“Ibland försöker jag se mig själv som speciell.”
“Va?”
“Va? Nej, jag bara brukar ha svårt för det mestadels av tiden men ibland försöker jag. Men jag vet att
ordet speciell i sig självt är speciellt och jag tror inte att jag är speciell nog att använda det.”
“Vill du ha sympati just nu?”
“Nej… eller jag vet inte, jag tror inte det i alla fall. Jag vill bara få ut det. För det stör mig lite, liksom,
ska man känna sig speciell? Är det en grej alla gör eller är det bara något man säger till sig själv som tröst? Liksom, hur ser man speciell? Liksom begreppet speciell…
Det är så svårt att se som något jag
är. Vad skulle jag ha gjort för att kunna förtjäna det ordet? Ja, mina föräldrar kallade mig för speciell, men det var bara när jag var liten. När jag ritade någon fyrkantig blob med ögon sade de “gud vad
speciell du är”, eller när jag började cykla utan stödhjul för första gången sade de “ser du hur speciell du är, du kan cykla själv och allt!”. Men det var ju något alla barn gjorde när de var små. Liksom, jag
gjorde ingenting som ingen annan gjorde, så hur vågade då mina föräldrar kalla mig för speciell? Vi säger att jag idag skulle rita en fyrkantig blob med några ögon på, skulle någon kalla mig för speciell
då? Nej, de skulle nog tycka jag sög på att rita och gå vidare.”
“Men speciell har väl olika betydelser?”
“Jo, men varför måste det vara så? Jag vill att någon kallar mig för speciell som om jag vore ett barn.
För när jag var ett barn tog man till sig allt till hjärtat och trodde faktiskt på det. Nu när någon säger
att jag är speciell är det bara som att de försöker trösta mig. De vet nog att jag för i helvete inte säger det till mig själv, så då kan de lika gärna göra det för att må bättre om sig själva. även om de vet att
det inte betyder skit för mig säger de det så de kan få en gnutta av den där känslan av att man gjort något gott.”
“Så när jag kallar dig för speciell betyder det inget?”
“Brukar du säga att jag är speciell?”
“Ibland.”
“Ibland, och när du säger det ibland så känner jag att du försöker få mig att må bättre. Vilket väl känns bra för dig men för mig gör det mig att känna mig mindre speciell. Varför bli kallad för speciell om
man är det? Jag behöver inte veta att jag är speciell om jag redan vet det. Men ändå försöker jag ibland, jag försöker känna mig speciell så att ingen kommer fram och säger att jag är speciell. Men det
är svårt, ibland kan jag känna mig speciell, det kan jag faktiskt men jag kan aldrig se mig själv som speciell, hur mycket jag än försöker. Jag kollar mig själv i spegeln och ser ingenting. Jag känner mig
som en vampyr, en vampyr som inte kan bli en fladdermus, bara en vampyr som inte kan se sig själv i spegeln. Vilken jävla värdelös vampyr eller hur? Jag kan inte ens flyga bort. Jag skulle bara vilja flyga bort från alla som faktiskt är speciella, såna som du. Det skulle kännas så skönt att bara kunna vara
icke speciell för en gångs skull.”
“Men det kan du väl vara här?”
“Nej, det kan jag inte. Jag har inte tid att vara icke speciell här. Här måste jag antingen försöka vara speciell eller så har jag folk här som säger åt mig att jag är speciell. Jag kan inte stå ut med att höra att
jag är speciell när jag vet att jag inte är det. Och helt ärligt är jag ok med det. Liksom jag behöver inte vara speciell, jag fungerar hur bra som helst, jag trivs som bäst i mitt eget sällskap. Men det är när
mitt sällskap bryts av någon som tror att de vet mitt bästa som jag vill flyga iväg. Så är det och jag kan inte göra någonting åt det men jag bara önskar… jag bara önskar… att jag i en dag bara kunde kolla,
kolla på alla människor i världen. Förundra mig över deras tankar, över deras tillvägagångssätt, bara se vad det är som de tycker är speciellt. För jag försöker ändå, försöker för dig, för jag vet hur mycket du gillade när jag försökte.”
“Kolla inte på mig när du säger det, kolla på henne.”
“Förlåt Farmor för att jag inte försökte nog när vi var med varandra. Jag var nog bara för självupptagen med att försöka se mig som speciell att jag faktiskt inte kunde känna hur speciell jag
var, åtminstone för dig. Jag ska försöka känna… Känna det du kunde se.”
Den rundade stenen glänser i vinterns vita ljus. Man kan blotta ett namn på den, ett namn som bara de två kommer ihåg. Ingen annan såg henne som speciell men hon visste att hon var det. De två silhuetterna försvinner förbi resten av stenarna, var inte alla här speciella någon gång?
Författare: Nils