Äkta kärlek – eller tvång?

Post 163 of 184

Jag stod på flygplatsen med en skylt där det stod min blivande hustrus namn, allting var nytt, jag kände värdighet i kroppen. Det var den fagraste dagen på hela semestern, allting kunde gå åt skogen, men jag kände att det här skulle bli något bra.

Efter vad som kändes som en oändlighet, kom en ung, illa tilltygad kvinna fram emot mig. Jag hade aldrig sett någon vackrare människa, trots alla blånader och rispor var hon lik en ängel. Hennes hår var lika gyllenbrunt som hennes ögon, hon var klädd i ett par slitna och nergångna jeans och en mörkblå, alldeles för stor t-tröja.

”Hej!” sa hon med grov brytning, ”mitt namn är Sofija Kuznetsov.” Jag harklade mig, ”Hej, det är jag som är Kristian, låt mig ta ditt bagage.” sa jag och sträckte fram handen. Hon ryggade hastigt tillbaka och jag la märke till de blåmärken och rivsår på hennes smala handleder som jag antog hade varit bevis i många utredningar.

Jag viftade med handen mot parkeringen, där min Volvo s40 stod och väntade i solskenet, och började sakta gå i rätt riktning. Sofija följde efter på ungefär 2 meters avstånd, jag blickade bak mot henne och log vänligt, men hon blängde envist ner i golvet som om hon var rädd för att se på mig.

Jag hjälpte henne aktsamt men bestämt in i bilen och vi började köra hemåt. Det var en ganska lång resa och jag tänkte att vi kunde börja bekanta oss redan nu.

Vi kommunicerade så gott vi kunde och jag fick veta att hon hade haft två tvillingdöttrar med hennes förra man. Barnen hade hon i all hast fått lämna ifrån sig till sin moster som var hennes enda släkt.

Jag berättade att det var genom mostern jag hade fått veta om Sofija, hon hade lagt ut en annons på en svensk webbsida som jag av ren tur hade besökt.

Jag blev genast berörd och började e-posta med Lyudmila som verkade vara en social och vänlig kvinna i 50-årsåldern. Hon berättade mer om sin systerdotter och jag nappade nästan omedelbart.

När vi svängde av motorvägen frågade jag ännu en gång om det var okej att prata om hennes förflutna och hon nickade frånvarande med huvudet. Precis när jag hade samlat mod till att fråga vad hennes före detta man arbetade med märkte jag att hon stelnade till. ”Sofija, hur är det?” frågade jag och tittade på henne och såg att hennes ögon hade förändrats, de var inte längre de bruna vackra ögonen som jag sett tidigare, istället hade de blivit alldeles svarta och iskalla.

Jag körde av vägbanan och stannade förskräckt bilen och sprang runt till hennes sida, jag ruskade om henne men hon reagerade inte, hon satt bara och stirrade på något i luften med rädsla och hat i blicken. Jag följde hennes blick och såg vad hon tittade på. Där stod en gigantisk reklamställning med en väldigt stor bild av en man i militärutstyrsel, bredvid mannen var en reklamslogan för någon bil skriven i svart fet text.

Jag ställde mig så att jag skymde reklamskylten och bad Sofija lyssna på mig, jag sa att vad det än var som gjorde henne rädd så var hon utom räckhåll nu.

”Du är trygg nu, du kan känna dig lugn hos mig.” försäkrade jag med lugnande röst.

Sofija ryckte till och skakade på huvudet som för att kvickna till och sa, med blicken nedåt, att hon uppskattade min hjälp.

Jag satte mig i bilen igen och började köra hemåt men lät bli att prata om hennes liv utan frågade istället vad hon tyckte om för mat.

När vi kom hem bar jag upp hennes lilla resväska till gästrummet, eftersom det var där hon skulle bo tills vidare. Jag hade tidigare på dagen bäddat sängen och städat så allting skulle vara skinande rent.

Sofija klev in i rummet och jag tyckte mig skymta ett leende bakom hennes barriär av rädsla, hon sa ”vad vackert det är, Kristian!” och jag förstod att hon faktiskt uppskattade min omtanke.

När jag drygt en timme senare var klar med middagen ropade jag på Sofija och hon kom direkt ner och ursäktade att hon var sen för att hon börjat packa upp och satte sig skamset ner på en stol med nedböjt huvud.

Jag lovade henne att det inte gjorde någonting alls och att hon i fortsättningen kunde komma till matbordet när hon ville, hon tittade tacksamt på mig och slängde i sig maten som om hon inte ätit på minst en vecka.

Att döma på hennes rädsla när hon kommit ner knappt en halv minut efter jag ropat antog jag att i hennes tidigare liv, i Ryssland, hade hennes man bestraffat henne på ett eller annat sätt när hon inte hade kommit direkt, men jag valde att inte ställa några frågor.

Efter middagen föreslog jag att vi skulle titta på tv och förslaget godtogs genast. Klockan var runt 20.00 på kvällen då jag berättade att ett bra program som hette Parlamentet började nu. Vi tittade och skrattade tillsammans och allting kändes bra. När vi gick och la oss samma kväll hoppades jag att hon var lika nöjd med vår första dag tillsammans som jag var.

Dagarna gick och Sofija gick mest för sig själv utan att berätta särskilt mycket varken om vad hon ville och tyckte eller om hennes tidigare liv. Hon verkade väldigt deprimerad och jag föreslog att hon skulle gå till en psykolog för att få hjälp så att vi kunde starta vårt nya liv tillsammans men hon verkade inte så förtjust i idén att anförtro sig åt en helt främmande person.

På alla möjliga sätt försökte jag få Sofija att börja prata öppet och berätta om sig själv och leva igen, men ingenting fungerade.

Efter ett par månader var situationen densamma som den varit den dagen hon kom, vi åt och tittade på tv tillsammans.

Samtidigt blev jag allt mer fäst vid Sofija och hennes mystiska personlighet som jag egentligen inte visste någonting om, ibland tyckte jag att hon sneglade beundrande på mig vid matbordet eller i tv-soffan. Jag antog att jag bara inbillade mig eftersom jag visste att hon ville tillbaka till sina döttrar och sin moster i Ryssland och att hon hade varit tvungen att gifta sig med mig för att få stanna i Sverige. Det var inte såhär jag ville ha det, jag ville att vi skulle starta ett nytt, eget liv och leva lyckliga i samförstånd.

En kväll satt vi och tittade på tv, klockan hade passerat 8 och nyheterna började. Nyhetsankaret började med samma gamla tråkiga stämma berätta att;

”Säkerhetspolisen i Tjetjenien grep natten till igår den man som förmodas vara ledaren för den organisation som under flera år utsatt Tjetjenien för bombattentat och sprängdåd. Organisationen tros vara ansvarig för förödelsen efter det bombattentat som ägde rum i staden Groznyj i södra Tjetjenien i förra veckan, där 20 civila tjetjener dödades och 13 fördes till sjukhus med allvarliga skador.”

Jag reagerade nästan inte förrän jag märkte att Sofija höll på att kvävas. ”Hur är det?” frågade jag men fick inget svar. Om och om igen försökte jag få kontakt med henne men med föga framgång.

Efter en knapp minut drog hon efter andan och sjönk ner på golvet med en klagande suck. Jag satte mig ner bredvid henne, la hennes huvud i mitt knä och strök hennes hår. Hon återhämtade sig snart och jag frågade vad allt det där handlade om.

Hon bara skakade på huvudet och sa att hon hade missförstått alltihop, sedan tackade hon för maten och gick och la sig att sova.

En kväll när Sofija bestämt sig för att gå ut för att ta en promenad efter middagen så smög jag mig in i gästrummet för att se om jag hittade något om hennes familj eller hennes gamla liv i allmänhet där. På nattduksbordet stod en ram med en vacker medelålders rysk kvinna och två små strålande flickor i treårsåldern, jag förstod att det var hennes moster och döttrar. På ramen stod det ”Мои сострадание”, jag slog upp det i en gammal ordlista och såg att det betyder ”mina hjärtan”. Jag hörde hur dörren slog igen och sprang genast ut ur rummet och låtsades vara på väg ner för trappan. ”Hej!” sa jag och hoppades att jag lät oskyldig. ”Hej, Kristian!” svarade hon som av en vana, jag hjälpte henne av med kappan och hängde upp den. ”Tusen tack!” sa hon och neg och sedan, utan ett ord till gick hon och la sig.

Dagen därpå när vi satt och åt frukost frågade jag om hon ville följa med till affären och handla mat. Vi hade nämligen bestämt att vi skulle på en utflykt till en sjö i närheten och planerade att vi skulle ta med oss matsäck. Precis som jag hade trott så tackade hon nej och sa att hon ville städa huset som tack för allting istället. Jag lät henne göra så eftersom det förmodligen inte fanns någonting som kunde övertala henne att följa med.

Efter 10 minuter gav jag mig iväg mot affären intet ont anande. Aldrig hade jag kunnat gissa vad som väntade när jag kom hem.

Jag gick och visslande av lycka runt i affären och var uppspelt inför vår utflykt tillsammans, äntligen skulle jag få en chans att prata om hennes förflutna, en chans att fråga allt jag undrat över utan att behöva bli avbruten av något annat.

Plötsligt blev jag kall av fasa och av skräck. Där, på en av löpsedlarna i affären var det en bild av en massa döda kroppar. Under bilden stod det med stor text ”Hämnden på Ryssland?”, när jag gick närmare såg jag att nedanför stod det i kursiv text, ”54 civila personer döda i en bombattack som tros vara en hämnd på Ryssland efter alla bombdåd som inträffat i Tjetjenien den senaste månaden.” Under det stod massor namn på de offren som blivit identifierade, men det var tre namn som gjorde mig ängslig.

”Lyudmila Kuznetsov, Nataliya Kuznetsov och Mariya Kuznetsov.” Den förstnämnda kände jag genast igen som Sofijas moster, de andra två hade samma efternamn och motvilligt la jag ihop två och två, de var såklart Sofijas tvillingdöttrar.

Jag lämnade hela min kundvagn vid kassan och sprang till bilen, startade den och körde för fort hela vägen hem, men det var för sent.

Redan när jag parkerade bilen såg jag det, Sofijas kropp hängde livlös i ett snöre som var knutet i en gren två meter upp luften. Jag skyndade fram till henne och klättrade upp på samma stege som hon använt för att ta sig upp. Så fort jag kunde försökte jag knyta loss repen som tryckte mot hennes tunna hals, jag fumlade både länge och väl men till sist lyckades jag knyta upp knutarna. Jag bar ner henne och la henne på marken bland alla orangea höstlöv. Hennes hjärta slog inte, hon hade ingen puls och jag förstod att det var slut. Jag la mig över henne och grät, jag förlorade all tidsuppfattning medan jag låg där. ”Kom tillbaka” vädjade jag trots att jag visste att ingenting kunde ändra det förfärliga som redan hänt. Inte förrän det var mörkt orkade jag bära in Sofijas döda kropp och lägga henne på soffan, jag la en filt över henne och hoppades att hon snart skulle vakna, att allt skulle vara en mardröm.

När jag skulle gå ut till köket för att hämta en kopp te såg jag tidningen med artikeln och ett brev ligga på köksbordet. Jag öppnade genast brevet, där fanns ett papper med Sofijas snirkliga handstil;

Förlåt mig Kristian, jag är världens sämsta människa och jag förtjänar inte dig. Förlåt att jag varit omöjlig att stå ut med men jag finner det svårt att lita på någon efter alla år med Honom. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare, men nu är allting förstört och därför bestämde jag mig för att det är slut nu. De var mitt allt, Lyudmila, Nataliya och Mariya. De var allt jag hade, allt jag levde för. Sen träffade jag dig, du gav mig allt jag behövde. Du ska inte behöva dras med mig resten av ditt liv, du har viktigare saker att göra. Förlåt. Jag och min förra man träffades år 2000 och jag trodde att jag hade mött drömprinsen, Han var militär och var ofta borta på fjortondagars-övningar. Ungefär samtidigt som våra döttrar föddes började Han vara borta längre perioder, Han sa att Han var på hemliga uppdrag i Tjetjenien. Dum som jag var trodde jag Honom och anade ingenting. Han började ta droger och en dag slog Han till mig för att jag bad Honom sluta med drogerna. Jag blev förvånad och upprörd och gick in till vårt sovrum, nästa dag låtsades Han inte om någonting och jag valde att göra detsamma.

Månaderna gick, tvillingarna växte och Han fortsatte ta droger, varje gång när Han gjort ett misstag eller något gick fel hemma slog Han mig. Jag trodde att Han skulle sluta när jobbet lugnat ner sig men detta var bara början. Jag lagade Hans mat, tvättade Hans kläder och tog hand om Hans barn. Han hotade mig varje dag med att Han skulle döda mig om jag berättade något för någon. Efter ett tag var det så illa att Han sparkade och slog mig om och om igen tills jag låg ihopkrupen på golvet och kved och bad Honom sluta. När det här pågått i ca ett och ett halvt år berättade jag allt för min moster. Hon sa genast att jag skulle gå till polisen. Naturligtvis fick Han reda på att jag skvallrat och hotade med att ge sig på våra barn. Jag blev så rädd att jag, nästa gång Han var på ”hemligt uppdrag”, tog barnen med mig och gömde mig hos min moster. När Han kom hem började Han omedelbart leta efter oss, Han kom till min mosters hus flera gånger och frågade vart vi var medan vi, knäpptysta satt ihopkrupna i Lyudmilas källare. En dag när Han kom dit var vi inte snabba nog att gömma oss, Han såg Mariya precis när hon skulle stänga luckan och rusade in. Han grep tag i min tvååriga dotters späda arm, drog henne till sig och tog fram en kniv ur fickan. Jag rusade upp för stegen och skrek åt honom. Han bara log hånfullt och sa; ”Kom hem och lova att inte berätta för någon så låter jag flickan leva.” Jag visste inte vad jag skulle göra utan flyttade hem igen. Misshandeln fortsatte och jag började hoppas att Han skulle dö i något av de ”hemliga uppdragen”.

Men varje gång kom Han hem som vanligt och slog mig och tvingade mig göra vidriga saker. Jag trodde att det var mitt straff från gud för att jag hade hoppats att Han skulle dö. Tids nog fick jag reda på att det var lönnmord och sprängningar Han sysslade med i Tjetjenien, deras högkvarter låg i staden Groznyj och jag förstod att Han hade börjat ta droger för att orka med sitt jobb. Han var också ett offer. Jag insåg att det här aldrig skulle ta slut och det var då min moster berättade om dig. Och nu, när jag läste i tidningen såg jag ingen annan utgång. FÖRLÅT MIG!

Din tillgivne, Sofija.

Skribent: Lovisa Lindblad Länk till hennes blogg.

Äkta kärlek – eller tvång?
7 votes, 3.29 avg. rating (66% score)

,

Meny