Sjukhusresan

Det började en Onsdag morgon. Min son, William var sjuk, jag trodde att han hade influensa. Han hade alla symtom av influensa. Jag vaknade sent denna morgon och jag trodde att William inte hade vaknat upp än. Jag gick in till hans säng för att kolla till honom eftersom att han hade sovit längre än han brukar göra. Det såg ut som att han sov men när jag rörde honom var han väldigt varm och han rörde sig inte. Jag provade att väcka honom, men lyckades inte. Jag tog termometern och kollade febern. Tempraturen visade 41,7, han hade hög feber. Jag ringde efter ambulans. 

När vi kom in till sjukhuset, fick vi vänta. Efter en stund kom en sjuksköterska och tog med oss in i ett rum där hon kollade på William. Sen gick hon ut ur rummet utan att säga ett ord.  Efter en stund såg jag tre sjuksköterskor och en läkare springandes in i vårt rum. Dom började att ta massor av prover på William Jag förstod inte vad som hände. Jag frågade vad händer?. Läkaren svarade han har hjärnhinneinflammation och det är väldigt allvarligt.  Han måste åka snabbt med ambulans till universitetssjukhuset i Lund, där har dom specialist läkare. Han behöver bli inlagd på intensivvårdsavdelningen. Jag förstod inte att William var allvarligt sjuk. Jag var chokad och tom inombords. 

Ambulansen var snabbt på plats och vi åkte med hög fart mot nästa sjukhus i Lund. Där möttes vi av två andra läkare som kollade William och tog ytterligare prover. Jag satt där i tystnad och kunde inte få fram ett ord. Jag hade fortfarnde inte accepterat att William var så sjuk. Efter kontrollen kollade läkaren på mig en stund sen sa han detta är väldigt allvarligt. Han måste bli inlagd med överbevakning varje kvart. Sen fick vi ett rum på sjukhuset. När alla sjuksköterskor och läkare hade gått ut började jag tänka på hur sjuk William var. 

Efter två dagar hade han inte vaknat upp än. Läkaren kom in till vårt rum och berättade för mig att William  inte skulle överleva men om han skulle vakna upp skulle han aldrig bli sig själv igen. Han skulle aldrig kunna gå, äta eller prata igen. Han skulle få mycket allvarliga hjärnskador, men den chansen var väldigt liten. 

Fem dagar senare vaknade William upp. Han satt och lekte med några leksaker i sjukhussängen. Läkaren kom  in till oss igen för att kolla till William. Han kollade på mig med stora ögon och sa han är vaken. Jag var jätteglad och sa ja han är vaken och han leker. Nu tänkte jag, nu kanske han överlever, men läkaren sa ja han är vaken men det är inte säkert att han överlever. Han måste vila. Han är fortfarande allvarligt sjuk och trött. Han behöver vara inlagd i flera månader till. Jag höll hoppet uppe. Men samtidigt var där en känsla inombords som sa tänk så har läkaren rätt att han kommer att dö. Jag visste att det inte fanns något jag kunde göra men tillslut bad jag till gud att min son skulle överleva. 

Två veckor senare gick Wiiliam ur sjukhussängen och gick fem steg, sen somnade han igen. Läkaren kom tillbaka för kontroll igen. Jag berättade för honom att Williamn hade gått ut ur sängen och gått fem steg helt själv. Jag var så glad, han kunde gå!. Läkaren var överraskad men sa han måste vila. 

William började gå mer och mer.  Jag hjälpte honom. Han var mer och mer vaken. Efter en månad sprang han i sjukhuskorridoren. Läkaren såg honom springa i korridoren. Jag tror aldrig att jag har sätt en läkare så glad som när han såg min son springandes i korridoren. Nu trodde jag att han var frisk. 

Läkaren gjorde fler kontroller på William och frågade mig massvis med frågor. Dom sa att William  har fått lindriga hjärnskador. Han skulle kunna gå, äta och prata själv med tiden,  men först skulle han gå på rehablitering när han blev frisk nog för det.

Ibland tänker jag att det var gud som hjälpte William att bli frisk och klara det trots att läkarna sagt att han inte skulle överleva. 

Detta var tio år sedan och idag är han en frisk pojke och färdig rehabliterad. 

Detta är en sann berättelse om min första son William,  då var jag tjugo år gammal och William två år gammal. 

Författare: Susanne Bertilsson