund för att smälta det han just hade sett.
Efter några minuter tryckte han på ett relä och han fördes i maklig fart upp mot ytan. Sakta närmade han sig vattenytan och medan han steg tänkte han på den uppståndelse han skulle kunnat skapa genom sin upptäckt. Men han skulle aldrig avslöja vad han just nu varit med om . Han skulle visa filmen för Mark innan han förstörde den – de skulle känna till sanningen om en av världens största gåtor och ha detta som sin hemlighet. Han skulle genast destruera den speciella dykardräkt han själv konstruerat och cyklopet skulle han krossa. Han litade till fullo på Mark och när han bröt vattenytan och hade sin assistent på en armlängds avstånd viskade han jublande ”hon finns där nere – jag har sett Nessie!”.
Författare: NIKE